Loverboy har kommit, världen ler sitt bredaste leende!

Igår hade jag, för att citera Oscar "grönsaksmarknad" på mitt rum. Det kom folk i en strid ström, folk som skulle kommit sent kom tidigt och tvärtom, så att jag samtidigt hade två olika organisationer här som ville låna kläder och utrustning för en svensk vecka...

Jag lyckades ta mig igenom dagen på kinesiska, men var hysteriskt stressad när den var över. Bussen på vägen hem var en välsignelse, att få slappna av! Väl hemma bestämde vi oss för lyxmiddag. Vi gick till den lilla matmarknaden och pekade på lite olika saker. I smyg pekade jag på grodlåren, och vi fick mumsiga räkor, stekt ris, kokta sötpotatisblad med vitlök och stekta grodlår. Fantastiskt gott!

91-12-09

Helgen var trevlig, det blev bergspromenad trots regnet. Vi gick och höll i varsitt paraply där i djungeln. Efteråt var det fantastisk middag, som vanligt, och bland annat åt vi friterad färsk svamp, fiskkryddad aubergine, friterad kyckling, kyckling- och papayasoppa... Papaya ska man tydligen äta om man vill ha större bröst, sa Meiman åt mig, så jag gick dit - och all papaya var slut. De sa att de behövde de bättre än jag.

Idag har jag åter fått besök av svenskar som tror att vi bara är till för att tillfredsställa deras behov. Jag blir så trött.

Ja, jag är här för att hjälpa svenskkolonin med allehanda saker, men jag har ju också massor av andra saker att göra. Jag har inget emot om någon ringer och frågar om jag kan hjälpa till, det gör jag gärna. Jag stannar sent på kvällarna så att folk ska kunna få sina pass, eller få uppehållstillstånd. Men när det kommer folk och begär att jag ska fixa saker och ting åt dem ögonaböj, då blir jag sur! Kan man inte ha så mycket hyfs i kroppen att man ringer innan och frågar vilka tider vi har öppet? Kan man inte presentera sig innan man talar om vad man vill ha utfört? Kan man inte vara vänlig nog att inse att man kanske är lite fel ute när man begär ett visum på tio minuter när det i vanliga fall tar tre dagar, samt att man kommer på eftermiddagen när vi har visumöppet på förmiddagen?

Tydligen inte.

91-12-13

Puh, redan helg igen! Tiden flyger iväg, jag vet inte vart den tar vägen!

Christian börjar vänja sig vid det mystiska Taipei, och blir uttittad för det mesta, och alla - och jag menar alla, från okända taxichaufförer i 50-årsåldern till vänner och bekanta och lunchrestaurangpersonal - talar om för mig vad snygg han är! I måndags kväll var han utställningsobjekt...

Vi skulle på middag hos tre kompisar, och när vi kom dit satt där sex pers i soffan och baoade jiaozi, tre flickor var inbjudna för att ta en titt på den exotiske snyggingen! De fnittrade mest hela kvällen och när Lihui sa "Nå, är han snygg eller!?" ropade de i kör "Jättesnygg!" och klappade händerna!

De hade naturligtvis baktankar med att bjuda in dessa flickor, de ville ju också ha en svensk pojkvän. Kunfeng sa "...de här tre flickorna vill träffa en trevlig svensk man" och blev avbruten av en förnärmad Yaorong som ropade "FYRA!!!". De är i 25-årsåldern alla fyra och ingen har pojkvän... Trycket är enormt här, föräldrarna frågar hela tiden om de inte ska gifta sig snart, om de har skaffat pojkvän än etc.

Ikväll är det inflyttningsfest hos en av tyskarna, och imorgon är det Lucia. Över 200 pers kommer och tittar på Luciatåget, äter lussebullar som Cora bakat, pepparkakor som fastrarna bakat, lyssnar på Dr. Lee som fick nobelpris i kemi för ett antal år sedan och har det trevligt, hoppas jag! Hoppas allt går i lås, Louise och jag har slitit med det ett tag nu.

Förkylningen har jag förpassat till bakhuvudet, men den smyger sig framåt och halsen är rosslig. Hostan är tillbaka så jag misstänker att jag är däckad måndag-tisdag nästa vecka. Men det är ju bara Lucia en gång om året...

Diskuterade med Louise hur man skulle kunna få de kära svenskarna att uppföra sig lite bättre, och hon sågade mitt brev med kommentaren "Du är alldeles för snäll! Se till att tala om för dem vad som gäller!" Så nu är ett mail utskickat och jag hoppas att folk läser och lär. Om de gör som Joanne Karlsson, som var här idag, är vi alla nöjda. Hon ringde igår och sa att hon skulle komma in för att få ett visum och kom och hade med sig en stor kartong wienerbröd till oss alla. Sen underhöll hon oss en lång stund - hon har jobbat här tidigare - hon är högröstad och jättetrevlig.

91-12-17

Lucia är över. Det gick jättebra! Närmare 150 personer dök upp och fick lyssna till tre korta tal, bland annat ett av Nobelpristagaren i kemi år 1986. Sedan kom Lucia inskridandes med sina tärnor och stjärngossar, och till och med en tomte. Det blev andäktigt tyst och alla taiwaneser gjorde stora ögon.

De små flickorna lyckades hålla texten rätt i huvudet trots att TV-bolagen filmade nästan i ansiktet på dem. Kören som stod bakom gjorde ett jättebra jobb, de hummade melodin på några sånger och sjöng dessutom några på svenska - en svenska de mödosamt pluggat in bara någon timme före uppvisningen!

Alla var nöjda, nästan all mat gick åt och många taiwaneser blev högröda i ansiktet av den starka glöggen. Helt klart lyckat med andra ord. Bilder kommer snart!

Kvällens absolut sötaste var lilla Annika, lite drygt ett år, som efter ca tre minuters total blyghet och kurragömma bakom pappas ben, ägde hela stället. Hon sprang omkring som en tokig, lekte Totte genom att ställa sig och luta huvudet och armarna i golvet, pratade konstant på en blandning av svenska och kinesiska och charmade alla! En av flickorna från universitetet som var där för att lära sig om svenska seder, tog på sig ansvaret och sprang efter Annika halva kvällen. Hon hade fullt upp, kan man lugnt säga!

I söndags fick jag bli ompysslad hela dagen. Först ett långt varmt bad och rökelse i badrummet, sedan iväg till frissan och bli tvättad och klippt. Sen tyckte vi att vi skulle kolla in en nattmarknad, och där fanns en fotmassagesalong!

Fotmassage är ju zonterapi, man trycker och har sig på olika ställen i foten. Han visste vad han gjorde, och han hade väldigt hårda nypor...

- Gör det ont här?
- Aj!
- Då gör det nog ont här också? (trycker på en punkt strax nedanför knät)
- AAAJ!

Fruktansvärt ont, som sagt, men också otroligt skönt efteråt. Jag sov som en liten stock på kvällen. Det är nog bra att göra det då och då, och bygga upp kroppens eget immunförsvar.

91-12-19

Igår var vi och badade i varma källor i bergen strax utanför Taipei. Underbart skönt att först sitta och äta god mat och sedan krypa ner i ett hett bad, slappna av i hela kroppen och bara njuta. Verkligen skönt, kan rekommenderas!

Snart helg igen. Nu har vi bokat vår julresa, det blir både naturupplevelser och latande. Vi ska åka till ett ställe som är berömt för sina varma källor, vi ska till Taiwans Grand Canyon och lite annat. Det ska bli jätteroligt!

Var nere och hämtade en burk nudel- och hundunsoppa hos mitt favoritlunchhak. Meiling, som jag tror äger stället, och jag pratade lite. Hon är för härlig, varje gång jag kommer dit ger hon mig en extra hundun, eftersom jag alltid äter samma, otroligt goda soppa. Och så frågar hon en massa saker. Hon har inte träffat Christian än, men hennes kollegor har tydligen berättat för henne hur snygg han är, så hon frågar efter honom varje gång.

Vi köpte en kamera igår, äntligen. Efter ett antal butiker och flera olika kameror kom vi fram till att en Pentax nog blev bra. Den hade 4 megapixlar och det är ju bra. Så vi gick tillbaka till det stället vi sett den på först. Som naturligtvis var stängt. Modstulna gick vi hemåt, och såg den igen i ett skyltfönster. Men det var ju min hataffär, där de var så otrevliga förra gången jag var där...

Jag svalde stoltheten och gick in och frågade vad den kostade, och det visade sig att den var en tusenlapp billigare än på de andra ställena! Mycket funderande fram och tillbaka, och så prutade jag 400 NT. Han skakade bara på huvudet. Men sen kom han tillbaka och sa "Betalar du med cash? Om du får den för det pris du vill ha, köper du den direkt då?" och jag svarade ja på båda frågorna och gick därifrån glad i hågen!

Men innan dess kom det obligatoriska: "Jag tar ett foto av er, som minne, och skriver ut det!" Alla ska fotas, jämt och ständigt. Folk är så vana vid att bli fotade här att de har lagt sig till med ett speciellt leende som de tar på sig så fort de ser en kamera. Lite annorlunda mot hemma, så jag fick hålla Christian hårt i armen så att han inte skulle springa sin väg.

Bussen kom aldrig och plötsligt öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Himlen lystes upp av enorma blixtar varannan minut, men staden var för högljudd för att man skulle kunna höra dundret. Vi skippade bussen och tog en taxi hem. Det var stor risk för vattenplaning, så mycket vräkte det ner.

I eftermiddag ska jag gå och köpa en mumsig tårta och så ska vi fira min och Bens födelsedagar. Ben fyller den 26e och nästa torsdag fredag är kontoret tomt på folk förutom Oscar och jag, så det var en allmän önskan om tårta idag.

91-12-21

Vi åkte in till stan för att köpa lite ost att ha att mumsa på, till rödvinet Christian köpte med sig. När vi smakat oss igenom halva varuhuset och var på väg tillbaka fångades jag av en monter som hade något med "Sex and the City" att göra. Genast var en tjej där och högg tag i mig, och sa att hon kunde sminka mig till den jag tyckte bäst om.

Jag valde naturligtvis Miranda, och snart var jag i full färd med att bli sminkad. En kvinna lade på grunden, och vi hade en ring av tjejer runtomkring oss. En av dem sa att Christian var snygg, och hon som sminkade frågade vad snygg hette på svenska. Sen vände hon sig till honom och satte upp tummen i ansiktet på honom och sa: "Snygg!". Han blev alldeles röd i ansiktet, och även detta noterades och kommenterades.

Sedan bytte jag stol och en annan tjej började sminka mig. Hon ondgjorde sig över mina ögonbryn, men hade inte tid att putsa dem åt mig. Resultatet blev ändå ganska bra!

91-12-26

Hemma igen. Vi har haft en underbar resa! Vi började med att gå upp alldeles för tidigt på söndagsmorgonen, och ta en taxi till centralstationen för att leta upp turisttåget som skulle ta oss till Hualian. Mycket trevligt tåg där man kunde fälla sätena ordentligt, så det var bekväma tre och en halv timme!

Väl framme stod det hundratals snubbar med små skyltar och ropade på folk från tåget, men ingen med våra namn... Jag frågade en liten farbror och han ropade "Ahong - du har väl två utlänningar, va?" Japp, där var vår farbror och han visade oss till en stor och fin turistbuss som tog oss upp i bergen, till Taroko Gorge. Fantastisk natur, bergväggarna reste sig ett par hundra meter upp över oss! Bussen kröp fram på en minimal väg, och Christians höjdskräck gjorde att han inte alls hade lust att gå av när bussen stannat precis bredvid kanten.

Inte blev den gladare över att jag tvingade ut honom på en liten ranglig träbro, heller, och sa åt honom att gå fram till kanten och hålla i sig en stund medan jag tog kort. Men han gjorde det, och han blundade inte ens hela tiden!

Här och var på stränderna längs floden hade Falungong-anhängarna varit framme och "klottrat" sitt budskap - Falungong är bra - med stenar. Trist med klotter!

Naturen däruppe var fantastisk, men gör sig inte så bra på bild. Ett par finns dock här.

Bussen körde oss sen till vårt hotell, ett otroligt stort komplex och ett jättefint rum. Vi frågade en hotellpojke om vart vi skulle gå och äta, och han ansträngde sig mycket för att kunna göra sig förstådd på engelska. Han var väldigt duktig, men det var lite svårt att förstå. Så efter en stund tog jag till kinesiskan och då blev han glad. Sen tyckte han det var så roligt att prata med oss att han erbjöd sig att skjutsa oss ner till stan på sin moppe. Christian avböjde...

Restaurangen var suverän, det var en sån där restaurang där man får välja vilka råvaror man vill äta, så gör de lite som de vill med dem. Vi pekade på räkor, fisk, småfiskar (friterades) och lite annat. Eftersom vi bara var två bad vi kocken att laga mindre portioner åt oss, så vi kunde äta fler rätter. Precis när vi beställt klart kom en indisk man och bad oss översätta åt honom, han var hungrig men kunde ingen kinesiska.

Maten var otroligt god, speciellt de små friterade fiskarna som slank ner otroligt fort tillsammans med ett par klunkar öl.

Pianobaren var sen ett måste, och färgglada drinkar beställdes genast. Tyvärr hade pianisten gått hem och ersatts av ett band killar som lirade elgitarr. Därför blev besöket inte så långvarigt.

Christian gick för att hämta nyckeln och den engelsktalande killen gav honom en lapp på kinesiska och sade något som Christian inte förstod. Efter ytterligare några försök till förståelse från båda håll hämtade de mig. Det var bara det att jag inte heller förstod, för de sa nämligen att vi skulle upp klockan aptidigt morgonen därpå för att hämtas med buss klockan tio i åtta! Bussen skulle köra oss till nästa ställe, sa de. Inte en chans, sa jag, och hämtade alla mina papper och visade dem tågbiljetterna som var utställda på klockan 10:42. En tjej i receptionen ringde upp någon "Vilka är det ni ska hämta? Vilket rumsnummer? Har du personnumren? Är det någon utlänning? Ok, tack." Puh, vi behövde inte kliva upp så okristligt tidigt utan fick njuta av frukostbuffén och åka med vårt tåg.

På tåget ringde jag Tien och frågade när de skulle komma ner till Taidong och uppträda på festivalen där. Tyvärr inte förrän på fredag, och då är vi ju redan tillbaka i Taipei.

Plötsligt ringde telefonen. En kille sa att han var någon från någon resebyrå och att vi skulle gå av i Taidong istället för Zhiben, för det var närmare. Ok. Så vi klev av, trots att ingen annan som skulle till vårt hotell klev av. Han var på stationen och mötte oss, och hade en fin skylt som det stod "Inger Pidderstolpe" på, så det var ju ingen tvekan om att det var oss han väntade på.

Vi klev in i hans lilla folkabuss och åkte ut på äventyr. Först ut och titta på ananasodling och en utsiktsplats där de flög paraglide. Tyvärr fick vi inte prova på det. Vi fick dock smaka de mycket speciella frukterna de har överallt här nere, mycket söta. Jag tror nog att Atott har en sån planta hemma, om inte Tom har ätit upp den.

Sen bar det av till naturliga varma källor där vi tog av oss skorna och plaskade omkring i det varma vattnet. Ett par tjejer kokade ägg precis i utflödet från källan, och vi fick smaka på svaveldoftande ägg medan vi sprang omkring och brände tårna. Roligt!

Sen var vår tur över, men jag funderade lite över hur det här hade gått till. Var det verkligen en halvdagstur bokad idag? Hade inte resebyråtjejen sagt till mig, bara tio minuter innan den här killen ringde, att hotellet skulle möta oss vid stationen? Och hotellet ringde ju när vi satt i bilen och undrade var vi var någontstans. Och den här killen, med sitt ständiga betelnötstuggande, såg ju inte riktigt ut som en resebyråguide... Var det kanske så att Tien hade ordnat det här, direkt efter att jag hade ringt henne? Var det därför hon ville ha mitt mobilnummer? Jag vet inte, men jag ska nog ta reda på det.

Hotellet var ett gammalt spahotell med flera olika pooler, vattenmassage, bastu och massor av andra trevliga påhitt. Vi fick två gratiskuponger för vattenmassage och utebad, men bestämde oss ganska snart för att testa det privata spat med tillhörande massage.

Två små flickor blev tilldelade oss, de vita västerlänningarna. De viskade med varandra medan de masserade, och då och då frågade de mig saker. "Ursäkta mig, men får jag fråga varifrån ni är?" Vi är från Sverige. "Sverige... Ligger det i USA eller i England?"

Efter massagen var det våtbastu och hett, hett, karbad. Fantastiskt skönt, och jag behöver väl inte säga att vi sov som små stockar den natten?

Eftersom detta hotell låg ganska nära nästa hotell hade de listat ut att de skulle släppa av oss vid tågstationen på julafton, och så skulle nästa hotell hämta oss där. Men, men... Det hade blivit något fel i kommunikationen, så där satt vi på en halvt öde tågstation och var dagens begivenhet för de fåtaliga resenärerna. Till slut ringde vi och de kom och hämtade oss, och bad tusen gånger om ursäkt. Det var bara det att vi hade missat den utflykt vi var bokade på.

De fixade så att hotelldirektören mötte oss när vi kom fram till detta otroligt lyxiga hotell, och han pratade väldigt bra engelska. Så allt redde ut sig och istället för den utflykt vi missat fick vi åka till ett museum i närheten, vilket vi egentligen skulle gjort på juldagen. Dessutom hjälpte han oss att boka julaftonsmiddagen på en fin restaurang.

Museet var ganska tråkigt, den största behållningen var en tjej som tyckte att Christian såg ut som Tom Cruise! Och så fick vi ju varsitt dataspel, förstås.

Dock var festivalsområdet precis bredvid museet, så vi knallade dit och tittade runt bland stånden. Tyvärr höll det på att stänga för dagen, men nu visste vi ju var det var!

Det var dags att åka hem och göra sig i ordning för julmiddagen! Jag insisterade på traditionell julmat och Christian hade inget att invända. Alltså satte vi oss i den förbokade taxin och åkte till en restaurang. De var förberedda på att vi skulle komma och stod på rad för att ta emot oss. De hade också kallat in en kille som kunde engelska, på rekommendation av hotelldirektören, vars mobilnummer vi också fått om vi skulle stranda på grund av bristande språkkunskaper.

Vi beställde lite räkor, sparris och stekt ris, sen gick vi till akvariet och såg ut det bästa, hummern! Först pekade han på ett par ganska fina humrar men Christian sa "Jag vill ha en stor!" så vi gick till nästa akvarium. En megamonsterhummer stirrade argt på oss, hans känselspröt var en halvmeter långa och stack upp ur akvariet! Killen tog tag i ett spröt och försökte dra upp honom, men han backade snabbt och ryckte åt sig sprötet. Vi fick upp honom till slut och lade honom på vågen - 1,2 kg hummer, och då var klorna redan borttagna!

Även här var vi, som på de flesta andra ställen, dagens begivenhet. De andra gästerna stirrade på oss, mer eller mindre diskret när vi väntade på vår mat. Hummern var underbart god, även om det faktiskt blev lite mycket med mer än ett halvt kilo hummer var!

Efter middagen småpratade vi med personalen medan vi väntade på taxin, och en av tjejerna sa "Vi har sagt här allihop att din pojkvän är väldigt snygg!" Christian har lärt sig hur man säger "Snygging" och dessutom översatte jag. Han fick nästan samma färg som hummern!

Väl tillbaka på hotellet satte vi oss i baren och fick ett par drinkar. När vi stod och diskuterade över drinklistan, på svenska, sade killen bakom baren till tjejen "Förstår du vad de säger?" "Nej, men han är väldigt snygg!". När de sedan förstod att jag förstod allt vad de sa blev hon väldigt generad, och fnissade och tittade ner i marken varje gång hon såg Christian efter det. Vilket var många gånger... Jag föreslog att vi skulle ta ett kort av henne tillsammans med honom, men det ville han inte höra talas om.

Det var en mycket lyckad julafton som började med spa och vattenmassage och avslutades med goda drinkar!

Juldagen inleddes med cykelutflykt! Det var som ersättning för den tur vi missat på julafton, och vi kördes till en cykeluthyrare och skulle cykla i parken i tre timmar. Efter att ha provat snart sagt varenda cykel i hela butiken, och höjt sadeln till max på dem allihop, kom vi fram till att det inte var någon idé. De var helt enkelt inte gjorda för folk längre än 1.50. Så vi ringde hotellet och bad dem komma och hämta oss igen. Tanten i cykelbutiken var väldigt sur, men hon lyckades inte övertyga oss med sin otroliga frånvaro av charm.

En promenad i omgivningarna, till ett närbeläget kloster, fick utgöra dagens motion. Sen kom vi på att vi faktiskt hade en gratiskupong även på detta spa, så vi gick med våra nyinköpta badmössor i högsta hugg för att utforska detta. Vädret var inte det bästa, men det var ca 20 grader varmt, så det kändes ok att bada ute. Det var en 30-meters varmvattenbassäng som var fylld med olika mystiska massagemunstycken. Man tryckte på en knapp och vips! var man omgiven av bubblor som masserade överallt. Roligast var fotmassagen, små fina luftströmmar som masserade fotsulorna. Magmassagen var också skön, och att ligga på en bekvämt svängd bädd medan ryggen masserades av mjuka vattenbubblor kändes som ett bra sätt att spendera juldagen på. Det hela avslutades med ett dopp i 40-gradigt vatten.

Men - festivalen då? När vi kom in igen efter vårt bad var lobbyn full av polyneser med långt hår. Vi skyndade oss till festivalsområdet och idag hade vi tur och fick se ett par uppträdanden. De som var från Påskön och som vi sett i lobbyn, var bäst, fantastiska danser och toner! När uppträdandena var slut strosade vi runt på området och plötsligt kom en svart kille fram till oss. "Hej! Det är första gången jag ser vita människor!" Så nu är vi mall för hur vitingar ser ut för honom! Han var från Papua Nya Guinea och mycket vänlig.

Vi åt massor av olika saker, friterat grisskinn, ris kokat i bambustavar, stekt vildgris och en vidrig friterad varmkorv. Sen hittade vi en kille som hjälpte oss att hitta på ett kinesiskt namn åt Christian, så han kunde få det skrivet i vacker kalligrafi i ett annat stånd. Kort sagt roade vi oss kungligt!

Tack vare resebyrån hade vi även en gratis middag till förfogande innan vi lämnade Taidong, så vi satte oss på bussen och åkte tillbaka till hotellet. Det var en fantastisk buffé, men eftersom vi hade gått runt och småätit hela dagen tog vi bara godsakerna. Sashimin var fantastisk, och även de olika räkorna. Efterrättsbordet var dock bäst, vi tog minst fyra olika tårtor och julstubbe, samt en massa frukt. Det var knappt att vi orkade gå till bussen, och om de hade vägt oss före och efter hade vi definitivt fått betala övervikt på planet!

Dagens mest underbara skratt hade flygvärdinnan som välkomnade oss ombord på planet. Hon hade ett par renhorn på sig! Jag sa att hon var väldigt söt, och hon kom bort till oss sen och frågade om hon var söt eller fånig. "Både ock!" Då envisades hon naturligtvis med att sätta hornen på mig, och skrattade lika sött igen!

Vi var sömniga men lyckliga när vi kom hem igen, trots att Taipei bjöd på 14 grader, snålblåst och regn. Den här gången kom vi dock ihåg att sätta igång värmeelementet på kvällen, så att Christian slapp sova i draget från fönstret, utan kunde gosa sig i värmefläkten istället.