Puh. Något krävande nyårsfirande, kan man lugnt säga!

Nyårsafton var lugn och skön, jag tog en promenad i bergen och träffade bara en kille som också promenerade. Vände efter en liten pratstund med två äldre herrar vid en liten stuga.

Efter mycket om och men hade Raylene lyckats hitta en restaurang åt mig, där vi kunde äta nyårsmiddag. Vi var fyra pers, Wiebke och Thorsten, jag och en grek, Vassilis. En fantastiskt bra restaurang, otroligt god mat. Vi åt tills magen stod i fyra hörn, sen åkte vi hem till Wiebkes och Thorstens nya lägenhet och drack mera vin. De har en jättefin lägenhet mitt i stan, helt nyrenoverad och med trägolv överallt.

På nyårsdagen skulle jag alltså ner söderut, med Jinghua och hennes familj. Jag hade aldrig träffat hennes man förut, så jag var lite spänd. Jag åkte till Ximen där de skulle plocka upp mig, och där var det verkligen ingen nyårsstämning - fullt med folk överallt!

Vi styrde kosan söderut i en stor folkabuss och trafiken var som tur var inte speciellt farlig. Farligare var det lilla monstret i bilen - maken till bortskämt barn har jag aldrig skådat. Dessutom var han nog i trotsåldern, skrek så fort han inte fick något, och då fick han det, naturligtvis... Något prövande för tålamodet, och ett ypperligt preventivmedel!

Eftersom trafiken var så snäll var vi framme redan vid 18-tiden, i tid för att äta mat med Jinghuas föräldrar och hennes båda bröder med familjer som redan var där. Vi blev 14 personer runt bordet... Tre småbarn förutom monstret, men lillasyster som bara var tre månader var ju rätt söt. Söt var också hennes storebror, i samma ålder som monstret, men utan trotsålder och bortskämdhet.

Maten var god, om än något underlig... Trots att jag är van vid taiwanesisk mat i alla former har jag fortfarande lite svårt för ris-blodpudding i olika såser. Grisfötterna åt jag också väldigt lite av.

Det är en stor familj och de var väldigt vänliga och hjärtliga. Mormor påpekade gång på gång att jag skulle känna mig som hemma, inte vara artig utan äta på, för så gjorde de själva. När jag försökte tacka nej till något trodde hon att jag var artig och hällde på lite till. Så blev jag sittande med en hel hand full av kanderade röda bönor. Tyvärr hade de ingen hund jag kunde smygmata.

Jinghuas syster hade hjälpt mig att boka ett hotellrum i stan, för mormor och morfars hus var för litet. När vi kom dit efter middagen, vid halvtio-tiden, hade de naturligtvis ingen bokning i mitt namn. Inte i systerns namn heller... Tack och lov hade de ett rum kvar, och det fick jag. Sekunderna efter att hon hade skrivit upp mitt namn ringde telefonen: "Nej, tyvärr, vi har fullbokat ikväll.".

De hade sagt att hotellet var gammalt och skräpigt, men rent i rummen, så jag blev glatt överraskad av ett fräscht och fint hotellrum med mjuk och skön säng. Flydde dit då och då under de kommande dagarna, när barnen blev för många och stojiga!

Söndagen började med ett besök i parken. Trevligt, tänkte jag, då kan man kanske plocka lite frön att ta med hem, kanske gå på kullerstenar och få massage. Hade inte riktigt förutsett alla barnen... Vi hade monstret och hans två små kusiner med oss, alla i 3-4-årsåldern. Dessutom hade vi, tack och lov, en storasyster-kusin i 13-årsåldern. Parken var jättestor, och lekparken i den likaså. Det var tusen och åter tusen klätterställningar och rutchkanor. Jinghua förmanade barnen att de inte fick springa så långt bort att de inte såg faster. "Jag ser dig!" svarade Mingjun.

Så började springandet. Upp och ner i rutchkanor, fram och tillbaka på olika klätterställningar. Mingjun var en lite harig pojke, så han ville helst hålla handen hela tiden. Han ville väldigt gärna prova allt, men backade ofta tillbaka i början för att det var för högt eller för farligt. Efter en stund blev det bättre och då ekade skriken över parken "Tant Inger, Tant Inger, jag vill prova det här nu!". Många taiwanesiska mammor tittade konstigt på mig när jag uppmuntrade Mingjun att prova på, och en och annan fick tolka barnspråket åt mig när jag för mitt liv inte kunde förstå vad han sa.

Storasyster var duktig och gungade barnen, sprang med dem och lekte, men höll hela tiden ett öga på de barn som gjorde sandteckningar... Jag frågade om hon också ville göra en, men det ville hon inte. När jag frågade igen sa hon att faster sagt att de inte fick. Jag kollade med Jinghua och köpte sen en teckning åt henne. Det var en teckning gjord av klister, och så drog man bort en pappersbit i taget och hällde färgad sand på den biten av teckningen. Mycket roligt, alla barnen ville prova, men det var ju storasysters! På köpet fick vi en burk såpbubblor som vi kunde locka de små med.

Äntligen var vi klara i parken och började gå mot bilen. Jinghuas man skyllde på att det inte fanns någon parkeringsplats och sov en stund i bilen, men nu hade han vaknat.

Vi åkte hem till mormor för lunch och snart dök lillasyster och hennes familj upp, med ett par tvillingar i tioårsåldern. Jag träffade dem förra gången jag var här, då var de ca tre och helt hopplösa. De hade vuxit till sig något. När de kom inrusande och fick syn på mig i mormors stol tvärstannade de. Hej, sa jag. Kaikai sa "Är du utlänning?" När jag svarade nej sa hans bror "Är du utlandskines?".

Efter maten tog vi den äldre storasystern med oss och åkte till Suantou - Vitlök. Alla ville se vad det var för ett konstigt ställe som hette vitlök, men det visade sig vara en liten by uppbyggd kring en sockerfabrik, och namnet hade den fått efter att man räknade - suan - folks huvuden - tou - när de skulle få lön. Någon gång hade man skrivit fel och skrivit vitlök istället för räkna huvuden, och nu hette byn Vitlök. Därifrån kunde man ta tåget till Alishan, ett av Taiwans högsta berg. Botai - monstret - var otroligt fascinerad av tåg, det var en av anledningarna till att vi åkt.

Jag och den stora flickan gick och pratade, hon var väldigt nyfiken på allt om Sverige. När hon frågade hur jag lyckades se skillnad på alla utlänningar - de ser ju likadana ut! - hade jag svårt att hålla mig för skratt och sa att jag tyckte likadant om kineser. Det hade hon svårt att förstå.

Vi åkte hem i tid för den stora middagen - middagen för döttrarnas makar - och vi blev 18 pers runt bordet. När vi skulle sätta oss blev det lite strul, restaurangen hade bara satt fram 15 stolar. De små barnen kunde väl sitta i mammas knä, tyckte de som hade större barn. Till slut ordnade allt sig och vi kunde äta en fantastisk måltid med massor av rätter och otroliga godsaker. Krabbor, 'abalone', fisk och mycket annat.

Efter ungefär halva måltiden reste sig alla barnen som på en given signal och började leka i ena halvan av rummet. Vi hade ett privat rum på restaurangen, tack och lov. De klättrade på stolar och monstret skrek så fort någon satte sig på någon av "hans" stolar.

Denna middag löste gåtan åt mig - varför kineser inte bryr sig om oljud över huvud taget. Man kan skrika i örat på dem, spela musik på högsta volym eller smälla smällare bredvid deras sängar, de lyfter knappt på ögonbrynen. Och nu vet jag varför. Lilla meimei låg snällt i sin vagn hela middagen igenom, utan att gråta en enda gång, trots att hennes bröder och kusiner nästan välte hela restaurangen. De är vana sen barnsben, helt enkelt, att det är stoj och stök hela tiden. Jag funderade på vad som hade hänt om vi hade betett oss på det sättet när vi var hos farfar och farmor/mormor på besök när vi var små. Några av oss hade säkerligen fått stryk, och vi andra åkt på en ordentlig utskällning. Jag vet inte vad som är bäst... För barnen är det kinesiska sättet bäst, för de vuxna det västerländska. Och jag är vuxen...

Sedan var det måndag och jag funderade på att åka hem tillsammans med Jinghuas äldsta bror som skulle till Taipei, till fruns föräldrar. Jag avstod dock eftersom det kändes fånigt att åka efter bara en dag. Och vi skulle ju göra lite roliga saker också.

Så på måndagsmorgonen skippade jag den otroligt tråkiga - stekta grönsaker, ris och tofu - hotellfrukosten och knatade till Starbucks i väntan på att vi skulle iväg. Vi tog med oss tvillingarna och monstret och Mingjun och åkte till en vattenreservoir i närheten. Vackert landskap och massor av olika konstiga växter överallt.

Till lunch var det återigen en fantastisk måltid som bjöd på säkert 15 rätter. Otroligt gott, som vanligt. Barnen skrek och stojade även denna gång, alla utom Kaikai som brände sig på soppan och satt och grät tyst medan mamma lade is på fingret.

På eftermiddagen skulle vi till Tainan, ännu längre söderut, men kom bara till ett par fiskebyar en bit bort. De odlade ostron och det var ostronskal precis överallt. Helt otroligt mycket ostronskal!

Efter ett antal timmar i bil med monstret var jag rätt trött och tyckte att det var dags att slippa honom ett tag. De släppte mig vid nattmarknaden - stans turistattraktion - och jag knallade omkring där ett tag. Hittade till slut vad jag ville ha - en handväska med bullterriermotiv!

Så kom då äntligen dagen då vi skulle åka! Jag var vid huset vid tiotiden och där var det full rulle. Två familjer som höll på att packa ihop och åka hem, och två småbarn som sprang omkring med håret på ända. Mormor höll i lillasyster men fick plötsligt för sig att hon skulle hitta på något annat, och lämpade över henne på mamman. Mamman stod då mitt i rummet, hennes man var och hittade på nåt hyss och hon höll på att packa in i bilen, men det gick ju inte med en lillasyster i famnen. Jag erbjöd mig att hålla henne och hon fick ligga i mitt knä och prata svenska en stund. Man måste ju börja i tid!

Vi kom iväg i hyfsad tid, redan vid halv elva. Jinghuas man är ju sån som gillar att köra åt alla håll, helst samtidigt, så det var ju bra att vi var iväg tidigt. Han började köra åt ett håll, körde omkring på småvägar, svängde till höger och vänster, stannade och tittade på ankor... Bara för att efter två timmar komma fram till en bro en halvtimmes väg från Jinghuas mammas hem! Vid ett bestämde vi oss för att äta lunch och fick en mängd olika smaskiga friterade saker på ett litet ställe vid vägen. Friterad fisk, friterade ostron, friterade kakor med fisk, ostron och bläckfisk i... Och så soppa, förståss. Med musslor i.

Vägen var lång och mitt tålamod prövades mer än en gång. Att jag överlevde är ett under, att jag inte exploderade när han åter igen utbrast "Men!!! Hur kan det vara så långa köer?!" eller "Hur gick det här till, hur kunde vi komma tillbaka hit?". En gång sa jag faktiskt "Det är enkelt, du svängde åt höger, och sen svängde du åt höger igen, då kommer man tillbaka dit där man började!". Han tyckte inte alls det var kul, men det tyckte Jinghua.

Klockan 2100 var jag hemma.

92-02-07

Igår tänkte jag att jag skulle få mig en god italiensk middag, efter alla de kinesiska middagarna under nyåret. Så efter att ha gjort ett fruktlöst försök att träffa Marlboro och köpa en bullisväska styrde jag kosan mot den pyttelilla italienska restaurangen om hörnet.

Jag har varit där förut, och första gången var Christian och jag där tillsammans, och pratade engelska, så de är fortfarande lite blyga.

Jag beställde och sa att jag ville ha pyttelite starkt, för "lite starkt" var för starkt förra gången. Så satt jag och väntade och plötsligt kommer en av tjejerna fram med en konstfullt upplagd - jordgubbe!

Hon hade skivat en jordgubbe, lagt den i form av en blomma på tre isbitar och lagt på lite grädde. När jag tyckte det var gott var isen bruten och *whabam* kom alla de vanliga frågorna.

"Var är du ifrån, hur länge har du varit här?" etc. Men hon var lite ovanlig, för hon sa "Alla frågar säkert det här, eller hur?". Nåväl, vi småpratade lite tills min mat kom och så frågade hon igen, för tredje gången, om jag hade långt hem. Nejdå, jag bor om hörnet. "Vad bra, förra gången du var här var vi så oroliga för att pastan skulle hinna bli mjuk på vägen hem, och inte lika god!". Ingen fara, jag var hemma inom tre minuter och bläckfiskpastan är helt fantastiskt god. Och den var alldeles lagom stark!

92-02-13

Jissees, vilken middag!

Efter en hektisk morgon då Connie var tvungen att börja med att skjutsa Kunfengs mamma till sjukhuset så hon kunde få träffa sitt nya barnbarn fortsatte det... En tjej som jobbar för ett svensk-taiwanesiskt företag kom in och ville ha nytt visum. Det var bara det att hon redan "förbrukat" sina 90 dagar på det här halvåret, och alltså måste vänta tre månader innan hon får åka in i Schengenland igen... Ett antal telefonsamtal senare räddades det av en otroligt tjänstvillig tjänsteman på Migrationsverket och företaget kunde gå vidare med utbyggnaden av fabriken i X-stad och därmed ett antal arbetstillfällen i Sverige, samt ett kontrakt på ca 5 milj. US$. Ibland är det roligt att jobba!

Sen var det middag för de utländska representanterna på bokmässan och jag, tillsammans med mina nyfunna vänner från Sverige, Spanien/Sverige och Holland slog oss ner vid Europa-bordet tillsammans med Wiebke och tre tjejer från London.

De tre karlarna underhöll oss och servitrisen kungligt genom alla 12 rätterna. Att se dem äta sjögurka med pinnar var en upplevelse... Eller när en av de engelska tjejerna ler oskuldsfullt mot servitrisen och säger "Ja, gärna, slå in det där också i en doggybag, hon vill ha med det hem!" varpå Wiebke får något vilt i blicken, tittar på de två jättekartongerna som redan står på bordet för att bli Thorstens middag och skriker "Nein!!!".

Allt föll dock inte våra utländska vänner i smaken. Den smaskiga kokosjellyn kallade de vid konstiga namn som "tätningsmedel" och bönsoppan med grodägg i smakade de bara på. Trots att vi inte talade om vad det var!

Imorgon är det svensk ölkväll och jag gissar att det blir precis lika vansinnigt eftersom de tre galningarna från Nordqvist Publications är inbjudna då också!

12 rätter gör att man blir ganska mätt...

92-02-18

Puh! Bokmässan är över! 80 timmars arbetsvecka förra veckan, lätt jobbigt. Jag och Connie stod där varje dag och berättade om Sverige och svensk kultur. Det var sammanlagt 250 000 besökare på mässan, varav 60 000 sista dagen. Vi sålde slut på nästan alla våra böcker!

92-02-19

Igår var jag och tittade på Lihuis och Kunfengs lilla bebis, Yunbin. Det var en pytteliten gul sak som låg inlindad i en filt. Ibland pep han.

Lustigt vad olika sederna är här. Man fick inte vagga honom om man höll honom i famnen, för då kunde han vänja sig vid det. Man skulle också tvätta händerna innan man fick peta på honom. Hon själv får nu inte tvätta håret på en månad, får bara äta vissa saker och absolut inte dricka kallt! Nä, det är verkligen superhemskt att dricka kalla saker när man just fått barn! Och inte får hon gå ut heller, utan får vackert hålla sig hemma tills bebisen är en månad gammal. Som tur är är Kunfengs mamma här som kan laga mat och gå och handla åt henne.

Men alla mådde bra och var nöjda, och det är väl huvudsaken!

På vägen dit tog jag en ny buss, som jag inte åkt härifrån förut. Jag visste att den gick till deras skola eftersom jag åkt den en liten bit, från tunnelbanan och hem till dem. Plötsligt, när jag satt och slötittade ut genom fönstret, såg jag en butik jag kände igen. Det var ju den där telefonbutiken Christian och jag var inne i sist, när vi varit på marknaden. I och för sig den fjärde eller femte telefonbutiken just den kvällen, men ändå. Jag litade inte riktigt på mitt minne utan tittade på andra sidan gatan. Jo, där var nattmarknaden. Vad är det som gör att jag kommer ihåg sånt? Lustigt.

Lustigt också hur hjärnan spelar en spratt ibland. Satt på bussen hem häromdagen och såg ett ord klottrat på en stolpe "Kamera" - det stod en hastighetsövervakningskamera bakom stolpen. Plötsligt säger hjärnan innan jag hinner hejda den: "Haha, kolla, till och med klottret är på kinesiska här!"

Jag får fler och fler vänner bland busschaufförerna. En av dem visade bilder på sin flickvän när jag åkte hem häromkvällen. Hon är från fastlandet och det är bra, tycker han, eftersom hon städar och tvättar åt honom, det gör inte de taiwanesiska flickorna. Härommorgonen när jag gick till jobbet var det en busschaufför som tutade och vinkade åt mig. Det var en kille som normalt kör lilla 2:an men som nu satt i 32:an och ville visa att han kände igen mig. Och imorse kände jag knappt igen Mr. Liu i solglasögon, men när han glatt sa "Long time no see" - vilket är ett av de få kinesiska uttrycken som direktöversatts till och används på engelska - kände jag igen honom.

92-02-20

Ja, omväxlande jobb har jag ju iallafall, som sagt. Om ni nu ringer oss så svarar vi faktiskt - vi har fått ny telefonväxel - och det första ni hör är min ljuva stämma som uppmanar er att först trycka åtta för engelsk service och sedan att trycka 19 eller 18 för visaservice. Häpp.

92-02-21

Mums. 15 jordgubbar för 40 NT. Perfekt som mellanmål!

En citroncheesecake och en latte lugnar fjärilarna i magen. De får helt enkelt inte plats att flaxa med vingarna när jag stoppar in så mycket annat där.

Varför de är där? Jo, för att om en halvtimme sitter jag i taxin på väg till radiostationen där jag ska spela in ett halvtimmesprogram om Sverige! Journalisten träffade jag ju på bokmässan i förra veckan och nu ska vi ses och spela in programmet. Hon skickade mig en lista med ämnen hon ville ta upp, här är hälften:
- Varför var Sverige inte med i de båda världskrigen?
- Varför är Sverige inte med i EMU?
- Har kungen någon makt?
- Hur ser Sveriges handel med Asien och Taiwan ut?
- Varför är den 6 juni Sveriges nationaldag?
- Svenskarnas livsfilosofi
- Svenska seder

Som ni ser är det en blandad kompott av ämnen hon vill prata om, och jag har gjort mitt bästa för att lusläsa internet och hitta en massa information. Sen gäller det bara att kunna säga det på kinesiska...

Ni kan lyssna på reprisen som går kl. 20:15 söndag, svensk tid. Klicka på den första knappen uppe till vänster, under "Welcome"...

92-02-24

Idag hade jag en "nästan-blind-date". Nästan för att jag träffat honom en gång förut. Det var på JBC i höstas som jag pratade med en kille i tio minuter. Han fick mitt kort och jag hans, och så tänkte jag inte mer på det. Förrän en vecka före nyåret då han plötsligt ringde.

"Vad gör du på nyår? Jag har en stor familj, och du är varmt välkommen dit om du vill!". Jag blev paff, för att uttrycka det milt, och stammade något om att jag skulle ut med några kompisar. "Ja, men om du inte har nåt för dig kan du ju komma över, vi bor vid Ximending!"

Jag gick inte dit, men han ringde igen i förra veckan och ville bjuda mig på middag. Jag tyckte att lunch räckte, så idag gick vi ut och han bjöd på Hyatt. En väldigt trevlig kille, social - uppvuxen i USA - och kul att prata med. När vi ätit klart tittade han på mina händer och sa "Är du gift?!" Jag har ju en ring på höger ringfinger.

Henrik och Peter går efter teorin att han dumpade sin flickvän strax före nyår och det är "loss of face" att inte ha flickvän då, så han ville ha en utländsk trofé att visa familjen. Sicken otur att han skulle misslyckas!

I lördags var jag och klättrade med Oscar. Han kom och hämtade mig i bil klockan 05:30 och vi åkte till hans favoritberg. Det ligger precis i närheten av där han växte upp och jag försökte se honom framför mig, i tioårsåldern, springandes omkring floden fångandes trollsländor. Det var bara det att floden var en patetisk liten smutsig rännil, risfälten var gator och skogarna hade blivit bostadsområden. När han växte upp var det vildmark, idag går det tunnelbana dit och det är en av Taipeis närmare förorter. Räknas till staden, till och med.

Klättringen var jobbig. Det är tur att jag är så envis, för efter ungefär en och en halv timme kändes benen som stockar och jag var genomblöt av svett. Och då var det en halvtimme kvar till toppen. Tur att han talade om för mig att jag inte skulle tro att vi var framme när vi kom upp, det var nämligen en topp till som skulle besegras. Han sa att när han gått med sin fru första gången hade hon vägrat gå ett steg till när hon kom upp på den första toppen.

Han var lite orolig för att jag skulle sinka honom, så han var glatt överraskad och talade om för mig att jag bara var två minuter sen jämfört med hur fort han brukar gå. Vi var nere i byn igen klockan tio och sällan har nudlar med tekokt ägg smakat så gott, så tidigt!

Resten av lördagen sov jag!

På söndagen flydde jag hemmet vid halvtolv för att slippa lyssna på radioprogrammet som sändes kvart över ett. Jag hade dock, i ett tillstånd av hybris, sms:at Mayao och berättat att det skulle sändas, eftersom hans favoritsång "Änglamark" spelades i programmet. Så han ringde mig klockan halv ett och sa "Nu sitter vi här allihop och ska snart äta och lyssna på dig!". Sen kom hövdingen "Hej Inger, nu ska vi lyssna på dig!". Alla hade samlats hemma hos hövdingen och hans fru för att lyssna på mig!

Idag hittade jag ett mail i min låda från journalisten som gjorde programmet. Hon hade skickat till sin sändlista och mailet började: "Alla vet vi att Finland är jultomtens hem, men var ligger änglarnas hem? Jo, i Sverige!". Sedan en kort presentation av programmet och mitt namn stod också med, rättstavat och allt. Om jag inte blir kändis på det här blir jag det aldrig!

92-02-25

Oscars svärmor dog i förra veckan, efter att ha varit sjuk och emlig i ett par månader. Oscar är väldigt lättad över att hon äntligen har fått gå vidare, men det väcker ju en del frågor. Så vi har diskuterat döden och vad som händer efter den. De har också problem med var de ska lägga hennes aska, för den får inte plats intill hennes man. Och om de tar bort hennes man från det templet och sätter honom någon annanstans, så har de ju betalat 100 000 NT i onödan!

Han tyckte att hans frus bror kunde ha askan hemma hos dem, men tydligen ville de inte det. Jag frågade varför han inte kunde ha askan hemma hos sig, men se det gick inte! För hon heter ju Liang, och Oscar heter Zhu. Så då blir andarna/spökena förvirrade när det plötsligt kommer en med fel namn, förstår du väl! Och dessutom skulle hans dotter inte våga sova om kvällarna om mormor var i lägenheten.

Idag funderade han på vart man tar vägen när man dör. Jag sa att det hade han ju redan klart för sig - mormor var en ande och var hemma hos dem, trots att hon heter Liang. Nja, nej... Efter ett tag återföds man ju som något annat, tror ju kineserna. Ja, men då är det ju klart, då behöver du ju inte tänka på det? Nja, men vem vet om det är sant? Jag tyckte att då får han allt akta sig, för han kanske återföds som en trollslända, och så är det något litet barn som är där och binder ett snöre i baken på honom och har honom som husdjur!

Han såg riktigt förskräckt ut vid tanken och erinrade sig alla gånger han fångat trollsländor, myror och andra insekter och lekt med dem... Jag tröstade honom med att det är väldigt få barn i Taiwan idag som kommer åt att leka med trollsländor, och då tyckte han det var ok, att flyga omkring i skogen var ju trevligt!

En tidigare kollega till mig var strikt vegetarian och brukade förmana sin pojkvän varje gång han åt kött: "Se upp, i nästa liv är det han som äter dig!"

92-02-27

Roligt... Jag har verkligen sett fram emot den här helgen eftersom det är en tredagarshelg. Sova, sova och kanske klättra lite i bergen - jag är supertrött efter tre jobbiga veckor på kontoret.

Igår ringde min hyresvärd: "Hej, de kommer imorgon och fixar den där väggen som är trasig. De kommer vid åttatiden på morgonen, är du hemma då? Ja, och de lär väl hålla på i tre-fyra dagar."

Just det, tre-fyra dagar - hela min helg förstörd! Inte kan man sova när det är en person i vardagsrummet som bilar ner en vägg... Fan, milt sagt.

Dessutom hade hon fler goda nyheter åt mig: "Jag har hyrt ut takvåningen ovanför dig till en kollega. Hon kommer inte att störa dig, bara komma ner och låna kylskåpet och tvättmaskinen då och då."

Yeah, right... Nä, jag har redan börjat leta efter ett nytt ställe att bo på. Helgen har löst sig genom min gulliga väninna Wiebke som har en madrass över åt mig. På villkor att hon inte behövde underhålla mig hela helgen, och jag sa att det skulle jag nog klara!