Hemma igen efter en tur ner till Taidong med ANTOR. Vi var inbjudna för att se på invigningen av Austronesian Culture Festival som de kör därnere en gång om året, och dessutom ville de ha ett rundabordssamtal med oss för att höra om vi hade några bra tips om hur de kan locka turister. Både nytta och nöje, alltså.

Flyget var försenat på vägen ner och jag småpratade lite med en Julian Lennon look-alike som skulle till Kaohsiung. Han gillade inte Taiwan alls, han var bara här för att föreläsa på ett universitet. Väl i Taidong blev det ännu mera väntan på bussen till hotellet och på de andra ANTOR-medlemmarna som tagit ett senare plan.

Dassana, en väninna som också heter Wang i efternamn, var gruppledare. Detta ledde till viss förvirring då det hela tiden ropades på "fröken Wang" och halva tiden var det mig de menade (vice ordförande Wang bytte de till senare) och andra halvan var det henne det menade.

Vi hade fantastiska rum på Hotel Hoya dit Lihui också hittade efter lite felstavningar i mina sms. När vi satt i bilen och skulle åka och äta lite mellanmål var hon tvungen att säga "Inger, du stavar fel ibland i dina sms, det här ordet hade du fel tecken på." Hon är ju lärare, så hon är förlåten. Jag är glad så länge hon bara har ett tecken att kommentera, det är pilligt att skriva kinesiska på mobilen!

Vi tog deras lilla Binbin som numera både kan gå och säga "Fy vad det luktar" om Lihuis favoritmat Stinky Doufu med oss till havet. Han älskade det och sprang som en liten raket ner mot stranden. Fångades upp av pappa som är säkert sex gånger så stor som Binbin. När Kunfeng står framför honom ser man en liten näsa bakom en stor vad.

Söndagen inledde jag med en tur till vattenmassagen, helt underbart! En stor bassäng med allehanda olika vattenmassagemunstycken där man njuter i 35-gradigt vatten. Bra sätt att börja morgonen med. Det behövdes eftersom vi klockan tio inledde våra rundabordssamtal. Jag trodde jag skulle komma undan utan att behöva prata, men se det gick inte. De två utlänningarna före mig hade blivit tolkade av andra ANTOR-medlemmar så jag inledde mitt lilla tal med att säga "Jag tror jag översätter åt mig själv..." och fick genast applåder.

Jag hade funderat lite på hur man kan öka turismen till Taidong, och kom på en sak. Man kan rikta in sig på utlänningarna i Taipei - de kommer gärna och njuter av naturen och den relativt låga folktätheten. Sen skickar de dit vänner och släkt som åker hem och talar om hur vackert det är. Men jag kunde ju inte bara säga det, så jag berättade en liten historia om min kära faster som hyrde bil och körde till Taidong och sedan åkte moppe på Green Island. Och att hon klarade det eftersom hon talade flytande svenska! Poäng: skriv på engelska här och var... Det var mycket uppskattat.

Sedan bar det av till invigningen och mängder av vackra danser och sånger. Det blev rätt långtråkigt efter en och en halv timme så Feny och jag sprang runt och tittade i alla stånd som sålde vackra saker. Jag hittade en fantastiskt fin kjol men var lite orolig över att den kanske inte passade min figur riktigt. Feny höll med litegrann men sa att det blev bättre med annan topp till. Jag ropade till Betty som satt en bit bort och frågade hur det såg ut. "Jättefint, köp den!" svarade hon. "Men ser jag inte tjock ut?" undrade jag. Betty nickade uppmuntrande och ropade "Ja, ja!" och jag hoppades att hon inte hört vad jag frågade... "Med såna vänner behöver du inga fiender" kommenterade Jessica senare.

På måndagen skulle vi ha en tur runt Taidong men en rektor som vi träffat ville annorlunda. Han ville att vi skulle åka och titta på hans skola och sedan fånga lerfisk med hans studenter. Michael blev eld och lågor och sa åt alla att ta på sig shorts för att kunna vara med. De som fångade färre fiskar än han (ordföranden) skulle få dubbel medlemsavgift nästa år! Jag tog på mig en kort klänning och krokade arm med Dassana och vi skrev upp oss som team "fröknarna Wang" och satte av ut i lerfältet! Jag beundrades av småflickorna "Ååååh, vad vacker hon är!" "Ååååh, kolla ögonen, de är alldeles blåa" och alla journalisterna såg mig som lovligt byte.

När jag klafsade omkring i lerfältet där de hade släppt ut en massa små lerfiskar kom den första fotografen: "Storasyster, jag kan inte fota ditt ansikte, kan du inte ta av dig hatten?". Den hade jag satt på mig för att undkomma solen, men okej. PR framför allt! Jag fångade snart en liten fisk med handen och blev applåderad. Sen var det tre tv-stationer och ett antal journalister som fotade och intervjuade. Jag fick tala om ifall jag hade fångat lerfisk tidigare (nej) om jag tyckte det var roligt (ja) och om jag hade lärt mig några nya tricks (nej, jag har hållit i hala fiskar förut) och lite annat skoj.

Jag tog mig till flygplatsen och med andan i halsen frågade jag, klockan 1350, om det fanns platser kvar på planet som gick 1410. Inga problem sa han, det är försenat. Flygplatsen i Taipei är stängd pga åska och regnskurar. Återigen väntan. Under tiden underhöll tvn oss med bilder på stora vattenpölar och ösregn i Taipei. Det gick bra, det tog inte så lång tid innan vi var i luften.

93-08-03

Det luktade nybakat bröd när jag kom ut ur sovrummet imorse. Christian invigde vår nylånade bakmaskin i helgen och igårkväll satte jag en deg. Fantastiskt trevligt att ha en bakmaskin!

Vi hämtade våra bröllopsfoton idag. Ett jättealbum och ett album i vanlig storlek. De blev jättefina! Vi fick dem på skiva också och hoppas verkligen att vi ska hinna göra en websida i helgen.

93-08-05

Pekinganka är gott! För länge sen, när Thorsten kom till Taiwan, samlade Wiebke ihop ett gäng vänner och vi gick och åt pekinganka. Jag tyckte det var en jättebra idé och ville göra samma när Christian kom. Det blev aldrig av, men idén låg kvar. Så nämnde jag det i förbifarten för Mathias som blev eld och lågor! "Ja! På fredag? Vi kollar om Van kan också!"

Det kunde han inte, han skulle till Hongkong, men han kunde idag. Då skulle även Emma komma till stan så det passade utmärkt. Vi blev till slut åtta pers som slök en anka på olika sätt. Först i små pannkakor tillsammans med lök, gurka och sås och sedan i soppa tillsammans med glasnudlar. Andra goda rätter kom också - räkbollar med ananas, friterad fisk i sötsur sås ("Åh, svensk kinamat!" sa Christian) och annat gott.

93-08-08

Idag är det den taiwanesiska fars dag. Åtta heter nämligen "ba" och pappa "baba" och åttonde i åttonde blir alltså - "baba"! Voilà och så blev det Fars Dag. Grattis alla far!

Igår hade vi en slö dag, städade, fixade och började dona med alla miljarder bröllopsfoton. Sen kom Lina och Josef, två trafikanter och tillika Chalmersstudenter som är i landet på en sommarkurs. De träffade en tjej i Göteborg förra året, en utbytesstudent härifrån, som sa att hon träffat en svensk kvinna i Taipei som talade flytande kinesiska. "Undrar vad Inger gör just nu..." sa Josef och så fick de tag på mig. Skoj att ses igen, det var väl tre år sen sist.

Lina har varit dålig i magen i några dagar, så hon åt försiktigt. Christian hade lyxat till det med potatismos och stekta kycklingfiléer och så hade vi ju balsamvinäger med oss hemifrån, så vi åt alla med god aptit ändå.

Vädret är hett, hetare än hett. Plåttaket värmer fint och det är tur att det fläktar en aning på balkongen. Vi hoppas på regnskurar men de verkar aldrig komma. Blommorna slukar vatten och vi också.

93-08-11

Inatt vaknade jag av ett väldigt konstigt ljud. Jag kunde inte komma på vad det var, det var ett högt intensivt brummande, dovt och mullrande, nästan. Jag undrade om det var vår nylagade AC som fått fnatt, eller möjligen ett väldigt lågt flygplan. Jag kom ända ut på balkongen innan jag insåg att det var regnet som hamrade på vårt plåttak. Det var en otrolig skur, ett skyfall utan like. Det avtog efter en stund men återkom med förnyad styrka någon minut senare. Det var plaskfuktigt i sovrummet, sådär så jag fick byta kudde. Det är en tyfon på gång här, den beräknas träffa ön imorgon bitti. Tack och lov inte rakt på, utan det är bara utkanterna av stormen som kommer hit, men det räcker.

På lunchen klarade vi oss med nöd och näppe, precis när vi kommit upp på kontoret började det spöregna. Vi som har celebert besök på gång! Andreas Wilson kommer hit på fredag och vi ska leka med honom och hans flickvän hela helgen. "Ondskan" har premiär på måndag. Gene som anordnar det hela är bara lite nervös. Det blir nog bra, till slut.

I måndags var jag och blev radiointervjuad. 20 minuter som sänds på söndag, perfekt timing med presskonferensen för Andreas Wilson som är på lördag. Det var det gamla vanliga "Jag har hört att det är väldigt kallt i Sverige" vilket jag dementerade med "Nä, inte lika kallt som i Kanada" - jag hoppas inte Sumee hör programmet... Sen frågade hon varför jag heter Wang i efternamn, om jag visste att det finns ett ställe i Taiwan som heter precis likadant som mitt kinesiska namn, vad man ska hitta på för skoj i Stockholm, om det är kallt att sova på Ishotellet osv. Inga svåra frågor, med andra ord.

93-08-18

Nackspärr. Ont. Fick massage, hjälpte inte. Sitter med värmande omslag och hoppas att det hjälper bättre.

Helgen var enormt rolig och slitsam! Unge herr Wilson med flickvän anlände i tid till Chiang Kai-Shek airport och när Howe från filmbolaget började hoppa upp och ner och tjuta "Jag ser honom, jag ser honom" började en fjärilssvärm fladdra i min mage. Det gick bra, de var snälla. Redan här var det fotografer som ville fota den svenska filmstjärnan, Gene hade gjort sitt jobb bra.

Vi började med att åka till hotellet - vilken svit de hade fått! Sedan raskt iväg till Shilin Night Market, förstås! Även där var det fotografer som ville fota och de tittade nyfiket på ankhalsar, kycklingrumpor och vanliga majskolvar. Mangojosen lockade dock mest och som pricken över i åt vi sedan mango-is. Mycket smaskigt.

På marknaden förföljdes vi av fotografer som ville ha skojiga bilder. Det var Andreas skjuter pistol, Andreas håller om Johanna, Andreas håller i hundvalp, Andreas och Johanna tittar på souvernirer... Det var dock ingenting mot vad som väntade!

På lördagen träffades vi alla på hotellrummet för att gå igenom frågorna till presskonferensen. Samtidigt åt vi lunch, ångade dumplings från DinTaiFeng som - som vanligt när det gäller utlänningar - var en hit.

Gene hade bestämt sig för att taiwanesiska media helst vill ha actionbilder, därför fick Andreas öva rallarswing på stackars Bobby, en kille på företaget. Gene var dock inte nöjd med Bobbys filmande och gick upp själv och visade hur det skulle gå till. Mycket jubel, men han ville inte göra det live, så han instruerade Bobby lite till. Frågorna var också mycket specifika så att Andreas skulle kunna svara med minspel och annat.

Så var det dags. Röda mattan utrullad, Gene och Andreas väntade där uppe medan jag, Christian och Johanna gick ner för trappan. Genast började det röra sig bland journalisterna och kamerorna åkte fram... Howe gick fram och sa "Nä, det är inte han!" - de trodde det var Christian som var superstjärnan. Som alla vet ser ju alla västerlänningar exakt likadana ut, så man får väl förlåta dem att de förväxlade min mörke, långe, snygge man med den ljuse, korte, snygge Andreas.

Presskonferensen var succé. Jag höll den på två språk, och tolkade en gång från svenska när Andreas talade direkt till Johanna. Det är nämligen den kinesiska Alla Hjärtans dag här snart och det utnyttjade också Gene till att få lite bra bilder. Sen var det dags för höjdpunkten - simningen! "Klä av dig långsamt!" instruerade Gene och jag stod på poolkanten och lekte galge. Ett efter ett åkte plaggen av och snart stod han där i bara badbrallorna - som han fått av en glad sportaffärsinnehavare i Shilin dagen innan.

*plask* och så åkte han i. Simmade över den 25 m breda bassängen och hävde sig upp på andra sidan, till allas stora jubel. Badrock och Johanna och så var det mer intervjuer. Johanna och Christian fotades, Andreas fotades, jag var med på ett hörn - det var stor fotoyra! Alla var mycket nöjda - trodde vi. Tills vi fick höra dagen därpå att journalisterna var lite sura för att han inte värmt upp ordentligt innan han hoppade i vattnet. Så de kunde ta bilder av honom på poolkanten när han spände sig. Taiwanesiska journalister är inte som andra journalister...

Sen var det fotning och intervjuer på rummet innan vi kom iväg. Först var det fotmassage hos min snygging och sedan styrde vi kosan mot vårt favvosushiställe. Andreas och Johanna är nämligen också sushifantaster, precis som vi. Jag bad chefen om en välkomponerad middag med tonvikt på sushi och hon sa "Sådär som ni åt när din pappa var här?" - hon har koll. Och vi fick en fantastisk middag. Sushi, sashimi, olika japanska smårätter, olika stekta fiskar... Vi var stoppmätta hela högen. Sen ville vi visa Taipeis nattliv. Eller rättare sagt, Christian ville visa oss alla tre Taipeis nattliv. Gene var lite fundersam, skulle vi ta dem till något dåligt ställe? När han fick höra att det var Christian som kunde nattscenen kom kommentaren "Du fiskar lerfisk och han går på nattklubb!".

Både Brown Sugar och Mint, nattklubben som ligger i källaren på 101:an, fick besök. Vi var lite slaka efter dagens övningar så vi var därifrån vid ett-tiden, redan. Men vi skulle ju hem och rapportera för Lina och Josef som råkar bo hos oss just nu. Det är bra med gäster som klarar sig själva, de hade nyckel och en liten lapp med adressen och så roade de sig fint på stan utan oss. Vi var hemma alldeles för sent, varenda kväll! Men de fick en liverapport av dagens aktiviteter.

Söndagen var lite lugnare, vi var på templet på morgonen och det var bara en fotograf med. Han var dessutom väldigt lågmäld och trevlig så de kände sig ganska avspända. Alla stora tidningar hade bilder från presskonferensen, på pussar och på simning, på slagsmål och på naken bringa. Mycket udda.

Nästa stora grej var premiären på måndagen. Då var det först direktsändning i TV där både Andreas och Johanna satt i soffan med en storbildsskärm som spelade "Ondskan" bakom dem. Sedan rush iväg, i den stora fina Volvo XC90 som Volvo lånat ut, till premiären. Jag presenterade och imorse sa Oscar "Inger, du var väldigt trött i måndags, det hörde jag så fort du öppnade munnen."

När den första premiären var avklarad var det dags för den andra. Det var lite mer avslappnat och nu hade jag ju mikrofonrutin, så här jublade man stort när "snyggingen och den vackra kvinnan" kom in i rummet. Andreas upprepade sin mödosamt inrepeterade fras på kinesiska och fick stora applåder. Att avsluta med "xiexie very much" är också uppskattat.

Sen var det äntligen slut på officiella plikter och vi styrde kosan mot Yangmingshan och de varma källorna. Hela företaget var med, liksom såklart jag och Christian. Vi åt och sjöng karaoke och hade jättetrevligt. Sen gick vi och badade, men inte alla. Jag och Johanna hade en hel grotta för oss själva med tre olika pooler och en våtbastu. Fantastiskt! Vi ville inte alls gå därifrån och hade gärna legat kvar hela natten. Dock såg vi ut som små russin efter ett tag och bestämde oss motvilligt för att gå upp. Då var klockan halv ett på natten...

Sista dagen var shopping och sightseeing. Nu började folk känna igen Andreas på stan, utan att någon från filmbolaget sprang omkring och viftade med en tidning. När han kom in på Versace, till exempel, kom expediterna fram och frågade om en autograf. Utanför Lin Family Mansion kom en blyg liten pojke och bad om en autograf, och efter att ha konsulterat sin fusklapp bad han också om att få ta ett kort på sig tillsammans med Andreas. I Yingge, Pottery Town, var det flera som kände igen honom och bad om autografer, men roligast var den tjocka tanten i en butik som satt och läste tidningen, med precis rätt sida uppslagen, när vi kom in i butiken. Hon blev salig och fick ta kort. I dagens tidning står att hon ropade till sin dotter "Hämta kameran, mamma har blivit ett fans för första gången!!"

Johanna förälskade sig bland annat i en supersöt kattkopp - fiskskelett på koppen och en oskyldig katt på fatet. Den var lite dyr, så de köpte den inte. Men när de stod och betalade på 7-11 kom Howe springande med ett enormt leende i hela ansiktet och en påse i handen. Jomen, hon hade gått och köpt koppen och systerkoppen och var nu otroligt spänd på hur gåvan skulle uppfattas. Johanna fick den på flygplatsen, efter att Howe gått som en osalig ande och väntat på att de andra skulle ge sina fåniga presenter. Hon hoppades ju på att hennes var bäst. Och det var den. Hon fick flera kramar och puss på kinden, Johanna blev just så överlycklig som den söta Howe hade hoppats. Howe är bara ett par år äldre än Johanna och Andreas och tyckte allt var superspännande, hela tiden.

De fick med sig en hel resväska full med presenter hem. Johanna, som har ett fantastiskt bildminne, hade sett en Samsonite-butik första kvällen på väg från flygplatsen. Vi åkte samma väg en gång till och där! var den. Även där kände de igen den svenska filmstjärnan "Du var i tidningen, bredvid poolen!". Gene och filmbolaget öste presenter över dem och det var knappt att de fick igen den nya fina väskan. Alla ville ge dem någonting, och flera köpte presenter för egna pengar för att få ge bort till filmstjärnan och hans flickvän.

Swallow Wings var otroligt nöjda med responsen - i fredags var Andreas helt okänd i Taiwan och igår blev han igenkänd på stan. Förhoppningsvis leder det till att fler går och ser filmen! Den uppskattades väldigt mycket på premiären, som Oscar sa "Ibland glömde jag bort att jag satt i en filmsal, jag trodde att jag var i filmen. Han spelade otroligt medryckande och trovärdigt. Jag vet, jag har gått i militärskola här på Taiwan och där är det precis som i filmen. Och värre."

Pressklippbunten jag fick av Gene igår var enorm! Andreas fick med sig samma hem och jag tror att hans klippbok nu till hälften består av bilder från Taiwan. Som jag sa någon gång när yran var som störst "Jag erkänner, allt det här är bara för att vi ville skapa en Andreas-personkult här på Taiwan!" - Jag tror dig...

93-08-19

Nackspärren håller i sig. Så jag gick till yogan. Eller plågan, som jag kallar den. Instruktören är konstant jätteglad och tre äpplen hög. Han vrider och vänder på mig så jag inte tror att jag kommer komma loss. Men ibland kommer jag in i nirvana och lyckas andas rätt trots att tårna snart snuddar öronen. Det är det som gör att jag faktiskt fortsätter.

Igår kom det ytterligare en låda persikor från Jeannie! Fantastiska persikor som hon skickar då och då, det är hennes granne i Wushe, bredvid svenskhotellet, som odlar dem och hon skickar dem över hela ön till alla vänner. Vi drack just en fantastisk persikosmoothie!

Spänningen stiger på ön. Vissa politiska bedömare anser att Kina kan slå till snart. Brevet till FN tyder bland annat på det. Säkerheten kring presidenten och vissa andra är upptrappad till max och vi ser ofta snygga unga män i svarta kostymer och med öronsnäcka smyga omkring i byggnaden. Vi är relativt lugna än så länge men vi får väl se hur saker och ting utvecklar sig. Det är ju inte kul att vara en svensk representant här om Kina tar över ön. Då är väl sinologkarriären rätt slut, skulle jag kunna tänka mig.

På lördag har Jan Eriksson avskedsfest. Vi är alla ledsna över att han ska lämna ön, men glada över att han har fest så vi får se hans fina hus och träffa honom åtminstone en gång till innan han flyr fältet.

93-08-21

Igår var det det mest otroliga åskväder jag någonsin upplevt. Det blixtrade, regnade och dundrade oavbrutet i två timmar. När jag försökte räkna sekunderna efter blixtarna hann jag knappt börja innan nästa blixt kom! Det fullkomligt vräkte ner och dundrade nästan oavbrutet.

På kvällen när det lugnat sig lite såg vi "Trion från Belleville" på fribiljetter från Gene. Det var en söt film, jag visste inte att den handlade om cyklister och Tour de France.

93-08-23

Tyfonlov imorgon säger de på tv. Tyfonen Aere är på väg rakt mot oss, enligt taiwanesiska vädertjänsten. Enligt den amerikanska kommer den missa oss och gå norr om oss. Den är, eller blir om den träffar oss, lika illa som tyfonen Herb som var här när jag var här 1996 och det var tyfonlov i två dagar. Det är nämligen en annan tyfon i området som gör att den här går långsammare. Tealit har mer info och snygga satellitbilder.

Alla våra nya fina blommor som vi shoppade på blomstermarknaden igår får åka in i lägenheten och bo snart. Gingkon, kaffeplantan, vinrankan, passionsfrukten och mangoträt ska bäras in. Liksom alla de andra blommorna vi redan hade.

Idag hände en lustig grej. Jag var nere på posten för att köpa en halv miljard frimärken att klistra på alla tackkorten. De klistrar nämligen inte åt en. Så jag frågade om de hade sånt där vatten... Sånt där som man använder för att sätta fast frimärkena med. Kom inte på vad klister hette. "Klister" - eller ordagrant "klister-vatten" för att skilja det från "klister-remsa", tejp - sa tjejen som var och hälsade på sin kompis postkassörskan. Och sen fortsatte hon "Guuuud vad du pratar bra kinesiska!!!". Ridå.

93-08-24

Nu var just våra söta hyresvärdar här. Jag ringde dem och sa att en stormskiva i plåt hade lossnat och stod och slog. Nä, det sa jag inte, men jag försökte. Men de hade inte mobilen på så jag talade in på telefonsvararen. Tio minuter senare ringde hon och undrade om det blåste mycket på sjätte våningen...

Det var ren tur att hon ringde, hon tänkte bara kolla hur det var med oss, hon hade inte alls kollat mobilen. De sprang genast hit och när de kom hängde stormskivan i en spik och slog. Den var uppe på taket och den flög omkring. Hon klättrade raskt upp i gallret på balkongen och höll fast den medan hennes man gick och hämtade snöre. Hon var plaskvåt på några minuter.

De band fast den ordentligt i gallret så nu hoppas vi på att den inte lossnar igen... Tyfoner är lite läbbigt ibland. Men än så länge har vi el och vatten. [mitt nya mantra]. Jag tror vi ska göra oss en persikosmoothie för att trösta oss. Vi har bunkrat med yoghurt och frukt och klarar oss ett bra tag om det skulle knipa. Snabbnudlar har vi också ett gäng, men de kräver ju gas och vatten för att kunna lagas till.

93-08-25

Imorse klockan åtta var tyfonen som värst. Det öste ner och blåsten slet i vårt lilla hus. När vi vaknade nästa gång, vid halv tolv, var det kolugnt ute. Duggade lite och växterna på balkongen mittemot rörde knappt på sig i brisen. Tyfonen hade åkt sin väg, alltså.

När vi tittade ut från vår vattenfyllda balkong såg vi att frisörsskylten mittemot knäckts i stormen. Just nu lagar de den, de är rätt snabba! Taket på en utbyggnad längst ner hade knäckts av i bitar och grannen bredvid hade fått sitt skjul på balkongen ganska demolerat. Francis ringde och berättade att Carol sitter inregnad och kan inte komma ut. Det är översvämning i Sanchong där hon bor och gränden där hon i vanliga fall går ut ligger under vatten. Hon får vänta, helt enkelt.

Det har kommit groteska mängder vatten! Taipei har fått 1000 mm regn. 1 mm vatten på en kvadratmeter gör en liter. 1000 mm ger tusen liter, cirkus ett ton vatten. Vårt tak på 100 kvm har alltså fått ta emot ungefär 100 ton vatten under det här dygnet. Och inte en droppe har läckt in! De som har haft det värst i hela Taiwan, i Miaoli county, har fått uppåt 2000 mm vatten. Vägar är bortspolade, lerskred har svept iväg byar men tack och lov verkar det som om vi inte har haft några dödsfall.

93-08-26

Idag ringde någon från taiwanesiska UD och undrade om det var "fröken Ridderstolpes kontor" han kommit till. Visst, svarade jag.

Så han pratade med mig som om jag var min sekreterare. Det var lite skoj, så jag tog inte ur honom den inbillningen utan lovade att faxa hennes visitkort till honom så han kunde veta hur hon/jag stavade sitt/mitt namn.

Han ville bjuda in henne/mig till lunch imorgon med vice utrikesministern och alla folkpartisterna.

Oscar hade varit inne på kontoret trots tyfonen så när jag kom låg en stor hög med visum och väntade på mig. Det var bara att sätta igång visumfabriken. Hela morgonen ringde telefonen och desperata resebyråar undrade när de kunde hämta alla visumen. Två dagars tyfonlov slår hårt på dem, kunderna ska ju åka ändå. Det visade sig på eftermiddagen när ett annat schengenkontor ringde och undrade om vi kunde ta 25 av deras visum... Dels hade det varit tyfonlov och dels funkade inte deras stickersskrivare. Kunderna skulle åka ikväll klockan elva och imorgon bitti klockan tidigt. Visst, svarade vi och öppnade visumfabriken igen. Oscar var jättenöjd när han räknade alla pengarna "Titta vad mycket för en timmes jobb!".

Idag fick vi höra att tyfonen ändå tog några liv, tyvärr. Ingen vi kände var verkligt drabbad, tack och lov. Louise hade haft ordentliga läckor och dessutom strömlöst i tolv timmar. Och Carol var ju inregnad men det löste sig imorse.

93-08-30

Idag är det den femtonde i spökmånaden, enligt den kinesiska kalendern. Vi trodde det var igår, eftersom alla dukade upp spökbanketter på gatorna. Men nej, återigen är det de praktiska kineserna som tar över. "Den femtonde infaller på en måndag, hoppsan då, då har vi ju inte tid att leka med andarna. Vi dukar upp lite extra idag så blir de nog glada ändå." Det är nämligen så att under hela denna månad står helvetets portar öppna och alla gastar och spöken flyger runt på jorden. Då gäller det att vara försiktig och inte ta några risker. Helst inte resa, inte åka på utflykter, absolut inte gifta sig etc...

Det struntade visst våra hyresvärdar och "mäster" i igår. De kom för att laga den till hälften bortflugna vindskivan och klättrade upp på taket. Sex trappor upp, utan minsta säkerhet. Mäster bestämde att det var bäst att måla taket också, så de sprang omkring på vårt 100 kvm stora tak hela eftermiddagen igår och målade och hade sig. Eller, mäster satt mest och drack öl och dirigerade arbetet. Sen bad han om en tändare eftersom han inte mådde så bra utan att röka en cigarett. Nu har vi iallafall ett orange tak. Mycket snyggt. Lär inte vara svårt att hitta vårt tak med blicken nästa gång vi står på vårt lilla berg i närheten.

Christian var och testade en ny sport i lördags. Jag fick inte följa med för jag var förkyld och emlig. Det var en sporthall som hade bestämt sig för att kombinera nytta med nöje. Man fick slå på olika silikondockor på olika sätt och få poäng på detta. Nytta: kroppslig aktivitet och avyttrade aggressioner. Nöje: tävla mot varandra och låtsas slå på sin chef. Undrar vem Francis slog på, när han var där med hela företaget och alla slog på honom...? Christian var iallafall mycket nöjd när han kom hem, han hade vunnit tävlingen och ett par boxningshandskar.