Ojojoj. Det är ju skönt att jag har varit här tidigare, kan samhället lite grann. Det är lite som att släppas ner bland utomjordningar... Fast som alla utomjordingar kan man ju förstå vad de säger, tack och lov!

Men, som sagt, det är skönt att veta vissa saker. Som att den där tutande bilen som kommer på kvällarna inte är glassbilen, utan sopbilen. Folk går man ur huse för att slänga sina sopor och man passar på att byta några ord med grannarna. Det är också bra att veta att körsbärstomater betraktas som frukter och säljs i storpack på fruktmarknaden. De är goda.

Att veta att det är varmt hjälper dock inte. Jag tror inte jag kan vänja mig vid hettan. Varje gång jag går ut genom svängdörrarna från Int'l trade Building som kontorshuset så vackert heter, tänker jag "Varför blåser de varmluft här, det är väl onödigt." Sen är jag ute och inser att det är hettan som blåser in i det luftkonditionerade huset...

Jobbet är än så länge inte så krångligt. Jag var på gott humör imorse när jag skrev på visumansökningarna, alla fick komma till Sverige eller Finland. Och till och med cd-spelaren var på gott humör, så databasen blev också uppdaterad.

Tack till Thomas för designen av dagboken. Jag gillar grönt bättre än rött, så jag gjorde om den en aning.

2002-08-30

Hoppsan! "Vaknade du av jordbävningen i natt?" frågade Henrik i morse... Jag sov gott som en liten griskulting under värmelampan, vaknade bara av att det regnade hysteriskt, men inte märkte jag av någon jordbävning, inte. Kanske lika bra det...

Är det här verkligen jag? Jag som tidigare inte alls tyckt om att göra saker på egen hand kan knappt vänta tills jag får komma ut och upptäcka stan! Jag gnolar för mig själv när jag går och plockar i ordning hemma,ska ut och äta frukost på kafé, sen till blomstermarknaden. Helt själv!

Blomstermarknaden är verkligen helt fantastisk! Blommor överallt, små och stora, träd och skott. Man kan köpa nästan vilka blommor som helst, utom möjligen äppelträd...

Regnet är nästan öronbedövande. Det öser ner, och jag hinner knappt ens börja fundera på att räkna mellan blixten och mullret. Och nu ringde Yaorong precis och undrade om jag ville komma över på lunch. Jag som inte ens ätit frukost...

Idag har jag snubblat på orden, fladdrat med tungan, stammat fram saker och sagt fel konstant. Men samtidigt har vissa gamla meningsbyggnader spontant kommit upp i huvudet - jag är på väg upp för inlärningstrappans trappsteg. Snart kommer det gå bättre, fram tills nästa trappsteg. Det är lite häftigt att känna igen "symptomen" på att jag håller på att bli bättre.

Idag var det inte heller så fruktansvärt varmt. Regnade till och med en sväng mitt på dagen. Hösten är väl på väg, eller så är tyfonerna som är på väg till Korea som regnar av sig lite på vägen.

Åt dumplings i soppa i ett litet gatustånd till middag, den menyn skulle jag vilja fotografera! Det var grisfötter, tunntarm och tjocktarm, grisöra och dumplings... Riktigt smaskens!

Måste köpa mig en liten kamera, en Ixus kostar ca 17 000 pengar, och ett 256 mb smartcard ca 3000. Kanske nästa lön, om jag inte mäste köpa för mycket möbler, vill säga. Pratade med Martine från begiska kontoret idag och hon bor i Donghu, i utkanten av Neihu och trivdes bra med det.

2002-09-03

Jag fick mitt bankomatkort idag!

Nu vet jag varifrån den svenska "kinamaten" kommer - Guangzhou, eller Kanton. Åtminstone liknade det som jag fick när jag beställde "stekta nudlar i kantonstil" något som just flugits in från Sverige. Nja, man kanske inte har leverskivor i den svenska varianten, men bortsett från det. Tur att det är billigt så att jag kan köpa nåt annat också, för på det här har jag inte lust att äta mig mätt!

De är otroligt civiliserade här, i tunnelbanan finns det speciella zoner där kvinnor kan vänta - de är kameraövervakade på nätterna. Tänka sig!

2002-09-04

Idag fick jag mina visitkort. Jättefina. Men de tycker tydligen att jag pratar för mycket, så min e-postadress är inger.yidderstolpe@swedishtrade.se...

Puh. Jag har ett omväxlande jobb. Jag har hjälpt en flicka att få sitt högstadiebetyg från Sverige, jag har pratat med en person vars svenska chef satt fast i Hongkong och funderat hur vi kan hjälpa honom, jag har utfärdat visum åt presidentens rådgivare och så har jag tagit emot röster i riksdagsvalet. Nu är det dags att gå hem!

“Ska du använda maten här eller vill du ha en påse?”

En sak som fascinerar mig är att man gör så få "trottoardanser". Troligen är det för att folk här är så vana vid att det är massor av folk i rörelse och har lärt sig ett sätt att undvika det.

2002-09-05

Det regnar inte. Det vräker ner.

Tyfonen är på väg, imorse såg jag på tv hur staden förbereder sig. Det behövs 100 sandsäckar för att bygga en en meter hög mur utanför ditt garage. Vill du bygga två meter behöver du 250 sandsäckar. Kom ihåg att knyta om snöret ordentligt.

Har vi tur viker den av på vägen, och då får vi bara regn och vind, men har vi otur kommer den rakt över Taipei. Om du vill veta mer, kolla in följande länk. Men, om du har lätt för att oroa dig kanske du ska titta här istället.

Nu säger de att den inte kommer hit, utan det blir "bara" utkanterna av den som träffar norra delen av Taiwan. Och jag som hade tänkt ha tyfonlov imorgon och ligga på soffan och äta praliner hela dagen! Nåja, det kommer väl andra tillfällen, helger till exempel!

Jag måste verkligen hitta någonstans att bo! Just nu bor jag i en liten lägenhet som är svindyr, 23 000 pengar i månaden. Standarden är rätt hög, men ändå. Så jag har börjat leta, har bett vänner titta och i nästa vecka ska jag kolla den lägenhet jag bodde i förra gången jag var här. Det enda problemet med den är att det kan vara krångligt och ta lång tid att ta sig till jobbet, så vi får se hur det blir.

2002-09-07

Den kinesiska kulturen är i mångt och mycket en ätande kultur. På gatorna säljs det ena och det andra, men vartannat stånd säljer något som går att äta. Jag köpte mig en mango-kokos-jelly-dricka idag. Och numera vet jag, att när man får ett tjockt sugrör, då gäller det att se upp. Med tjockt sugrör menar jag inte ett McDonaldssugrör, nej, det här är ca en cm i diameter. Det innebär att man har fått något mer än dricka i glaset. Små fiskögon, stora fiskögon, fruktbitar eller som idag, någon obestämbar jelly. Det var väl sådär lagom gott, men friskt och svalt. Fiskögonte är väldigt gott, jag har inte sett det den här gången än, men det ska jag dricka någon dag. Små gelémjölbollar, jag kan inte beskriva det bättre än så. Egentligen heter det grodrom, men jag tycker fiskögon låter bättre…

Flickan i snabbköpet visade mig först displayen. Jag frågade "hur mycket" och hon sa 118 pengar. Ok, sa jag. Hon tittade blygt på mig och frågade "Är du utlänning?" Jag bekräftade och hon sa "Men du pratar ju så bra kinesiska?"

Nu har jag hittat ett tvätteri! De tar all sorts tvätt, ett halvkilo kostar 30 pengar! Tjoho, nu slipper jag handvätta alla mina kläder i handfatet så länge jag bor kvar här.

Här, ja. Var bor jag egentligen? Jag har tagit över Helenas lilla lägenhet, kan den vara ca 40 kvm? Ett litet sovrum, ett lite större vardagsrum med en köksdel i och ett litet badrum. Hutlöst dyrt, 23 000 pengar i månaden. Mycket eftersom det ligger mitt i stan, det tar ju ca 45 minuter att gå hem, om man tar raka vägen - vilket jag aldrig gör. Men jag bor gärna längre ut och har lägre hyra, så jag ska börja leta nästa vecka.

2002-09-08

Jordbävningar är läskiga. Jag föredrar att sova mig igenom dem hellre än att vakna av dem! Inte ens sängen känns trygg, sängen, min borg, har svikit mig.

Packade glatt ihop min tvätt imorse, tog mina lakan och påslakan och allt och knallade ner till tvätteriet. Som naturligtvis hade stängt på söndagar. *suck* Allt, och jag menar verkligen allt, har alltid öppet, alla dagar och fram till klockan halv tio-tio på kvällen. Utom mitt tvätteri, då. Nåja, jag får väl bädda om ikväll igen.

Gjorde något väldigt häftigt idag. Tog buss 222 som går härifrån till Neihu, där jag bodde 1996. Som tur var var det åt rätt håll och jag åkte förbi Tianxia och Xingtiangong. Utmed motorvägen och över bron. Sen började jag fundera på var jag skulle gå av - förra gången hade jag en Volvoaffär som riktmärke, men jag märkte snart att hela den sidan av vägen var ett enda stort nybygge, så det skulle jag inte kunna gå efter. Plötsligt kände jag igen mig och klev av bussen. Det såg bekant ut, och det kändes ännu mer bekant. Jovisst var det den där gränden? Om ett par småkorsningar borde det vara en marknad till vänster och en liten butik till höger? Men, var det inte där jag åt frukost varje morgon? Jovisst var det det! Det var sex år sedan jag var här senast, och jag tvekade knappt om vägen. Utanför porten stod fortfarande samma människor - de som bor på tredje våningen - och sålde fisk. Bygget utanför balkongen hade inte blivit ett höghus, vilket jag var rädd för, utan en parke! ringsplats.

Marknaden var sig lik, de satt fortfarande på hörnet och gjorde knyten, de var fortfarande lika högljudda i fruktståndet mitt emot. Fantastiskt. Jag gick omkring en stund i folkmassan och bara njöt. Jag hoppas verkligen att det går att hitta bra kommunikationer till kontoret. Den väg jag tog idag tar nog över en timme i rusningstrafik.

2002-09-10

Vilket ställe det här är! Jordbävningar en gång i kvarten, tyfoner en gång i månaden - och nu, Denguefeber!

Idag var det tydligen "Ge bort en blyertspenna-dagen" enligt den kinesiska almanackan... På morgonen kom en man vars företag ska visa "Den bästa sommaren" här om ett par veckor, och som present hade han med sig specialdesignade blyertspennor, med figurer från stenarmén i Xi'an på. Fina. På eftermiddagen kom ett paket med en ansökan om internationellt körkort för en svensk, och hans sekreterare hade lagt ner två paket - just det, blyertspennor! - som en present till mig. Jag fick alltså 18 blyertspennor idag. Och jag som inte ens har en pennvässare...

Jag var faktiskt tvungen att gå in och fråga min kollega, Oscar, om det var någon speciell dag enligt den kinesiska almanackan idag. Men det var det inte, så vi kom överens om att från och med idag är den tionde september alltså Ge bort en blyertspenna-dagen. Så kom ihåg någon idag, som skriver för mycket på dator (en liten vink, kanske) och ge honom/henne en penna. Du behöver inte ge 18!

Idag var jag och tittade på lägenheten där jag ska bo! Jinghua hade med sin treåring - huvvaligen vad taiwanesiska barn är bortskämda! Men lägenheten var underbar, en fyra med två balkonger och en takaltan, gissa vem som ska odla blommor i parti och minut? Och dessutom ligger en av stans största blomstermarknader bara fem minuters promenad hemifrån. För att inte tala om hela parken ett stenkast bort!

Dessutom hittade vi minst två bussar som gick direkt till jobbet - perfekt! Tog ca 20 min mitt på dan, tar väl ungefär det dubbla i rusningstrafik. Inga problem, med andra ord. Flyttar så fort jag bara kan, dvs om någon vecka eller tre när hon har städat och jag har packat... Jag kommer alltså ha gott om gästrum - även om några av dem troligen är belamrade med Jinghuas grejor - så välkommen att hälsa på och uppleva Taiwan, en upplevelse ni sent kommer att glömma!

Jag har förresten glömt att tala om hur mycket regn vi fick när tyfonen missade oss. Det var inte så mycket, bara sådär 300 mm på en dag... *jisses*

Nu har jag sett en rulltrappa i genomskärning. Det är små hjul som drar stegen som sitter ihop med en jättestor cykelkedja. En sån länk vore nåt för Björn att ha i örat!

2002-09-11

En annan väg hem och vips har jag en ny vän i en liten liten dam som säljer dumplings och frukt. Jag var enda matgästen i hennes lilla hål i väggen. Hon tyckte att jag var så vacker, vit och lång...

På gatorna står folk och säljer det ena och det andra, många skoförsäljare. De har dock aldrig min storlek... En försigkommen försäljerska hade köpt ett skoställ på IKEA, ett sånt i trä som jag själv har haft, och ställt upp det och ett gäng skor på gatan!

2002-09-13

Jag undrar vad som rör sig i huvudet på vissa människor. För tre år sedan var jag förföljd via telefon av en galen kvinna som trodde jag hade ett förhållande med hennes man, min dåvarande chef. Det var mycket obehagligt och jag trodde det skulle upphöra när jag slutade på företaget, som det gjort för min efterträdare. Det gjorde det inte. Vi funderade nästan på att byta telefonnummer, men hon hittade alla mina nya mobilnummer, så det kändes inte som någon idé. Björn ställde in vår telefonsvarare så att den inte tog emot hennes samtal, den lyfte på luren och lade på. Det funkade ju tills hon hittade ett annat nummer att ringa från... Om Björn svarade lade hon på luren.

Nu är jag på Taiwan, 800 mil hemifrån. Skönt att komma ifrån henne, jag har inte tänkt på henne på länge. Förrän idag, när jag svarade i telefon och en kvinna frågar efter Inger Ridderstolpe. Utan att känna igen rösten svarade jag att det är jag. "That's where you are, you fucking bitch, where is your boyfriend now? Stay away from my husband" klick... Hur fan hittade hon mig? Hur visste hon att jag var här? Ska det nu börja igen, med telefonterror långt in på nätterna, 180 missade samtal på mobilen, ständig ångest när telefonen ringer. Det orkar jag inte. Oscar säger att jag inte ska bry mig om henne, inte ta det till mig. Det är lätt för honom att säga, han har inte flyttat 800 mil för att upptäcka att han inte kommit någon vart alls...

Men det är samtidigt det enda raka. Att strunta i henne, att inte bry mig om hennes hotelser - hon kan ju inte göra någonting, för jag är ju faktiskt 800 mil bort. Jag är bara så orolig att hon ska ringa min stackars lilla gudmor som inte kan prata och inte förstår vad som händer. Vi heter ju samma sak.

Igår var det svenskpub här i Taipei. Det blev en bra uppslutning, vi var 15-20 stycken. Robert hade krockat med scootern bara några timmar tidigare och var lite öm i kroppen. Han hade blivit påkörd av en taxi och flugit fyra meter innan han slog i backen. Lindrigt omplåstrad av kollegorna och så gick han och drack öl.

En svensk som är VD för ett större taiwanesiskt företag här sa att hans sekreterare gett mig en stor komplimang häromdagen. Hon ringde mig nämligen och bad mig hjälpa henne med att se till så att hennes nya svenska chef fick all information från svenskkolonin, och vi pratade en stund. Sen mailade jag henne om ett par saker och enligt den svenske mannen hade hon trott att jag var kines när vi talades vid på telefon och inte förstått att jag var utlänning förrän hon såg mitt namn på mailet... Sånt är trevligt att höra!

Igår ringde Hedvig och grattade mig på vår ettårsdag!!! Härligt att pratas vid, det var nästan som att vi satt mittemot varandra med en latte i handen. Fast hon satt hemma och jag stod på en brusig gata i Taipei med en gin & tonic i handen. De där telefonkorten är helt suveräna, ringer man en taiwanesisk mobil från Sverige får man prata i 60 minuter för 100 kr. Ringer man ett fast nummer får man prata i 120 minuter! *hint, hint*

PS: Det är fredagen den trettonde idag.

2002-09-16

Ojojoj. Här har jag gått och tyckt att det varit jordbävning mest hela helgen, det har skakat lite då och då, tycker jag. Så kollar jag websidan nu på morgonen och inser att det varit en imorse, klockan tre minuter över åtta. Alltså just när jag gick ut genom dörren och gick till tunnelbanan. Inte var den liten heller, 6,8 på skalan! Och inte märkte jag nåt... Fast, det är klart, epicentrum var en bit utanför ön, och på 173, 6 km djup. Men ändå!

2002-09-17

Idag har jag återgått till lekis... Klippt och klistrat. Vi ska skicka ett stort antal brev till svenska företag i Taiwan, och av någon anledning hittar vi inga adresslappar. Hon som i normala fall har hand om det är på semester, så jag har tagit listan, skriven i Excel (nej, det går inte att öppna dokumentet, jag har bara utskrivna listor), och kopierat den. Mödosamt klippt sönder alltihopa så att jag kunde pussla ihop namn på företaget, adress och namn på högste chefen tillsammans. Tejpa upp allting på ett papper och än en gång genom kopiatorn. Voilà - adressetiketter. Något vinda och skeva, men dock. Jag slipper skriva allt för hand på kinesiska. Det är värt det!

Annars är det månkaketider. Månkakor är bland det läbbigaste som finns, det är som att äta finkornig sand. I olika smaker. Den med en hel äggula i mitten är värst, den har jag fortfarande hemska minnen av sedan studietiden när vi bjöds på såna och jag kastade min i rabatten bakom Gula Villan... Oscar försöker få oss att tycka att det är gott, han lockar mig med små bitar med olika smaker och jag grimaserar lika illa varje gång... Idag fick han några andra kakor, rätt goda, som han försökte bjuda kontoret på. Henrik tackade artigt men bestämt nej, tills Oscar sa "Det är inte månkakor." Då tog han en. Så goda är de!

Jag tror nog att jag ska ta en kartong - det står fyra kartonger här, det är väldigt vänligt att ge bort månkakor av hög kvalitet just vid Mitthösthögtiden - och ge till Lihui och hennes man. De lär uppskatta det mer än vad vi gör...

Det har gått sönder en kabel igen, tror jag. Just den som går till Europa, verkar det som, för taiwanesiska websidor laddar väldigt fort, medan man får vänta på DN i ungefär en kvart... Segt som sirap, vilket innebär att jag går hem nu, så får ni läsa det här imorgon om kabeln är lagad!

2002-09-18

Igår kväll köpte jag ett nytt paraply. Jag börjar bli som kineserna, har alltid ett paraply med mig. Det behövs alltid, antingen så regnar det eller så är solen så stark att den bränner i huden.

Reklamen på tv här är rätt lustig. Jag tittar på Cityakuten varje kväll - de kör första säsongen just nu och Carter är så liten och söt - och varje reklampaus innehåller minst tre inslag om vitare hy (svansjön, bland annat), ett om vackrare hår och ett om tvättmedel... Ett av inslagen om vitare hy är ganska intressant, modellen är väldigt vacker, mycket vit i ansiktet, men... Hon har blått tandkött som visas varje gång hon ler och det ser fruktansvärt ut mitt i hennes kritvita ansikte! Det verkar de inte lägga märke till.

2002-09-19

Igår hände det som inte fick hända. Min Psion dog. Jag höll på att föra över filer och tog i den - och råkade vara ovanligt laddad med statisk elektricitet - och den fick en chock och dog. Batterierna tvärdog, både de vanliga och backupbatteriet, pekskärmen uppförde sig mycket mystiskt, men värst av allt, den hittade inte min lilla disk på 16 mb... Vad göra?

Först förvissade jag mig om att jag hade en backup, och det hade jag. Relativt ny, dessutom, puh. Då var det bara att försöka klura ut om det var Psion det var fel på, eller det lilla kortet. Jag tog Psion i handen och knallade iväg till datormarknaden, som tur var alldeles om hörnet hemifrån. Där är det datorbutiker överallt, allt elektroniskt säljs här. Det finns även en "riktig" marknad med små stånd där det hänger unga killar överallt, belägen under en bro. Jag gick inte in där, jag försökte i några affärer först.

Jag förklarade att något hade hänt och fick låna ett nytt flash-card och tack och lov hittade Psion det! Då var det bara att glatt köpa ett 64 mb-kort för 1000 NT och knalla hemåt, glad i hågen. Nya batterier inhandlades också. Imorse formaterade jag om hela saken och la in allt gammalt. Funkar finfint. Förutom pekskärmen då... När man trycker på "word" kommer man till klockan. Och trycker man på klockan kommer man till miniräknaren. Men det är ju inte hela världen, jag kan ju använda tangentbordet. Min älskade lilla dator fungerar iallafall.

Det ironiska i det hela är att när jag var på ett Schengen-möte i går morse och skrev upp datum för nästa möte i Psion frågade tysken som satt bredvid "Vad händer om den går sönder?"... Nu vet jag...

Apropå tyskarna så kör de fortfarande Windows 3.11 på sina datorer här...

Nu är jag lite nervös, jag ska iväg på boxercise för första gången här. Det ska bli intressant att se om deras boxercise är likadan som vår. Och så ringde de just och sa att just idag har de en mycket berömd lärare som kommer och håller klassen för första gången... *hjälp* Nåja, det ska nog gå bra, det med.

Förresten fick jag underkänt i examen från lekis igår. Jag stod och klippte till ett par saker på kvällen, innan jag skulle gå, och Oscar kom och frågade om jag fortfarande lekte lekis... Jodå. Och just då, när jag klippte ett papper, så gick det åt skogen och jag klippte fel. Oscar var snabb som en vessla med repliken: "Så du gör, nu får du ingen examen från lekis!"

2002-09-19

Boxercise var det inte, snarare Body Combat. Men ganska roligt. Det var ett dubbelpass, först en timme step och sen en timme BC. Rätt jobbigt. En grej som gjorde att jag fnissade stilla för mig själv var den kinesiska artigheten. Alla ligger på golvet och gör situps. Läraren: "Får jag besvära er om att lyfta ena benet mot taket." Nya situps. "Får jag besvära er om att lyfta andra benet". Ännu fler situps. "Får jg besvära er om att stretcha magen"

2002-09-20

Haha! Jag har försökt få tag på en väninna i en månad nu, men hon svarar aldrig i telefon. Bestämde mig för att driva med henne om jag väl fick tag på henne, så jag ringde igen. Ser man på, hon svarade! Jag frågde om det var Lin Cheng-mei, och fick ett rappt Ja! tillbaka. Då körde jag igång: "Det här är från Taipeis polisdistrikt, telefonavdelningen! (”Va??”) Vi har fått information om att ni aldrig svarar i telefon. (”Men...?”) Ja, vi har speciellt en svensk kvinna här som har försökt kontakta er i en månad men inte fått svar! Då trillade poletten ner och hon började skratta så hon nästan grät.

Hon hade ingen aning om att jag var här, trots att hon så sent ssom igår pratat med Kunfeng.

På kvällen tog jag en av alla de stora kassarna med månkakor från Henriks rum och åkte till Lihui. Vi gick och åt middag på den restaurang där han friade till henne, och sen skulle vi åka bort och säga hej till Tien Laoshi. Gick in på närmaste 7-11 och köpte på oss en massa sprit och snacks. De var, hela högen, i ett jätterum som tydligen var Tiens kontor. De hade lektion, lärde sig om brandbekämpning.

Då och då upptäckte någon mig där jag satt i ett litet angränsande rum och kom springande: "Ingeeeer! Är du här, hur länge har du varit här, vad gör du här?" Ryktet spred sig snabbt och hövdingens fru kom hoppande och kvillrande; "Ingeeer, äntligen har du blivit taiwanes!" Urbefolkningen kan säga R och använder ofta ett högt kvillrande r-ljud för att uttrycka glädje - de låter ungefär som lilla Tom!

Den otroligt vackra äldre damen var där, fruktansvärt generad över att sakna en framtand, men med en grace i rörelserna och en fantastisk röst. Hon är så vacker, personifierar den österländska skönheten. Jag kommer dock aldrig ihåg vad hon heter...

Snart var lektionen slut och maten togs fram, frukt och grytor, speciellt klibbigt ris, ”nuomi”, som man kramar i handen innan man äter, och masor av annat gott. Folk gick fram till scenen och hövdingen presenterade mig för dem som inte kände mig och gav mig en bamsekram. Sen började sången. Jag kan inte riktigt förklara känslan av att sitta i ett rum med ca 40 pers och alla sjunger med djupa, klara röster, växelsång mellan kvinnor och män, mellan två huvudsångare... Mäktigt, trots att det bara var på lek och sången ofta avbröts av gapskratt när någon hittat på en riktigt fyndig rad.

På tunnelbanan på vägen hem: Den senaste modellen från datorföretaget Leo heter enligt reklamen Leo Persica. Den är dock inte rosa...

2002-09-21

Idag är det Världsarvsdagen och den firas även i Taiwan, trots att Taiwan inte är med i FN och alltså inte på riktigt kan ha världsarvsplatser. Dock vill man visa sin goda vilja och försöker på alla sätt följa FN:s och andra organisationers rekommendationer till den dag man får bli medlem.

Kulturministeriet har skapat en utställning med bilder från 24 olika länders världsarvsplatser och vi på Exportrådet bidrog med bilder på hällristningarna i Tanum, Drottningholm och Lappland. Helena började projektet och jag avslutade det. Henrik fick en inbjudan men kunde inte gå, så jag gick istället. Klockan nio på morgonen skulle vi mötas och ta en buss till Chinkuashih utanför Taipei.

Det var en brokig skara, de belgiska och franska representanterna, den polske vicerepresentanten, den spanske och det ungerska paret, några kinesiska representanter för Costa Rica och Argentina, och så jag. Yngst och rödhårigast.

Efter en timmes färd skulle vi byta buss, och eftersom det hällregnade fick vi en regncape var. Mycket välbehövlig när den andra busen stod två meter bort och det dessutom stod fem kinesiska flickor med paraplyer på vägen dit.. Nåja. Nu vindlade vägen uppför en liten bergsväg med hårnålskurvor som fick mig grön av längtan efter min ögonsten, min Klein racer. Den stora bussen kunde tydligen inte köra hela vägen upp på denna lilla väg.

Väl framme var det stort pådrag med tv-kameror och massor av viktiga personer. Jag skakade hand med kulturministern utan att förstå vem hon var... Sen var det program i den lokala skolan, simultantolkat till engelska av en otroligt duktig kvinna. Det var ursprungsbefolkning som sjöng och spelade näsflöjt och jag kunde inte låta bli att tänk på gårdagskvällens sånger. Det här var inte mycket i jämförelse. Alla utländska gäster presenterades i "bokstavsordning" - Warsawa kom före Sverige, Huasawa på kinesiska kommer före Ruidian. Jag presenterades som den svenska representanten.

Sen såg vi utställningen, de hade verkligen gjort ett bra jobb med att samla ihop bilder av alla olika ställen i världen! Raskt över till nästa steg i programmet, som tur var hade regnet som vräkte ner under ceremonin nu slutat och vi kunde promenera upp till den japanske prinsens residens, byggt i början av 1900-talet och sällan öppet för turister. Mycket vackert. Eftersom jag var yngst bland de utländska gästerna var det många av de frivilliga studenterna som ville prata med mig och hjälpa mig med allehanda saker, från att tolka från kinesiska till att bära mitt paraply.

Ett par gula gummistövlar fångade min blick. Flickan var inte mer än två år, men hon hade de finaste gummistövlar jag sett på länge. Både hon och föräldrarna hade en urbefolkningsmössa på sig och jag bad om ett kort. Hon var väldigt blyg men ställde sig snällt och tittade på den konstiga tanten som pratade så hon förstod! Den som just då råkde stå vid min sida informerade mig om att den lilla flickan älskade sina gummistövlar, det hade hennes mamma sagt.

Fototime, det ska alltid fotas när man är med kineser. Jag hoppade ner och satte mig på huk framför kulturministern, och hon lade handen på min axel. Just det fotot kom sedan i tidningen dagen därpå, min röda hårman syns mycket tydligt!

Mat, äntligen. Jag lyckades smita från min mest ihärdiga beundrare och satte mig bredvid simultantolken. Hon var kinesiska med amerikansk man - där fick jag förklaringen till den utländske mannen som hade jagat två små kinesiska barn i utkanten av ceremonin! - och hade bott 15 år i USA. Barnen hade de adopterat, de var en gåva från gud som lämnats på hennes trappa! Pojken var 3,5 år och älskade morötter och gurka. Han viftade glatt med sina grönsaker och ignorerade helt godsakerna på min tallrik. När jag dock kom med gurka och selleri var han snabbt framme och bad om en smakbit.

Plötsligt, precis när vi skulle gå tillbaka till bussen började regnet ösa ner igen, och nu var det bra att ha den där regnjackan. På något konstigt sätt hade den stora bussen tagit sig uppför vägen och nu hoppades vi alla att den hade tillräckligt bra bromsar för att även komma ner.

Eftersom det inte bara är Världsarvsdagen utan även Höstfestivalen idag var jag bjuden till Lihui på middag. När jag kom dit var hon väldigt orolig över att det inte skulle räcka, jag tror hon blir en utmärkt mor, men när killarna kom hade de med sig kassvis med mat. Jag tror vi hade över tio rätter, inklusive gristarmar och stinkande doufu - luktar ungefär lika illa som surströmming och smakar ungefär som det luktar. Till allas förvåning åt jag av alla rätter, det är ett av mina och Lihuis skämt att när vi går förbi ett stånd som säljer stinkande doufu säger hon ”Känn vad det doftar!” och jag svarar ”Känn vad det stinker!”, men det är klart att jag provar.

När vi var så mätta att vi höll på att spricka tog Lihui fram frukten och Jun underhöll oss med allehanda historier hans kunder - han är frisör - berättat för honom. När han berättade om guldhamstern tjöt vi alla av skratt.

En kvinna hade tre barn och lillasyster hade fått en miniguldhamster. En dag hade hamstern ont i benen, den verkade ha brutit framtassarna. Vem hade gjort det? - Storasyster! - Lillebror! - Lillasyster. Inte mycket att göra, egentligen, men lillasyster grät så mycket att mamma tog hamstern till veterinären. Hon hade nog aldrig hört Cornelis Vreeswijk ”Lillsysterns undulat är död”… Han bara skakade på huvuudet men efter mycket gråt och skrik (taiwanesisk barn är bortskämda) så spjälade han båda framtassarna. Först skulle han använda sugrör, men de var för stora. Hur han lyckades spjäla är okänt, men så fort det var klart började hamstern naturligtvis gnaga på bandagen. Då tog veterinären ett negativ och klippte till en tratt och satt på den och den fick åka hem.

Allt var frid och fröjd i någon dag tills de kom på - hamstrar håller maten i framtassarna när de äter, alltså höll den på att svälta ihjäl! De tog av tratten och hamstern började genast gnaga på bandagen. Ett par dagar senare visade det sig att båda tassarna var svarta - de höll på att ruttna. Lillasyster grät och skrek igen och det blev en ny tur till veterinären. Inget att göra, egentligen. Två val, antingen amputerar vi tassarna eller så får den dö. Inte dö, såklart. Så hamstern kom hem, två tassar kortare...

Jag kan inte undanhålla er denna bild...

2002-09-24

Idag tvättade de alla röda mattor utanför stadshuset.

Läser kinesiska tidningar för att se vad de skriver om Sverige samt om mänskliga rättigheter, kultur och miljö, som är "mina" områden. Det är så krångligt, bara, eftersom man kan skriva från vänster till höger, från höger till vänster och uppifrån och ner... Så om en rubrik överhuvudtaget inte går ihop på nåt sätt brukar jag försöka läsa den åt andra hållet, då funkar det oftast. Sen luras jag hela tiden, en tidning kör konsekvent från höger till vänster, men sen kommer en bilaga i den som skriver från vänster till höger...

Deras räknesystem gör mig också gråhårig. De räknar 1, 10, 100, 1000, 10000 (wan), 100 0000 (hundra tiotusen), 1000 0000 (tusen tiotusen) och 10000 0000 (en jävla massa!)

En miljon är alltså etthundra tiotusen. Sverige har niohundra tiotusen invånare. Det krångliga är ju att de skriver 5600 wan och då får jag räkna om och räkna om...

Henrik kom in och frågade om jag var ledig den 3 oktober på kvällen. Jag svarade att tyskarna har nationaldagsmottagning då, och att jag tackat ja. "Att träffa presidenten är viktigare! Jag är i Kina och kan inte gå, du får gå." Så nu ska jag på middag hos presidenten! Hur ballt som helst!

2002-09-25

Igår på vägen hem gick jag genom parken som är uppförd till Dr. Sun Yat-sens minne. En stor park mitt i stan ett stenkast från vårt kontor. Det är fascinerande att se att så många aktiviteter här sker utomhus, det var körer som övade, folk som tränade gymnastik och taiji och massor av folk som joggade. Mitt mål med promenaden genom parken var en sak jag såg på vägen hem i förra veckan; en gångbana ca 50 m lång, täckt med små lena stenar, runda och ca 3-5 cm i diameter. Den är gjord för att man ska gå på den barfota och på så sätt stimulera alla de akupunkturpunkter som finns under fötterna. Det gjorde rätt ont...

Fler än jag tog en promenad efter jobbet och stilarna var många: flickor som diskuterade senaste mobiltelefonen medan de försiktigt satte ner fötterna, den äldre mannen som nästan joggade fram och tillbaka, den medelålders mannen som verkade meditera medan han långsamt, långsamt tog steg efter steg. Efter en promenad fram och tillbaka kände jag mig mycket piggare!

Nu ska jag nog, efter många turer, få mitt taiwaneisiska id-kort. Jag var på polisstationen idag igen och skulle fixa ett ARC, id-kort. Där sa de återigen att jag måste gå till UD och fixa det, trots att Raylene ringt och frågat... Nåja, jag fick klart för mig att jag, eftersom jag har ett Courtesy Visa, inte får ett vanligt ARC utan ett "blått kort", dvs ett uppehållstillstånd för representanter, nästan som en diplomat! Himlans trevligt! Kollade med Henrik så att det inte var något problem, men han tyckte det skulle vara bra för kontorets anseende/ansikte att ha två personer med blått kort här. Alltså kan jag ha diplomatskylt på min vespa!

En notis i en kinesisk dagstidning konstaterade att när taiwaneserna provade dataspelet "Crouching tiger hidden dragon" från filmen och gjort på fastlandet, tyckte de att man hade för lite frihet att göra saker i spelet.

Vädret har slagit om. På bara någon dag har det blivit mycket svalare, från över 30 grader är det nu ca 24-25. Det är en stor skillnad och många har redan satt på sig sina små koftor. Jag tycker det är ganska skönt, när jag väl kommit över chocken över att det inte är stekhett när jag kommer ut, utan snarare sommarvarmt. Jag slipper ju rusa från luftkonditionering till luftkonditionering.

För några år sedan hade man mycket problem med momsbedrägerier på Taiwan. Regeringen kom på den ultimata lösningen: Gör ett gigantiskt lotteri och lottsedlarna är de kvitton du får när du handlar! Som mest kan man vinna 2 milj... förlåt, tvåhundra tiotusen, NT$ - gissa om det nu är rutin att få kvitto när man handlar, inte många vill gå miste om den chansen. Så nu ska jag hem och sortera alla mina miljarder kvitton...

2002-09-26

Jag vann ingenting i juli-augustis lotteridragning. Bättre lycka nästa gång.

Någon - jag tror det var Ingrid M - ställde en bra fråga: Vad har man på sig på en mottagning som presidenten håller? Det är samma kväll som den tyska mottagningen, så det måste passa för båda. Raylene tyckte att det skulle vara långklänning "Du vet hur tyskarna är..." och för presidentmiddagen definitivt långklänning eller "mera partyaktigt". På morgondagens middag med Derek Walcott och Lung Ying-tai kan jag dock ha "vanlig kontorsklädsel". Hjälp, nu måste jag alltså ut och shoppa långklänning i helgen!

De har blivit strängare med invandringspolitiken här, om man har stannat för länge, dvs efter att visat gått ut, måste man lämna landet. Cora, Henriks hushållerska och städerska, har gjort just det. Så hon åker till Hongkong i helgen, en dag, för att komma in igen och få ett nytt visum.

2002-09-27

Eftersom jag inte har med mig alla mina galaklänningar, gick jag igår för att shoppa klänning till presidentmiddagen. Det är svårt när man inte känner till stan ordentligt. Jag menar, hemma har ju till och med H&M festklänningar, men här verkar det inte vara så. Jag satte mitt hopp till ett av de stora varuhusen med kända europeiska märken. På vägen dit tittade jag in i småbutiker men ingen hade vad jag letade efter, en lång aftonklänning, eller iallafall en lång kjol och en snygg topp.

På varuhuset var det inte "inne" med långklänningar, min favorit Kenzo hade bara strikta kontorskläder. Till slut hittade jag en liten avdelning med för mig okända franska märken. Där hade hon många fina kjolar i snygga färger och mönster och en del av dem passade faktiskt. Dock var de flesta av typen "Dra upp till knät - nähä... Dra över huvudet - passar fint i midjan!" Till slut ropade hon glatt "Men den där som sitter på dockan, den är ju gjord för utlänningar!". Jag fick en svart-grå-brun-blå-grönskiftande lång kjol med mycket snyggt sydd midja, och en spetstopp till det. Toppen, kommenterade hon, satt utmärkt på mig. Dagen innan hade hon sålt en likadan till en kinesiska som hade fått korta av axelbanden, men eftersom "utlänningar är mer volyminösa" satt den fint på mig. Perfekt, utstyrsel fixad! Och dessutom var det halva priset på allt! Ibland är det roligt att shoppa!

Ikväll är det middag med Derek Walcott, Lung Ying-tai håller i tillställningen. Det ska bli mycket intressant!

2002-09-28

En trevlig middag var det igår. Eller ska jag säga "en treblig biddag var det igår"... Jag lyckades nämligen få en dunderförkylning natten till idag. Men innan dess var jag och träffade Ms. Lung och Derek Walcott, och en mängd andra människor. Jag fick Walcott's autograf, men först skrev han "VS Naipaul" till de omkringståendes stora glädje. Sen sa han "Ramlösa" så han behöver ju inte gå törstig i Sverige. En fantastiskt god buffet följde och jag träffade en tyska vid namn Wiebke som också studerat i Nanjing. Dock många år efter mig, så vi kom inte på någon gemensam bekant. Ännu.

Wiebke övertalade mig att komma på Konfucius födelsedagsfest imorse, han fyllde 2552 år. Hon hade biljetter - det är otroligt svårt att få tag på dem - så jag tackade ja. Det enda var att det var klockan 0600. Och vi skulle mötas 0530. Huvva. När Christian ringde för att väcka mig lät jag som sju svåra år, förkylningen hade satt in och slagit till med full kraft. Jag gick ändå till festen men gick hem efter en halvtimme, så himla kul var det inte, med feber och rinnande näsa... Resten av dagen tillbringade jag i sängen, och slogs mot myggor i mina feberdrömmar.

Vid tretiden gick jag till det lokala apoteket och såg emlig ut, så hon hällde raskt i mig en medicinkur som gjorde mig mycket bättre på bara någon timme. Vill inte riktigt veta vad det var hon gav mig.

2002-09-29

Idag var stora flytt-dagen! Jag packade ihop allt så gott jag kunde i febersvettningarna, och väntade på Cheng-mei och hennes man. De har en folkabuss och skulle komma och hjälpa mig att flytta. När de dök upp satte sig Cheng-mei ner och väntade, och hennes man började bära. När jag började plocka sa hon "Låt honom bära, han kan det där." De är båda från Amish-stammen, där man tillämpar matriarkat.

Soffa, madrass och en massa kassar fick plats i bilen, hurra! Vi kom fram till Neihu utan problem men sen... väntade ju fem trappor utan hiss. I och för sig bara fyra trappor med svenska mått mätt, men ändå. Svettigt.

2002-09-30

JBC. Sino-Swedish Joint Business Council. Det största som händer Exportrådet Taipei varje år. 20-talet gäster väntades hit från Sverige, många prominenta, bland dem Ericssons konsernchef. Ett antal svenska företag härifrån kom också, liksom många taiwanesiska företag och politiker. Kort summering: lyckat!

För mig privat var det lite roligt eftersom Åke von Sydow som är en av de mest drivande i detta råd kände farfar och Inger så vi pratade lite. Dessutom var en av delegaterna en kille jag träffat på en anställningsintervju för ett år sen. Hans kommentar var "Tur att du inte började hos oss, i stort sett alla de som anställdes i den vevan har fått sluta."

Efter konferensen var det middag och sedan konsert med Mats Ericson, till vardags organist i Västerås Domkyrka. En mycket fin konsert på en maffig orgel i Taipeis konserthus. Nästan utsålt och alla var mycket nöjda. Men en och en halv timmes orgelmusik blir lite för mycket för mig, till slut satt jag bara och önskade att han skulle sluta tuta. Min förkylning blev värre och värre och jag hostade som en tok, så jag gick i pausen.