Letat artiklar från JBC hela dagen. En i China Post och en i China Times, samt någon till på nätet. Jag översatte dem också, och satte ihop en liten rapport hem så de vet vad det skrivs om oss. Fast egentligen skriver de mest om Kurt Hellström.

Nu ska jag hem och tvätta. Försökte köra igång tvättmaskinen i söndags kväll och den gick glatt igång och sprutade in en massa vatten. Finemang, tänkte jag och gick och pratade i telefon. Men efter ett tag när jag tittade ut på balkongen låg kläderna kvar på exakt samma ställe... Den spolar vatten men trumman rör inte på sig. Så det blir tvätterian tills jag har köpt en ny!

Jag ska ta och ringa gassnubben också, så jag kanske kan få varmvatten. Det vore trevligt. Nu värmer jag vatten på spisen och "duschar" på morgnarna.

Tror att jag ska köpa mig en påse soppa på vägen hem. Man går till ett av stånden på hörnan och ber om soppa. Då får man den i en liten plastpåse med ett snöre om, samt frågan "Behöver fröken en skål?". Nätack, jag har skålar hemma. Så går man snällt hem och häller soppan i en skål, och slänger den lilla påsen. Praktiskt.

2002-10-02

Helt otrolig kväll igår. Jag ringde till varmvattenberedarreparatören innan jag åkte hem för att bestämma en tid, men han sa att jag skulle återkomma när jag kom hem. Så jag ringde vid 7-tiden och vips dök en liten man upp med sin lilla väska. Han tittade på varmvattenberedaren och skakade på huvudet. "Om du har tur behöver jag bara byta den här säkringen, men annars måste du byta hela alltet, och det blir dyrt...". Hur dyrt, undrade jag, och fick svaret "4500 NT". Det var ju inte så farligt, jag hade trott att det skulle kosta flera tiotusen!

Han bytte den lilla mojängen och sa att gasen dessutom snart var slut. Dessutom vore det ju bäst att byta ut hela mackapären, den var ju alldeles för gammal! "När behöver du använda den?" Tja, det är inte så farligt, jag duschar ju med kokt vatten. "Va? Nej, det går ju inte för sig, fröken, nu blir det ju kallare och kallare! Jag ringer gasleverantören på en gång, och så går jag hem och hämtar en ny varmvattenberedare!" Sen gick han, och muttrade "Duscha med kokt vatten, det går ju inte!" Några minuter senare dök de upp, en man med ett jättebehållare gas på ena axeln (observera fyra trappor utan hiss) och min lilla reparatör med varmvattenberedaren.

Han mixtrade en stund och hade snart bytt ut åbäket och visade på gasslangen och sa "Jag bytte den här åt dig också, för om du ska använda den här gamla kan jag inte sova lugnt!" Och allt detta för 4500 NT, ingenting ville han ha i serviceavgift. Betänk dessutom att han gick ifrån min lägenhet klockan halv nio på kvällen! Helt fantastiskt!!! Han sa att jag inte skulle tveka att ringa honom om det var något, han var alltid hemma på kvällarna och bodde bara några portar bort. Han kunde fixa allt som hade med vatten och el att göra. Min egen lilla "electrical repair man"!

Tvättmaskinen kunde han tyvärr inte göra något åt, men en otroligt bra tvätteria ligger bara ett kvarter bort, så dit gick jag.

Vid 10-tiden på kvällen kom sopbilarna, tre stycken, en för vanligt skräp, en för papper och en för plast. Perfekt. De skrattade åt mig när jag kom med alla mina grejor som Jinghua lämnat "Har du flyttat?" - och det har jag ju.

Det blev förresten friterad kyckling till middag, med en liten soppa till. Dock i plastburk, men snart är det slut med det eftersom de har kört igång en nationell kampanj för att sluta med plast och andra oljebaserade produkter. Först ut är skolor och statliga serveringar, sedan restauranger och till sist de små stånden på gatan. Otroligt intressant hur man verkligen försöker komma tillrätta med de gigantiska miljöproblemen man har på denna lilla, lilla ö med sina 22 miljoner invånare!

2002-10-03

Nervöööööös!!! Klockan är tjugo över sex och klockan sju börjar mottagningen. Jag har bytt om i bästa stil, pudrat näsan och köpt nya skor. Hjärtat bultar och händerna skakar. Önskar att jag hade någon jag kände som jag kunde hålla i handen på mottagningen... Men det har jag inte. Får väl hoppas att någon av de få utländska repar jag mött ska dit.

2002-10-04

Imorse var jag uppe med tuppen igen. Men jag tror det är olika tuppar varje morgon, för när jag kommer ner och ska gå till jobbet ligger de där, redan plockade, och hänger med huvudet över kanten på lådan...

Gårdagen, ja. Jag hade världens mest pratsamma taxichaufför på vägen till Ambassador hotel, han pratade oavbrutet och hoppade mellan olika ämnen i en halsbrytande fart. Han talade först om för mig att alla afrikaner var dumma, men sa sen att det fanns undantag när jag påpekat tex Mandela och Annan, därifrån hoppade han raskt till Island och torskfiske, för att sedan diskutera det kinesiska språket och i förbifarten slänga in en brasklapp om att alla på fastlandet och i Hongkong luras precis hela tiden. Jag satt och småfnittrade och pratade med honom och glömde alldeles bort att vara nervös.

När vi svängde upp framför hotellet kommenterade han "Oj, vad det var högdjur här idag då!".

Det var massor av folk! Massor, massor, massor! En stor fin buffé och en scen för Presidenten att tala från. Först fick man hälsa på alla högdjur inom DPP och sen gick jag för att se om det fanns några bekanta ansikten. Hittade ganska snabbt min ungerska vän och Therkild, den danske representanten. Han höll mig i handen nästan hela kvällen, så den och jag var räddade. Insåg snabbt att röd kjol var ett misstag, det var som att ha gul t-shirt på IKEA eller röd tröja på Åhléns... Jag hade iallafall väldigt trevligt, och efter att både Presidenten och den längst sittande ambassadören talat färdigt var det fotosessioner. Olika repar fotades med Presidenten och Vice-Presidenten, sen var det handskakning och tack så mycket. Jag neg fint.

Sen försvann alla högdjur lika fort som de kommit! Den holländske repen blev sur och sa att han minsann skulle gå tillbaka till den tyska festen och dricka en stor öl, så jag liftade med honom dit och drack lite mera vin. Pratade bort större delen av kvällen med två kinesiska flickor från det tyska kontoret, hemskans trevligt, och minglade lite med tyskarna.

Har lusläst alla tidningar idag efter foton på mig och presidenten, men tyvärr...

2002-10-06

TJOHO!!! Jag har hittat cykeldårar här, en cykelaffär som verkar vara Taipeis CykelCity! De cyklar varje söndag morgon klockan halv sju (lite tidigare än Valhall), och kör 8-10 mil landsväg! Nu ska jag köpa mig en hoj och börja cykla! Äntligen!

2002-10-07

Nu börjar jag känna igen en del personer i parken på morgnarna. Den äldre mannen som joggar med linnet uppdraget upp till armhålorna, den unga kvinnan i full aerobic-stass och den gamla mannen som ser ut som farfar bakifrån, med keps och allt, som sakta stapplar framåt stödd på käppen. Hans sköterska går bakom, redo att fånga upp honom med rullstolen om det skulle behövas.

Skulle springa ner till butiken i källaren för att köpa plåster, men först frågade jag Raylene vad "plåster" heter på kinesiska. Hon sa nåt som lät ungefär som "ockeibo" och jag upprepade det tveksamt. Just det, Ockeibo! Knallade ner till butiken och funderade lite. Kinesiskan har ju som bekant flera olika toner och om man får dem fel fattar de ingenting. Så jag frågade först efter "Band Aid" men det visste de inte vad det var. "O... Ockeibo?" Ah, då visste de genast vad det var! På den lilla påsen med fyra plåster i står det "OK" och sen "bu" (det kinesiska tecknet för tyg) - vilket betyder okejtyg. Ett litet tyg som man sätter där man gjort illa sig så blir man okej. Fullkomligt logiskt!

2002-10-08

Nåja. Det som inte dödar, härdar, sägs det. (kliar mig förstrött mellan fingrarna) Jag har för mig att farfar sa det, och han borde ju veta. Och jag lever ju. Funderade på att maila Syster Yster och höra hur hon gjorde när hon och Danny härdades i Indien, men struntade i det. (värst vad det kliar i knävecken) Jag gick till min apotekerska istället och fick lite medicin. Ni som inte har den blekaste aning om vad jag pratar om, var glada för det. Ni som förstår, tyck lite synd om mig?

2002-10-11

Jag förstår inte att jag ständigt råkar ut för dessa mystiska taxichaufförer! Dagens chaufför var också mycket pratsam, och tyckte att jag kunde gifta mig med en taiwanes. De var väldigt trevliga allihop, sa han. Han var också trevlig, men han kunde ju inte gifta sig, eftersom det skulle skada landet. Att skaffa barn när relationerna med Kina är så ansträngda, det är inte rätt mot barnen, och därför kunde han inte gifta sig! Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt, måste jag erkännna!

En sak jag hade glömt sedan jag var här senast är att allt ska berättas, helst flera gånger, och för alla man känner. När jag var här förra gången kunde jag skämta med Jinghua på kvällen, typ säga att hennes fiskar förstod svenska - de kom ju simmandes när jag ropade 'mat' - och någon dag senare kom en person från en helt annan avdelning på jobbet fram till mig och sa "Jag hörde att Jinghuas fiskar talar svenska!"

Allt jag säger ska vidarebefordras. Ett lyckat skämt ska berättas, hur mycket jag tjänar ska upprepas i oändlighet och för att inte tala om hur tjock jag har blivit... Rätt roligt ett tag, men det blir lite jobbbigt efter några veckor.

Att kommentera utseende är kutym här. Varje gång jag träffar någon säger de "Hej Inger, vad tjock du har blivit!" Lung Ying-tai var värst, hon sa "Vad tjock du har blivit, har du barn?" öh, nej...? "Du har blivit så tjock, så jag tänkte att du kanske hade tre små barn som sprang omkring därhemma." Det är inte riktigt det man vill höra...

2002-10-14

Vilket äventyr jag har haft i helgen! Förra helgen sa Lihui och Kunfeng att de skulle ut och filma (luying), och undrade om jag ville följa med. Jag hade ingen aning om vad det var, så jag sa ja. Så visade det sig att jag hade hört fel, de skulle ut och kampa (luying - ja, det uttalas precis likadant...). Vi skulle åka på lördagsmorgonen, några kompisar och vi. Det skulle bli en enkel tur, åka bil en bit till Ilan och sen gå en timme, ungefär, och sen bo över natten och gå tillbaka till bilarna nästa morgon.

Eftersom Lihui är i sjätte månaden och inte får göra någonting så skulle det inte bli så strapatsrikt. Nåväl, vi satte av i fyra bilar - vi var 15 pers sammanlagt, varav fyra barn, det minsta två år - och det skulle ta ca två timmar till Ilan. Det tog fyra. Man måste ju stanna och titta på landskapet, stanna och äta någonting, stanna och kissa, stanna och...

De hade också bestämt sig för att köra så långt upp som möjligt, dels för att det var många små barn med, och dels för att Lihui och en kvinna till är gravida. Så vi körde på en minimal grusväg, höll på att fastna, skrapade botten på bilen och var lite oroliga ett tag, men det gick bra. Väl framme satte vi av.

Jag hade inte riktigt fattat allt, så jag hade med mig en Samsonite axelremsväska - jag trodde ju att bilarna skulle köra till slutdestinationen med allt bagage - och den var rätt tung.

Vägen blev snart en stig och den började gå ganska brant uppför. Jag tog häl på en av de yngre killarna och han gick rätt snabbt. Snart var jag genomblöt av svett. Han bar över 20 kg på ryggen, och ändå sprang han nästan som en gasell.

Det blev väldigt krångligt att gå, stigen såg snarare ut som ett jordskred än något man skulle gå på, och då och då förvandlades den till en bäck. Jag skänkte stackars Lihui en tanke och hoppades på att hon klarade av det. När det bara var "en liten stund kvar" började det regna. Här REGNAR det, så jag var genomvåt på bara några minuter. Jag hade extrakläder med mig, så jag tänkte att det inte gjorde så mycket, jag var ju redan så svettig. Jag satte regnjackan på väskan istället, så att inte ombytet också skulle bli blött...

Äntligen framme! De hade sagt att det skulle vara ett enkelt härbärge, och det kan man nog kalla det! Det var ett stort trähus, byggt till Jungfru Marias ära, med en stor sal med britsar längs sidorna. Britsarna var ca två meter djupa, så att man sov bredvid varandra med huvudet mot väggen och fötterna mot salen. Ingen el men rinnande vatten fanns. Vi var först upp och började koka te, så att de andra skulle få något varmt att dricka, medan regnet öste ner.

Klockan var kvart över fem när vi kom fram och jag började bli orolig för Kunfeng och Lihui - det blir snabbt mörkt, och så långt ute i urskogen som vi var skulle det bli svart som i en kolsäck.

Mr. Liao som gått med mig gick tillbaka för att möta de andra, och snart började de droppa in. Mr. Chen kom med sin tvååring på ryggen, och de andra barnen kom snart de med. Men ännu ingen skymt av Lihui! Det var nästan mörkt men jag såg en gestalt komma bärandes på en stor bag. "Kunfeng?" Nej, det var inte han, det var Mr. Liao som kom med hans väska, så att Kunfeng kunde ägna sig åt Lihui. När jag frågade hur de hade det svarade han "Ganska bra, men frun går väldigt långsamt."

Snart kom de, med ficklampor som lyste upp den lilla stigen för dem. Lihui var så arg att hon höll på att spricka, den sista halvan av vägen hade hon skällt på Kunfeng utan avbrott. Jag klandrar henne inte, i sjätte månaden ska man kanske inte halka runt på en bergsstig i mörker!

Vi vilade en stund och snart fick vi se vad Mr. Liao och de andra haft i sin ryggsäck: en festmåltid! Vi gjorde hotpot på räkor, krabbor, grönsaker, kött, allt! Supergott och hur mycket som helst. Vi åt tills vi höll på att spricka, och satt sen och tittade på eldflugorna som lyckligt flög omkring när regnet höll upp en stund.

Även barnen lyckades somna till slut, och när Lihui flyttat sin sovplats en bit åt vänster så att det inte längre läckte in på henne, sov även hon ganska bra.

På morgonen skulle vi titta på utsikten, det var ju därför vi hade kommit dit. Men... dimman var så tät, det var nog ett moln som lagt sig över berget, att man inte såg mer än ett par meter framför sig. Dock såg vi massor av grodor och tusentals grodyngel i den lilla bassängen på toppen.

Lihui, Kunfeng och jag gick ner tidigare än de andra, hon går ju så sakta. Till slut var vi nere, nästan samtidigt allihop. Lillasyster, 2 år, hade somnat på pappas rygg på vägen ner.

Vi började koka te, men plötsligt var det något som landade i Lihuis hår. När hon skulle ta bort det bet det henne - en bålgeting! Det kom fler och fler, och lilla Liao blev biten fem gånger i huvudet! Vi rusade till bilarna och åkte ner till nästa rastplats, för att avsluta vårt te där.

Snart var vi på väg hem, och vi åkte den här gången med Mr. Liao, lilla Liaos lillebror. Han ville komma hem lite fortare, vilket var skönt, för vi stannade inte så många gånger. Jag var hemma, svettig och trött, klockan fem på eftermiddagen. Nästa gång någon frågar om jag ska ut och filma tänker jag vara mer förberedd, och åtminstone ha en ryggsäck!

Bilder från äventyret

2002-10-15

Jag börjar vänja mig vid den eviga "toffeldansen" man har hemma. Ett par tofflor på när man kommer in. Dessa byts sen till speciella tofflor när man går in i badrummet, köket respektive ut på balkongen. Först tyckte jag att Äsch, jag behöver inte hålla på så här hemma, det kan taiwaneserna göra. Snart insåg jag dock att om man gick in i badrummet med vardagstofflorna på sig, och det var lite vatten på golvet, så blev det små fina spår på golvet efter en sen när man gick ut, speciellt om man hade varit på balkongen innan... Så nu har jag också ett antal tofflor jag hoppar mellan. Jag börjar förstå varför den vara som sålde absolut bäst när IKEA öppnade i Shanghai var - just det, tofflor!

Igår tog bussen hem bara 20 minuter. Chauffören, som i stan lyckades missa en vänstersväng och fick göra en u-sväng några 100 meter bort, struntade högaktningsfullt i den lilla plingande klockan som talade om för honom att han körde fortare än de för bussar tillåtna 40 km/h.

Förresten är det inte bara mitt utseende de kommenterar. Cheng-meis man sa häromdagen att "Lihui får nog en pojke, för hon har blivit så ful."

Nytt! En gästbok att skriva i!

2002-10-17

Jag fick bilder från sommarens takläggning igår - jag hade nästan glömt hur vi slet. Visade bilderna för Oscar och bjöd in honom till Riddarhuset om han skulle komma till Sverige. Han berättade om när han var liten, hur Taiwan såg ut då, och vad han gjorde. Här är ett tips till Tom och Carl nästa sommar: fånga en trollslända i stjärten, knyt ett snöre, en liten sytråd är bäst, runt ett ben och släpp den sedan. Håll i snöret och så har ni ett eget husdjur! Eller knyt fast en liten sten eller liknande i snöret så trollsländan bara kan lyfta en liten bit från marken. Enligt Oscar har deras ben små fina hår, så tråden sitter fast ordentligt. Knyt inte för hårt, bara, då går benet av!

2002-10-18

Idag var jag en sväng på Taitronics, den stora elektronikmässan som går just nu i huset bredvid. Där säljs allt som innehåller elektronik, men naturligtvis mest olika telefoner, datorer, tv-apparater och liknande saker. Jag hittade dock följande:

- En vattentät badanka med inbyggd vibration, så man kunde massera sig med den
- En massagestav med inbyggd inspelningsfunktion - jag vet inte riktigt vad man skulle spela in, dock...
- "Sexy lighter" - en tändare med sexig form (vet inte riktigt var elektroniken fanns där).
- En penna med massor av fina funktioner, bland annat stegräknare och därmed också kaloriberäkning. Den såldes inte i Taiwan, den var för dyr, så den exporterar de utomlands.
- En alkoholtestmätare som fått betyget "billig och lagom bra" av Auto Motorsport i Sverige, och såldes med argumenten "Bäst i test i svenskt statligt test".

De som sålde alkomätaren var lagom glada när jag översatte artikeln till engelska för de polacker som var intresserade av att köpa den.

91-10-22

Vilken vecka! Och det är bara tisdag! Vi har en delegation från Världskulturmuseerna här och jag har förberett deras besök i ett par veckor. Telefonsamtal och fax till otaliga människor, främst sekreterare. Och de flesta de ska besöka är museer, vilket gör att det blir en aning rörigt. Kineser pratar nämligen väldigt fort...

"Hej, det här är fröken Zhang från ett-av-fem-möjliga-museer, är det avdelningschef Wang jag pratar med?" Så låter det mest hela tiden när jag svarar i telefon. Och ibland blandar jag ihop namnen på museerna, som igår när jag försökte säga till World Religion Museum att de ville diskutera bambuutställning. Hon lät väldigt förvånad, men gick med på det - men sen kom vi på att det var ju fel museum!

Jag har lite svårt att vänja mig vid att folk ringer och frågar efter "Avdelningschef Wang". Men en snabb koll på den kinesiska sidan av visitkortet ger vid handen att det faktiskt är jag. De vänner som får mitt visitkort brukar fråga hur många vi är på min enhet. Det är jag och ... jag.

På samma sätt har jag svårt att lyssna när någon ropar på "Fröken Wang". Det är ju också jag, men jag har inte riktigt vant mig vid mitt kinesiska efternamn, trots att jag har haft det i 15 år. Det var Hangli som bestämde det: "Inger, du är adlig, din familj har hjälpt kungen, du får heta Wang (kung)!" Ok, jag heter Wang. Men jag trivs bättre med att kallas Inger, eller Yingge som den kinesiska versionen lyder.

Lihui och Kunfeng har fått en ny hobby. När vi är ute och gör något och folk frågar dem hur länge jag varit här svarar Lihui "bara två månader, och visst är hon duktig som redan kan prata så bra! "

Jag tror att jag har kommit på varför det ofta är svårt att lära sig siffror på ett annat språk. Vi lär oss dem som små och när vi ser siffran 5 är det f e m, inte five eller wu vi tänker. Ungefär som att a helt plötsligt skulle uttalas ö...

Det var lunch idag - gudomlig fiskrestaurang - och ikväll är det middag. Mycket mat blir det.

91-10-23

Idag var jag på ett otroligt intressant museum med det fruktansvärt tråkiga namnet "Museum of World Religions". Jag gick förbi där för en månad sedan och funderade på att gå in, men namnet avskräckte mig. Nu fick jag alltså komma dit, iallafall.

Det är grundat av en munk i en buddistisk sekt här på Taiwan, och dess främsta mål är att visa att alla religioner i världen har många gemensamma beröringspunkter. De visar det på en mängd olika vis och använder sig av modern teknik på en uppsjö olika sätt. Fantastiskt roligt, helt enkelt.

Efteråt bjöds vi på lunch, vegetariskt naturligtvis, som var fräsch och mycket god. Dit kommer jag att gå igen. Dessutom erbjöd nunnan som guidade oss runt på perfekt engelska mig att komma dit och arbeta som guide på min fritid. Lockande erbjudande, det skulle ge mig tillgång till museet och utvidga mitt ordförråd ordentligt. Jag skulle naturligtvis guida på engelska, men i farten lära mig allt på kinesiska också. Det tål att tänkas på!

Nu är också museibesöket över, de är på flygplatsen och landar i Stockholm imorgon. det har varit roligt men jobbigt. Mitt första projekt där jag hållit i trådarna, ringt runt och bokat och varit behjälplig på olika sätt. De verkade nöjda, det var trevligt.

För er som undrar över den något mystiska dateringen på detta och föregående inlägg kan jag berätta att det på Taiwan är år 91. År ett är 1911, året då Dr. Sun Yat-sen grundade Republiken Kina. Allt här räknas faktiskt efter detta, när någon säger att de är född 60 betyder det alltså 1971...

91-10-25

Imorse såg jag en ryggsäck på marknaden, av märket "VIKF". Inget konstigt med det, eller? Jo, det stod inom en "swoosh"... Sätt till ett streck på V och ett på F så förstår du. Såna märken är otroligt vanliga här!

91-10-28

Jag har återigen fått bevis på att världen är väldigt liten. I lördags fyllde min chef, Henrik, 50 år och det var fest hemma hos honom. Ett par representanter med fruar och två killar från Volvo.

Pratade en del med Henning Ericson, Volvo. Han är från Kolbäck, vilket naturligtvis gav oss samtalsämnen direkt. När jag sa Rytterne sa han "Rytterne, säger du? Min faster var lärarinna i Rytterne, det var ett av hennes första jobb. Hon har berättat så mycket därifrån, men jag har aldrig varit där. När jag var hemma i Sverige i oktober och vi skulle hem till Eskilstuna från Västerås såg jag skylten och vi åkte på de där småvägarna, och åkte genom Rytterne. Men det var så mörkt, så vi såg inte så mycket..."

Idag ringde han, han hade ringt hem till faster, och jo, hon hade haft alla "grevens ungar" i skolan! Anna-Lisa Ericson heter hon och hon är idag 98 år och helt klar i skallen. Hon berättade att hon en av de första dagarna Figge gick i skolan hittade honom gråtandes hjärtskärande på skoltrappan.

"Vad är det, har någon varit dum mot dig?"
"Nää, men det är så tråkigt här!"

91-10-29

Lärdom: om man skruvar isär duschmunstycket och petar bort alla kalkavlagringar från hålen i det; får man mycket lägre tryck i vattnet när man duschar. Men det var det värt!

Idag har varit en dålig dag. Peter dök inte upp i morse, och plötsligt kom ett besök till honom. Ett svenskt företag... Oscar vågade inte säga att han inte visat sig på kontoret idag, utan sa att han var på väg... När klockan blev halv elva och vi fortfarande inte sett en skymt av Peter sa vi till dem att trafiken nog var värre än väntat och att de kanske inte skulle vänta... De gick.

Sen glömde jag bort Wiebke, som jag skulle äta lunch med. Kom på det kvart i två, och rusade upp för att åka bort till tyska kontoret. När jag öppnade dörren stod det en flicka där - hon hade visst bestämt tid med mig klockan två. Hoppsan, tur att jag inte hunnit åka! Fick tag på Wiebke och bestämde att vi skulle äta Pekinganka tillsammans ikväll istället.

Men jag har köpt ett nytt batteri till min telefon, och upptäckt att Psion inte kan överföra saker infrarött till/från nya Nokia 7650. Bra att veta.

91-10-31

Igår ringde min mobil, ganska sent på kvällen. En röst säger "Hej!" och jag svarar lika glatt. Utbyter artigheter men jag börjar undra om det verkligen är någon jag känner, så jag frågar vem det är. "Jag är din gäst..." Jaha, det var ju upplysande! Jag sa att han hade ringt fel, men han hävdade att det hade han inte, för "Du heter väl Doudou?". Nej...

Till slut frågade jag om han sökte en kines eller en utlänning. "En kines" svarade han förvånat. Då har du definitivt ringt fel, för jag är faktist utlänning. "Vadå, är du från fastlandet, eller?" Tog till engelskan och förklarade att jag faktiskt är svensk. Det trodde han inte på. Till slut la jag på, men sen kom jag på vad jag skulle ha sagt: "Om jag hade varit taiwanes eller fastlandskines hade jag lagt på i örat på dig för länge sen, eller hur!". Det får bli nästa gång.

Blev upphunnen av en kvinna när jag klev av bussen igår. Hon ville ha en engelsklärare till sina barn och undrade om jag var intresserad. Nja, jag är ju faktiskt svensk. "Jaha, pluggar du här?" När jag så säger att jag jobbar för svenska representationskontoret i Taipei blir hon väldigt generad och säger "Åh, det var ett bra jobb!".

Häromdagen(TM) när vi var och träffade Lung Ying-tai, min gamla lärarinna och numera chef för kulturdepartementet i Taipei stad, bad hon mig om en tjänst. Hon sa "Inger, I have an assignment for you." Hon förklarade vad hon ville, och jag förklarade för museifolket att jag studerat för henne i Heidelberg. Då sa hon "Well, this is no way to speak to a diplomat, but I think it is ok to a former student..."

Med andra ord har handels- och representationskontoren här ganska hög status bland befolkningen, och det är ju både bra och dåligt. Lite fånigt när folk, främst yngre tjejer, blir otroligt generade när jag ger dem mitt visitkort (Avd.chef Wang, ni vet) men trevligt eftersom det ger vissa fördelar.

Förresten är det tydligen order på att alla gravida kvinnor ska ha klänning här. Jag har sett en enda tjej med stor mage som hade byxor på sig, och henne såg jag igårkväll. Konstigt. Lihui sa också vid något tillfälle "Vi gravida har ju inget val..." när jag kommenterade hennes klänning. Skulle gissa att ett svenskt företag som tillverkar snygga och bekväma mammakläder skulle ha en enorm marknad här!

Och nu är vår brandvägg trasig. Det går inte att köpa en sån här, så nu måste vi skicka efter den från Sverige. Har vi tur - ni är ju lediga imorgon, fredag - så har vi den här på måndag. Modern teknik...