Se även slutet på oktober.

Jösses, redan november? Vart tar tiden vägen? I och för sig har den gått rätt långsamt den senaste veckan, när brandväggen varit trasig och vi inte kunnat komma åt Internet alls. Igår fick jag konfigurera den nya brandväggen, eftersom den hade nollställt sig själv när den kom hit.

Idag var Wilson här. Wilson är högsta hönset på lokala Saab, och vi har pratat om att fira Lucia i deras lokaler. Han var lite skeptisk - vad 17 är Lucia? Men jag förklarade för honom och han blev faktiskt riktigt intresserad. Så nu ska vi köra Lucia i Saabs utställningsrum, med svenska barn som sjunger, pepparkakor, lussebullar och ett gäng viktiga personer.

Saab har presskonferens om den nya 9-3 och eftersom Henrik är i Sverige just då så ska jag representera Sverige och tala med journalisterna. Det ska bli kul!

91-11-06

Ojojoj. Igår var jag hos kiropraktorn, det började göra rejält ont i ryggen där jag ju har en sned kota. Han lade mig på en bänk och började titta.
Oj, fröken, nacken är spänd, det gör att du får huvudvärk!
Och här är det snett, brukar dina händer domna av?
Midjan och höftbenen är helt låsta, vad har du gjort?

Sen satte han igång! Bänken jag låg på var ingen vanlig bänk, han spände fast mina fötter och sa åt mig att hålla i mig i två handtag så jag låg sträckt. Sedan började bänken vika sig på mitten och drog ut mig på längden. Samtidigt som han knäckte och bände, masserade musklerna och ojade sig.

När han tyckte att han dragit ut mig ordentligt fick jag byta bänk. Då började det riktiga knäckandet. "Slappna av!" Jo, tjena, när kiropraktorer säger slappna av betyder det 'Nu kommer det göra ont!' Nacken och bröstryggen knakade glatt, men midjan och korsryggen fick han inte rätsida på. Han rekommenderade röntgen...

Sen, när jag trodde det var över, började han fippla med nåt på ryggen... Och satte på strömmen! Tja, det har jag ju gjort förut, det är inte så farligt, man vänjer sig efter ett tag.

Trodde jag, ja! Det här var nya påhitt. Strömmen varierade i intensitet, från att nypas hårt till att vibrera fort. Det var nästan tortyr. När jag nästan, nästan vant mig - sätter han på högre strömstyrka! Hjälp! Men det var otroligt skönt efteråt.

Idag ska jag äta astrologiska efterrätter! Peters flickvän, Marlboro - ja, hon kallas så - är tokig i stjärntecken och läser in saker i allt. Så jag ska bjuda henne på en astrologisk dessert som ett av hotellen här i stan just nu ståtar med. Det ska bli kul!

Nu har jag tv igen. Kabeltv. Det kom en man med en lång kabel över axeln, prydligt ihoprullad. Så gick han ut på balkongen och släppte ner den och sen försvann han en stund. Kom tillbaka och satte på tvn och - titta, 70 kanaler i ett nafs. Så nu sjunger jag Bruce Springsteen på kvällarna igen: "57 channels and nothing on..."

91-11-07

Jag köpte mig en stereo i helgen. Och en mixer så jag kan göra egna fruktdrinkar. Var på en väldigt bra affär en bit bort, och småpratade med pojkarna i affären medan de fixade allt som ska fixas när man köper saker här. Vi hade väl pratat i tio minuter, jag skulle ju först bestämma mig, och sen skulle allt ordnas, och plötsligt kommer han på något...

"Men... Har du bara varit här i två månader?"
"Ja..."
(fullständigt allvarligt och undrande) "Men hur kommer det sig att du pratar så bra kinesiska?"
Jag kunde inte hålla mig, utan tittade på honom, log lite och sa med glimten i ögat "Jag är en naturbegåvning!"
Han tänkte svara, insåg sedan att jag retades med honom och rodnade djupt och sa ingenting.

Det är ett av mina favoritsvar på denna konstiga fråga. De verkar tro att man bara kan prata kinesiska i Taiwan - de glömmer bort en miljard människor på fastlandet! Så när jag får frågan, eller när Lihui sufflerar åt mig, väljer jag mellan två olika svar:

- Jag är en naturbegåvning!
- Jag var kines i mitt förra liv!

Det roliga är att man oftast får samma reaktion på dessa två; antingen ett "Jaha, ja men då så..." eller ett "Är det sant?!"

91-11-09

Ord. Ord kan beröra så mycket. Idag lyssnade jag till ord från en tibetansk lama. Jag förstod inte ett enda, men det gick ändå rakt in i hjärtat. Den tibetanska strupsången går på något sätt rakt in, både i hjärta och hjärna, utan att passera öronen och får hela kroppen att slappna av. Han sjöng ensam, i en mikrofon på scenen, efter att en katolsk präst, en ortodox präst, en hinduisk man, och en judisk rabbi hade bett böner på sina respektive språk. Inget av de andra berörde mig, men den tibetanska strupsången avväpnar mig totalt.

Kan det vara så att rösten påminner om de röster vi hörde när vi låg i mammas mage? Jag vet inte, men jag är övertygad om att världen skulle bli ett bättre ställe om alla lyssnade på tibetansk strupsång några minuter om dagen!

Han var en del i festligheterna kring Museum of World Religions ettårsdag. Det var stora festligheter med massor av folk, och jag var "ärad gäst" och fick sitta på andra raden, bredvid museichefen. Den engelske killen, representerande sin indiska religion, var mycket indignerad över att jag fick sitta framför honom - han var ju så viktig! Han kunde inte prata om något annat än om sig själv och sin religion. Tröttsamt.

Det var ändå en rätt mäktig syn att se dessa personer, förutom ovanstående även en buddistisk präst och Mäster Xindao själv, alla ledare för olika religioner, stå på scen, helt enade. Det gör att man får ett visst hopp.

Jag fick också anledning att fundera över min egen syn på religion. Jag ser mig som ateist, men om jag har någon religion så ligger mig Wicca närmast om hjärtat. Jag gillar de österländska religionerna, och tolererar knappt de västerländska. Bara synen av den ortodoxa prästen fick det sig att knyta sig i magen på mig, jag ville absolut inte träffa honom och prata - trots att de katolska studenterna gärna hade introducerat mig. Jag har dock inga sådana känslor mot de buddistiska eller taoistiska prästerna eller lamorna.

Vadan detta? Vet inte. Har känt så länge, vill helst inte gå in i kyrkor och inte ta del i religiösa - kristna, ska jag väl säga - ceremonier. Bröllop går an, men jag gillar inte alls att man lovar inför gud. När jag fick reiki-healing i vintras sa min helare att jag varit nunna i ett tidigare liv, och där blivit hängd. Därför har jag en så stark aversion mot kristendomen. Kanske det är sant, kanske inte.

91-11-10

Hur en stad går från att vara ettt sammelsurium av lösryckta platser och tar form i mitt huvud. När jag flyttar till ett nytt ställe, antingen det är inom en stad eller till en helt främmande stad eller land, lär jag känna staden som små öar. Dessa kan vara t ex en kompis hem, en tunnelbanestation, kontoret och naturligtvis mitt eget hem. Dessa öar är isolerade från varandra, det är som om de har murar runtomkring sig, och det är en outforskad labyrint mellan dem.

Så går tiden och jag åker själv mellan dessa ställen, inte tillsammans med en kompis och plötsligt - två öar får en gemensam gata! Om man svänger höger där så - nämen, då kommer man ju hit! På så sätt växer staden fram i mitt medvetande, jag lär mig sakta men säkert hur man tar sig från punkt A till punkt B. Inte sällan genom att känna igen ett ställe jag varit på förut, när jag är på väg någon helt annanstans.

91-11-11

På mitt skrivbord har jag en liten brevpress/klocka i form av en trekant med vätska i. Det är ungefär samma vätska som i en lavalampa, med blå vätska underst och klar vätska överst. En liten båt seglar omkring i den om man skakar lätt på den.

Oscar kom in och petade på den: "Båten får inte segla. Jo, när det kommer en jordbävning, då blir den glad och seglar omkring!"

Den är nog den enda som är glad vid jordbävningar. Igår morse kom det en, ganska kraftig. Jag sov hos Lihui och hade precis vaknat, klockan ringde klockan åtta. Ville inte gå upp, utan bestämde mig för att dra mig en stund. Då började det skaka lätt, ungefär som när man sitter i en biostol och någon i samma rad vippar på foten. "Det skakar." tänkte jag för mig själv. I ungefär 7 sekunder, sedan kom en rejäl omruskning! Jag skakade, och fönstrena skallrade - i ca 5 sekunder.

Utifrån hallen hördes Yaorong: "Det skrämmer ju slag på folk!" Obehagligt.

Sen träffade jag en tjej på Museum of World Religions på förmiddagen och vi pratade lite, och jag frågade om hon märkte jordbävningen. "Jo, jag hade bara klätt mig till hälften och tänkte 'Helvete, jag kan ju inte springa ut halvnaken!'" Och så är det, man tänker hela tiden på jordbävningarna och går helst inte omkring och lufttorkar efter duschen.

Det stod i tidningen att det var en "tvillingaktivitet" i helgen, man samlade över 800 par tvåäggstvillingar på samma ställe. För att roa barnen hade man även en jordbävningssimulator... Kändes lite överflödigt på söndag eftermiddag. Eller det kanske är så att barnen inte ska bli rädda när det börjar skaka på riktigt?

91-11-12

Har haft filosofiska diskussioner med Oscar igen. Det är alltid lika roligt att prata med honom. Idag diskuterade vi - som många gånger förut - kärlek och hur man ska göra för att trivas i ett nytt land. Han tyckte, och han är nog den enda kinesen med en dotter i 18-årsåldern att tycka så, att det var bra med samboskap. "Jag tyckte inte det innan jag gifte mig, men nu tycker jag det är bra. Det är ju först när man bor ihop som man lär känna en person. Så jag ska säga till min dotter att hon kan bo ihop med killen först, innan hon gifter sig. Men min fru håller inte med..." Det sa väl rätt mycket om Oscar och hans fru.

På alla taiwanesiska toaletter sitter såna där skyltar, ni vet som säger åt en att inte kasta konstiga saker i toastolen. Det är bara det att det står
"För att undvika stopp, var vänlig kasta inte toalettpapper, bindor eller andra främmande föremål i toalettstolen!"

Japp, toalettpapper är ett främmande föremål. På alla toaletter finns papperskorgar där man slänger pappret efter användning. Även hemma. Det är ursprungligen för att rören är för klena för att klara av pappret, men det är ju faktiskt en mycket bra miljöåtgärd också. Och jag gläder mig varje gång jag sätter i en IKEA-påse i papperskorgen på toaletten.

91-11-13

Det var en hel hjord med journalister! Fyra-fem TV-kameror, ett otal vanliga kameror och säkert 130 journalister. Och så jag, längst fram i talarstolen... Saab lanserade sin nya 9-3 Sedan här i Taipei idag, och jag var en av de två talarna. Den andra var Stephen Nicholl, asienchefen.

Wilson, som gillar att skämta, hade bett mig att prata först på engelska och sedan gå över till kinesiska. Så jag sa de inledande orden, glad över att vara här och över denna lansering blablabla, på engelska och började sedan prata kinesiska. När jag pratade engelska var det inte många som lyssnade, de väntade på tolkningen, och pratade sinsemellan. När jag gick över till kinesiska däremot, tystnade sorlet rätt snabbt, och efteråt sa Stephen "I wish I had had a camera to take a photo of their faces when you started talking in Chinese!"

91-11-15

Idag dök det upp en snubbe, utan att ha beställt tid, med fru och barnvagn och allt. Han var svensk och hon kines. De presenterade sig inte, utan frågade direkt om ett intyg av något slag. Jag hjälpte dem med det och han började fråga massor av saker, ingående om vad jag gjort tidigare, till exempel... Snart började jag ana ugglor i mossen och när han frågade vad jag tjänade och om jag hade hyresbidrag trodde jag mig veta vem han var. Dock frågade jag: "Har du sökt den här tjänsten?" Jodå, det hade han...

91-11-18

Tja, det är ju också ett sätt att börja veckan på. En paneldebatt om hur Taiwan ska bygga upp sitt kulturministerium, vad som ska ingå och hur man kan samarbeta med andra länder. Jag gjorde en kort presentation om Sverige och dess uppfinningar, gamla och nya, samt hur vi satsar på upplevelseindustrin.

När jag kom dit trodde jag att det bara skulle vara diskussion, och hade alltså inte förberett något anförande. Tji fick jag... Så under tiden de andra länderna pratade (ibland är det bra att komma från Ssssverige) satte jag ihop en presentation som blev mycket uppskattad - det märkte jag på antalet personer som ville byta visitkort med mig efteråt.

Igår var det bergsklättring! Meiman hade sagt att de kör bergsklättring för dummies - alltså en lättversion. "Ja, du vet, vi knallar lite i bergen ett tag och sen äter vi en brakmåltid. Socialt och trevligt." Så jag tog mig genom hela stan för att möta Meiman och hennes man och dotter och vi åkte ut i bergen.

Meiman hade tappat rösten, och för henne att tappa rösten är som för mig att bli tillfälligt blind - total katastrof. Jag har aldrig träffat någon som pratar så mycket som hon. Tjo, det skulle väl vara Per Cassel, då. Men iallafall. Vi satte av upp i bergen och höll en ganska modest fart. Först gick en 17-årig pojke som led av autism. De hade varnat mig för honom och sagt att jag inte skulle vara rädd för honom, men han gjorde verkligen ingen fluga förnär. När hans mamma blev trött och skulle vika av på en kortare rutt fick hon en puss i pannan.

Ett par hade med sig sin lilla pudel och jag lovar att den sprang tre gånger så långt som oss andra. Han var hela tiden tvungen att kolla att både husse och matte var med, så han sprang mellan dem - oavsett hur många meter det var emellan dem, 1 eller 100.

Gruppen delades upp då och då, och jag gick med männen för "Alla svenskar är otroligt vältränade och älskar att gå i bergen!". Det var bara att knata på. Plötsligt kom vi till en rejält brant stigning och trappstegen var ordentligt höga. Pulsen kom igång ordentligt, men jag kunde ju inte stanna och flämta - jag som var så vältränad...

När vi hann upp de andra var vi nästan framme vid målet - restaurangen de alltid går till. Här slöt några andra upp och totalt var vi 15 pers som åt middag. En fantastisk kinesisk brakmåltid, härligt efter en sån promenad!

Efter middagen var det 20 minuters promenad tillbaka till bilen, perfekt för då hann både mat och alkohol sjunka undan lite.

91-11-19

Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen: Jag har ett mycket omväxlande jobb!

Jag tog emot ett par, han svensk och hon taiwanes, för att ansöka om uppehållstillstånd för henne. Hon är mycket ung, och gravid i sjätte månaden.

När de satt ute i väntrummet, efter intervjuerna, och fyllde i papprena, dök det upp en grupp som ville protestera, och lämna en petition till vår regering! Raylene hade varnat mig vid 10-tiden, men jag var rätt oförberedd. Försökte få Henrik att ta det - det är ju faktiskt han som är den mest officielle här, utsänd och allt. Men han sprang in på sitt rum och sa "Du tar det där!".

Så jag gick ut och mötte en svensk sexarbetare, och ett antal andra horor från olika länder.

De ville protestera mot hur Sverige behandlar sexarbetare - det är just nu en stor internationell konferens i Taipei med sexarbetare från hela världen - och kräva grundläggande rättigheter som pension, rätt till sina barn och att utöva sitt yrke utan att polisen blandar sig i.

Där stod jag, utanför kontorets dörr och lyssnade på hur hon läste upp sin petiton, kamerorna smattrade och jag hade svårt för att hålla mig för skratt. Förlåt, men det var faktiskt svårt!

Och hela tiden satt lilla gravida Hui-chun och lyssnade...

91-11-20

Titta här... De skrev iallafall inte mitt namn.

91-11-22

Nu är det helg alldeles strax, det ska verkligen bli skönt! Fast programmet i helgen är också ganska digert. Först är det mottagning ikväll, filippinska turistkontoret håller i nåt jippo. Sen är jag inbjuden hedersgäst - tillsammans med alla andra utställare - på Taipeis turistmässa imorgon bitti. Lördag kväll håller Oman en stor festival med mat och dans och annat och söndag är det bergsklättring igen.

Det var filippinsk turistnatt ikväll. Jag hade väntat mig en cocktail, liten stående buffé och sen kunna smita vid 8-tiden. Så var det inte planerat - jag var hemma klockan 11. Det var sittande bord och jag satt vid VIP-bord 3. Det betydde att vi fick varsin tallrik med de bästa bitarna från buffén serverat till bordet då och då. Praktiskt att slippa köa, för det var över 100 pers där.

Programmet var som vanligt långt och ganska långtråkigt, men lyftes då och då av något speciellt uppträdande. Inledningstalaren var hemsk, så grova skämt har jag inte hört på länge - och varför berättade han i detalj att hans första barn blev till på ett hotell i Taipei?

Bland de mer udda inslagen var en man som steppade iförd kråsskjorta och stråhatt, samt knäppte med kastanjetter gjorda av bambu! Och så var där en dans där de "hoppade twist" med bambustockar som två personer lyfte och slog ihop med jämna mellanrum - det gällde att vara duktig på att hålla takten! Sen kom de ner i publiken och drog upp folk på scen och eftersom jag som vanligt står ut så fick jag prova. Det var inte lätt, men jag undvek att få fötterna mosade iallafall en stund.

Den sydafrikanska vicerepresentanten och hans fru satt bredvid mig och under lotteriet på slutet - de måste ju få folk att stanna på något sätt - ropade de upp hennes namn. Dock sa de det på kinesiska, så ingen av dem förstod först... Hon kom hem med ett jättepaket av något slag, och en halvtimme senare vann även han - en flygbiljett! Vad är oddsen för det, när 100 pers lägger sina visitkort i en låda?

91-11-23

Och idag var det ju invigning på resemässan. En rätt trevlig tillställning med uppträdanden och sånt, som vanligt. Satt bredvid generalkonsuln från Nicaragua, en urtrevlig kille som också bara varit här ett par månader.

Vi har köpt en visitkortsscanner till kontoret, eftersom det är så mycket jobb inför Lucia. Testade den när jag ändå var upp en sväng och hämtade planscher till mässan. Funkar rätt bra. Den klarar alla kinesiska tecken samt engelska, men svenskan är så krånglig, så Göran blir Gran eller i bästa fall Giran.

91-11-28

Jag undrar vad kriterierna är för att bli busschaufför här. Det verkar vara ungefär såhär det går till: "Jaha, herr Zhang, ni körde som en vettvilling på uppkörningen, men det gick snabbt och ni undvek att köra över polisen som stod mitt i gatan, ni blir nog en bra chaufför".

Mina busschaufförer är helgalna, hela bunten! De kör fort som tusan, svänger utan att bromsa och bär sig åt. Oftast missar de trafikpoliserna som mitt i gatan står...

När man är nere i Taipei kan man gå ut på gatan och bli glad igen. Trafiklysena för gående är nämligen en ständig källa till glädje. De består av små lampor som gör en gående gubbe. Han strosar i sakta mak över gatan, och sekunderna han har på sig räknas ner i rutan ovanför. Sedan när det är lämpligt antal sekunder kvar - börjar han springa! Han skyndar sig på av bara den för att hinna över gatan innan tiden tar slut, och han hinner för det mesta. Tur det, eftersom rödljuskörning är extremt vanligt här...

Idag bär det av ner till resemässan i Kaohsiung. Det ska bli kul. Jag har fått en idé jag tänkte prova. Jag stod nämligen på mässan här i Taipei i två dagar, och tyckte det var så tråkigt att folk bara gick förbi och tog material, de fick liksom inte veta så mycket om Sverige.

Så jag grävde fram ett antal sverigedräkter och några mystiska vikingautstyrslar och drar med mig det ner. Tar också med mig digitalkameran och så kan man få klä ut sig och bli fotograferad! Alla älskar att fotograferas här, det är långa köer så fort något är gratis, så jag gissar att jag kommer ha fullt upp.

Bra reklam för Sverige, och billigt blir det också. Så ringde jag Elisabeth som ska stå på mässan söndag-måndag. Följande samtal utspann sig:
- Jo, jag har en jättebra idé om mässan!
- Jaha, berätta!
- Jo, du vet vi har ju sverigedräkter här?
- Jaha........? (mycket tveksamt)
- Ja, så vi kan klä ut kineserna och ta kort på dem!
- Jaha, javisst! Jag blev lite nervös där, min man har retat mig så och sagt att jag måste ha folkdräkt på mig, men det slipper jag alltså?

91-11-29

Min idé verkar göra succe. Vish från Sydafrika blev heltänd på den och vill göra samma sak nästa år. Dessutom sa han att jag inte fick åka utan att fota honom i vikingasärk. Så vi satte särk på Vish som är en stor indier från Sydaftrika, på Jemy som är kines från Filippinerna och på Peter som år kolsvart och från Malawi. Och så en klänning på en kinesisk flicka. De såg helt underbara ut, och det roligaste är ju att de gärna gör det! Jag skulle tro att jag skulle ha vissa problem med att få på en svensk förstesekreterare en säckvävsdress och vikingahjälm...

När båsen var så fina som de kunde bli gick vi ut för att äta middag, hela gänget. Det blev väl 10 pers med alla de kinesiska hjälpredorna. Vi tog båten över till ett ställe och Vish första kommentar när vi kom av var "Är det ett tempel eller en nattklubb?" Det var ett tempel, utstyrt i så många neonblinkande ljus- och lampslingor som fick plats på dess svängda tak.

En annan, mycket sann kommentar var "Kineserna äter som kungar, och lever som grisar!" Upprättshavaren önskar vara anonym.

Vi åt en kunglig måltid med bara fisk och skaldjur. Nej, förresten, Peter och jag frossade även i grodlår. Sashimin kom in, och fisken den var skuren ur slog fortfarande med svansen - färskt så det förslår. Vish åt inget av den, dock.. När vi gick därifrån sa jag till fiskarna i akvariet "Jag åt just upp er kompis" och Vish fyllde i "Men inte jag!"

Idag blir det tufft. 11-21 pågår mässan. Men det är en lunch först, och så är det malaysisk middag på kvällen. Och så är det fredag, jag tror nog det ska gå. Det blir värre imorgon...

Frukosten på hotellet var bland de sämsta hotellfrukostar jag ätit. Möjligen att ett sjaskigt turisthotell i London har sämre frukost. Imorgon går jag nog ut och försöker hitta en risrulle istället.

En sak som alltid slår mig på hotell är att det aldrig finns några taklampor. Man måste trycka på 18 knappar när man kommer in, och det är oftast sent på kvällen och mörkt ute. Det måste vara någon internationell standard, dock, som säger att folk inte vill ha taklampor på hotell. Eller så kanske det är så att man inte ska kunna hänga sig i dem? Men en plafond duger ju, bara så att man kan få jämnt ljus i hela rummet!

91-12-01

Mässan gick bra. Alla ville ha material om Sverige, bara det var bilder... Det mesta gick åt, men jag sparade två kartonger till Elisabeth, så att hon skulle ha något att dela ut. Många små flickor ville fotografera sig i Sverigedräkten, och en del pojkar i vikingasärk. Dock var det flera som talade om för mig att man klär sig i säckväv på traditionella begravningar här...

Invigningsceremonin var som vanligt en massa dans och tal. Jag hade dock sett några långnäsor och funderat på om de var ryskor. Jojomän, de var från Belarus. De framförde en av de mest smaklösa danser jag sett på länge, det var nästan så att de strippade. Efteråt fick jag höra att de från början velat göra det utan toppar, bara iförda de minimala kjolarna. Jag undrade stilla vilken sorts turister de vill locka med en sådan dans...

På fredagskvällen hade jag blixtrande huvudvärk och gick till hotellet för att få massage. En liten blind tant kom, ledd av en av hotelltjejerna, kravlade upp i sängen och började massera mig med starka fingrar. Hon pratade bara taiwanesiska och försökte prata med mig. Jag förstod ingenting... När hon frågade, tror jag, om jag kom från Hongkong eller Singapore - eftersom jag inte talade taiwanesiska, men ju talade mandarin - sa jag Sverige, men jag tror inte hon förstod. Dock tror jag att hon förstod att jag var av något underligt släkte när hon masserade mig i huvudet och kände mitt mjuka hår.

Sen var det malaysisk afton, först med tal av vice kulturministern, som presenterades som mycket vacker. Jag hade fortfarande ont i huvudet så Jemy grep raskt tag i min ena hand och tryckte till "Gör det ont här?" Om det gjorde! Han hittade några punkter till som han tryckte på och huvudvärken la sig något. Sen var det stort party och alla fick en sarong. Det var någon sorts tävling när man skulle knyta den finaste sarongen, och jag tyckte jag lyckades ganska bra. Det tyckte inte den malaysiske ministern, så hon kom och knöt om den åt mig, mera rätt. Det är svårt att ha de där raka tygrören på sig när man har midja och bak...

Dock smet jag och Jessica, en jättetrevlig tjej som jobbar på det thailändska turistkontoret, halvvägs in i prisutdelningen. Därför såg vi inte när Vish, den fulingen, vann förstapriset! Dock diskades han, det var en tävling för resebyråerna, sa de.

Jag bestämde mig nästa morgon för att inte äta hotellfrukosten utan gå ut på stan. Nere i lobbyn träffade jag Jemy som skulle ut med någon höjdare, så jag hängde på dem. Vi gick till ett berömt litet hål i väggen som serverade "mjölkfisk" i olika fasoner. Det var oroligt gott, även om jag avstod den kokta fiskmagen med tarmarna uppkrullade längs sidan...

Tillbaka på mässan kände jag huvudvärken komma och Jemy erbjöd sig att massera mig. Min högra axel kunde inte vara mer spänd, han fick sätta armbågen på muskeln och luta sig mot mig för att lossa lite på den. Sen hittade han en punkt i högra ögonbrynet som var så öm att han knappt fick trycka på den. Det påminde mig om en gång på Fiholm när en av Figges kusiner masserade någon av oss och sa "Jag känner kristaller hela vägen i ditt ögonbryn". Här var det 5-karatsdiamanter...