Dagens kroppstemperatur: 36,0 grader.

Skönt med en slö söndag. Inte många knop gjordes igår. Sov länge, åt fruktsallad till frukost och tittade på tv. Sen lite bokläsning och en promenad till Wellcome för att handla lite mat. Middag och sen mera läsning och sova. Härligt!

Våra flygbiljetter har också bokats, tack och lov. Landar i Stockholm den 14 juni och åker från Stockholm den 14 juli. En hel månad hemma, med andra ord. Det ska bli jätteskoj!

Jag saknar svensk ost, svenskt bröd, svenska språket, svenska böcker. Familj och vänner. Uteställen utan temptagning och tunnelbana utan masktvång.

92-06-03

Dagens kroppstemperatur: 34,0 grader.

Idag fick vi en termometer till kontoret. På genomgången hos MOFA delade de ut fina elektroniska termometrar, importerade från Italien, så att vi alla ska kunna ta tempen regelbundet, två gånger om dagen, och rapportera in det till myndigheterna.

Just det.

Lychee(lizhi)säsongen har börjat! Mums! I söndags åt jag en hel påse, och så köpte jag en till idag. Det är så himla gott, slår nästan mango på morgnarna. Fast idag blev det färsk melon istället för mango. Det går det med. Om man måste...

Idag fick jag en förfrågan från en journalist om jag kunde hjälpa henne att ordna inför resan till Sverige. Visst. Det är bara det att de kommer att åka redan nästa vecka. Och en av deras högsta önskningar är att få komma hem till en riktig svensk och se hur de lever. Det har jag lite svårt att ordna. Så jag tog till Shortcut. Håll tummarna och hoppas att någon nappar på erbjudandet om nya kompisar!

Igår åkte vi till Costco, Christian och jag. Han är ju tokig i att gå i affärer, och här hade vi inte varit. Det är en amerikansk kedja som säljer till grossister. Vi fascinerades över stora (STORA) cornflakespaket och kilovis med kyckling eller biff. Vissa saker var dock rätt bra, och billiga. Men med vår pyttelilla kyl och frys blir det svårt att handla där. Det skulle vara godis, då. Det går ju åt så snabbt.

92-06-05

I tisdags när vi kom hem ringde det på dörren. Jag hade precis slitit av mig kjol och blus för att skutta i något bekvämare och fick lite bråttom.

Det var granntanten, förståss - vem annars kan ringa på dörren utan att vakterna nere i porten (gubben i lådan) ringer först?

Hon hade varit och köpt zhongzi - kladdigt ris med någon fyllning, ångkokt i ett blad av något slag. Detta för att det var duanwujie - drakbåtsfestivalen - igår onsdag, och då måste man äta såna. Så hon hade sprungit ut för att köpa, och köpte till oss också. Två stycken salta fick vi, men sen... Hon hade bara fått tag på en med söt fyllning, för de var nästan slut. Och den ville hon ju ha själv. Självklart, tyckte jag, ta den du, inte ska du ge det till oss. Taiwanesiska kvinnor ger sig dock inte så lätt, det slutade med att vi hade två salta och en söt, och två salta ankägg också. Christian var inte överförtjust, men jag tycker de är väldigt goda!

På onsdagen var vi alltså lediga för att äta zhongzi och paddla drakbåt. Eftersom de ställt in den stora tävlingen pga SARS-skräcken så var det lite avslaget. Dock hade Anette fått reda på att det kanadensiska laget hade sett i tidningen att de förväntades delta... Så vi pratade med dem häromkvällen och fick veta att de troligen inte skulle ha fullt lag. Alltså var vi varmt välkomna att fylla upp platserna i båten!

Vi lyckades hitta till stället där festivalen var och innan vi hoppade i båten var det största nöjet att följa de hysteriska journalisterna när de försökte filma varje cm av borgmästare Mas rörelser på området. Det var en skock tv-kameror som följde honom tätt, tätt i hälarna. Malawis ambassadör Eunice var också där och hälsades på av Ma, vilket gjorde att hon också blev högvilt för kamerorna. Hon såg lite trött ut efter ett tag, men vacker i sin färgglada klänning och en gul bindi - av någon anledning - i pannan.

Hela det kanadensiska laget och det australiensiska - där Christian ingick - gick för att leta efter båtarna. Det var bara sex lag och ingen tävling, bara lite vänskaplig paddling, sades det. Tjenahej. Försök att få 16 heltända kanadensare att förstå det...

På övningsrundan hade det australiensisk-nyzeeländsk-rysk-svenska laget lite problem med sin styrman, en man som valt att ta av sig kiwifruktkostymen innan han klev i båten. Han hade aldrig styrt förut och det är inte det lättaste. Vilket resulterade i att de åkte runt, runt, runt på floden... De såg ut att bli en lätt match för oss, speciellt som deras trumslagare var sämre än jag på att hålla takten!

Det kanadensiska laget hade tagit detta på allvar och tränat ordentligt. De hade en ramsa som de skanderade titt som tätt, medan det australiensiska laget tröttnade på att vänta och gick för att dricka lite öl.

Efter lååång tid och mycket missförstånd - det fanns ingen som höll i det hela alls - fick vi hoppa i båtarna. Efter att vi ställt upp oss och marscherat åt fel håll, förstås...

Vi kom ut på vattnet och lade oss tillrätta vid startlinjen. Och väntade på det australiensiska laget. Vänta fick vi göra. När de äntligen kom såg vi att de hade hittat en ny fräsch styrman, en kines som var coach åt något annat lag. De var glada, han var mindre glad. De förstod nämligen inte vad han sa... När de slutade paddla när de kom jämsides med oss - med näsan åt fel håll - blev han lite putt och skrek att de skulle paddla vidare, matchen hade ju för tusan inte börjat än!

Skottet small och adrenalinet flödade! Vi paddlade allt vad vi orkade och skrek och hade oss. Långt, långt före - säkert tre båtlängder - det australiensiska laget kom vi till flaggan och vår flaggfångare lutade sig modigt ut och fångade den. Men släppte den inte... Hon hade missat att man skulle kasta i den så fort man fick tag i den, annars vann det andra laget.

Vissa muttrade lite och andra sa "Nej, men det är ju bara skoj..." Det framgick rätt klart dock att det inte alls var skoj att förlora, om vi nu hade gjort det, mot australiensarna.

Tillbaka igen till nästa race, varje lag körde två gånger, en gång på utsidan av repet och en gång på insidan. Australiensarna hade totalt missat detta och försökte paddla in till kaj. När deras styrman väl lyckades förklara för dem att de skulle paddla mot oss en gång till var de lagom glada, men tog sig till start.

Den här gången låg vi ytterst och vi var trötta. Ojojoj vad segt det gick. Det var femte eller sjätte gången samma dag vi paddlade sträckan på 500 meter och nu var armarna stumma. Vi hojtade och skrek allt vad vi orkade - inte mycket alls - och försökte hålla australiensarna på avstånd. Vi lyckades.

Två gånger slog vi dem. Christian var lite putt.

När vi kommit förbi flaggan var det en av tjejerna som sa "Oj, vad trögt det gick. Jag undrar om strömmen är starkare på utsidan?" Jag sa sarkastiskt "Kan det kanske vara för att vi är trötta?" men det gick inte hem. Kanadensare är tydligen inte trötta.

Väl uppe på torra land träffade vi Anettes kompis från Polen, som paddlat med universitetslaget. De låg också långt före sina motståndare när de närmade sig flaggan... Men, var var flaggfångaren? Hallå? Inte där fram, inte där bak. Hoppsan, hon hade visst ramlat i den - inte alltför rena - floden och simmade allt vad tygen höll mot flaggan. Hon blev dagens hjälte men laget förlorade tyvärr. Vi såg henne sen vid toaletterna, där hon stod och hällde dricksvatten i håret för att skölja bort den värsta smutsen. En flod med brunt vatten och där det regelbundet fiskas upp massor av skräp som döda schäfrar och annat mumsigt är inte kul att ramla ner i. Hoppas hon hade munnen stängd!

Efter dessa äventyr som utförts utan mer mat än frukost i magen - jo, Anette och jag hade ätit varsin korv också - var vi hungriga. Ett café som serverade spagetti fick besök av tre hungriga och trötta, men glada, svenskar. Kaffet satt också fint efteråt.

Sen lockade Shilin Night Market mig och Christian, och Anette gav sig ut på laxjakt, så hon skulle kunna grava lax till nationaldagsfirandet på fredag.

Shilin Night Market säljer allt. Precis allt. Efter en massa små bedårande hundvalpar - bullterrierna var slut, tack och lov, annars hade jag kommit hem med en - kom man till lite katter och mindre söta ormar och spindlar för att sedan komma in till DVD-bås, kläder och mat, förstås. Vi var där ett par timmar och var rätt trötta i benen och solbrända i nacken när vi väl kom hem.

92-06-06

Dagens kroppstemperatur: 34,5 grader.

Nationaldag och allt. Snart ska jag iväg och handla för kvällens festligheter hemma hos Johan och Angela. Sill och potatis, nubbe och öl blir det. Trevligt.

Åt Schengenlunch med de andra visarepresentanterna idag. Henk, andremannen på det holländska kontoret underhöll oss hela lunchen. Han gillar inte munskydd, för hans mustach blir så skrynklig då, och det är så svårt att klia sig. När han presenterade en mening på kinesiska som han lärt sig satt vi som frågetecken runt hela bordet - inte bara de som inte förstår kinesiska. Enligt honom ska det betyda "Så länge man anstränger sig är man duktig" eller något liknande. Och ansträngt sig för att lära sig den hade han ju. Men ingen förstod vad han sa, vilket gjorde honom lätt nedstämd.

92-06-09

Dagens kroppstemperatur: 35,1 grader.

I fredags var det nationaldag, som sagt. Vi hade fest hemma hos Johan och Angela i deras fantastiska våning. Det måste ha varit på grund av nationaldagen som jag fick åka till fem olika 7-11 innan jag fick tag på Absolut Vodka. Stackars expediten undrade nog vad jag var för en nissa som sa "Nämen, vi har ju nationaldag idag och ni har sålt slut på all den svenska vodkan!"

Festen blev lite försenad - trafiken var helvetisk tack vare ett ordentligt hällregn. Dessutom hittade inte taxibilarna fram till lägenheten utan släppte folk en bit bort. Om de ens hittade så långt.

Sillen öppnades och nubben likaså. Det tyska brödet var jättegott och passade fint ihop med senapssillen. Snapsvisorna haglade, och Olle sjöng en helt själv. Vi försökte få Lars att sjunga Värmlandsvisan men han avstod. Han tog ton på Nationalsången istället. Tur att det bara var två personer som var musikaliska...

Anders hade med sig sin fru och sin lilla söta Annika, som sprang omkring och hade jätteskoj. Först slängde hon sig i sofforna som en fotomodell - Anders förklarade att de hade rottingsoffor hemma, så det här var nåt nytt med mjuka soffor - sen sprang hon som en tok för att till sist ställa sig på dansgolvet bland alla som var tre gånger så långa, ropa "tiaowu, tiaowu (dansa, dansa)" och sen köra en helt egen dans komplett med höftvickningar och armrörelser. Bedårande tvååring! Innan de gick sa Anders "Ska du inte visa Inger Totte nu?" och Annika ställde sig genast på huvudet i en Totte-imitation. Mycket bejublat!

Det var ett barn till med på festen, det senaste tillskottet till den taiwanesiska kolonin i Sverige. Paul och Maria hade precis hämtat sin lilla Alicia på barnhemmet och kom för att vara sociala med svenskarna på nationaldagen. Alicia var en liten flicka på ca 7 månader med de största ögon jag någonsin sett på en kinesisk flicka. Hon var snäll och söt och satt mest och tittade i pappas famn. Ögonen följde allt som rörde sig, mycket nyfiken var hon.

Barnen gick vid halv tio-tiden och då skruvades volymen upp på stereon. Det var svenska slagdängor för allt vad tygen höll och snart var dansgolvet fullt. Vi skrålade till Freestyle och Ebba Grön, Europe och Roxette, precis som det ska vara. Dansade gjorde vi också, allihop. Alla släppte loss och hade skoj. Luftgitarrerna kom fram och pikanta detaljer avslöjades. Jag ska inte berätta vem det var som sett både Rolling Stones och Beatles när det begav sig, men han var väldigt duktig på luftgitarr, fortfarande!

Nu väntar jag bara på bilderna...

När Peter tyckte att musiken var dålig och ryckte ur sladden till datorn var det dags att gå vidare. Klockan var tolv och sillen, liksom spriten, var på upphällningen. Det röstades för Carnegie's och jag röstade mot. Så jag åkte hem, alldeles nöjd med min kväll. Christian gick vidare och var hemma sent, efter att återigen försökt instruera taxichauffören - på svenska - att köra mot enkelriktat.

Lördagsmorgonen var lite tung för Christian... Jag tyckte det var helt ok och var uppe redan klockan nio. Vi skulle på lunch hos Alan och Lovely klockan ett, så jag försökte milt väcka Christian. Ett par timmar senare, vid 11, alltså. Jodå, det gick rätt bra. Han var lite mosig men ryckte upp sig och så tog vi bussen ut mot Neihu.

När vi kom fram till busshållplatsen ringde jag dem. Det var en telefonsvarare som sa "Inger, is that you? Are you at the bus stop? Or have you already called us? See you soon!"

Något förvirrande!

Jag ringde flera gånger för att höra exakt vad hon sa, medan vi bestämde oss för att gå till bensinstationen som låg vid deras gata, för att få skydd för regnet. Plötsligt hörde jag inte telefonsvararen längre, utan bara ett idogt brummande. Efter flera försök hörde jag Lovely svagt långt borta i telefonen. Hon hörde mig knappt, men jag skrek att vi var vid bensinstationen, så till slut hittade vi varandra...

Till slut kom vi så hem till dem och deras två småttingar, Isaiah och Abigail. Båda två är adopterade och har samma mamma. Det var en fantastisk historia om hur de fick dessa två små barn. De hade inte officiellt ansökt om att få adoptera, men de flesta av deras vänner visste ju att de letade efter barn. Kretsen kring kyrkan var väl insatta och en dag ringde någon och sa att det fanns en mamma som inte ville ha sin lilla bebis. De kunde få den om de ville. De fick två veckor på sig att förbereda för lilla Isaiah, och så kom han. De hämtade honom från BB, alldeles nyfödd. Som Lovely berättade när Isaiah bad om det:
"You were made in another persons tummy, but in Mommy's heart."

Ett år senare ringde samma flicka (22-23 år) och sa "Jag har fått ett barn till. Om ni vill ha det får ni det, annars försöker jag själv. Men jag är dålig på det, jag har försökt i en vecka nu innan jag ringde er." De funderade ett tag och kom fram till att de gärna tog ett barn till, under förutsättning att flickan fick klart för sig att hon inte kunde ringa en gång till, om hon nu fick ytterligare ett barn. Observera att det här var ett år och en vecka efter att Isaiah fötts! Sedan fick denna flicka ett barn till...

De fick alltså 24 timmar på sig att förbereda för lilla Abigail! De rekommenderade det inte! Men ville såklart inte vara utan henne.

De är mycket religiösa och sade att alla barn kommer från gud, och de har bara tagit hand om dessa två små. Vi bad bordsbön innan vi åt - det vet jag inte om jag gjort förut - och Abigail började. Snart fyra år är hon och hon bad gud att ta hand om henne själv och hennes bror, om mamma och pappa och... och... "and the big person and the other big person". Hon kunde inte riktigt komma ihåg vad vi hette och när hennes mamma sedan talade om det blev hon mycket generad.

Båda barnen var väldigt frimodiga och båda älskade Christian, såklart. De pratade och visade leksaker och kastade boll och hade sig.

Klockan var över fem innan vi kom därifrån, det var väldigt trevligt! Vi hittade sen en buss direkt till Far Eastern Plaza där vi köpte ost och bröd och gick hem för att beställa Pizza Hut och se på video resten av kvällen. Perfekt!

Söndagen tillbringades i sängen. Jag hade lite ont i halsen när jag vaknade och bestämde mig för att inte anstränga mig det minsta. Vill ju inte riskera våra biljetter hem på fredag! Det blev mycket läst och många filmer sedda igår, med andra ord. Christian vågade sig ut en snabbis och köpte lite mat, så vi överlevde också.

92-06-10

Dagens kroppstemperatur: 35,1 grader.

Dagens första jordbävning. Vi hade två igår. En på 6,3 och en på 5,3. Förutom de efterskalv som inte nådde Taipei, förstås. De stängde tunnelbanan i tre minuter igår, men inga skador rapporterade.

Vår byggnad svajar ordentligt när det skakar och det känns som om jag blir sjösjuk. Jag är alldeles yr en lång stund efteråt och tror att det skakar igen och igen. Men det gör det inte. Oftast inte.

6,5 på skalan var den här. Söder om de som var igår. I tidningen idag stod det att de väntar sig jordbävningar längsmed förkastningssprickan, som går söderut. Detta eftersom det var en i Japan häromdagen, och de har registrerat flera på vägen söderut.

92-06-12

"39 grader" sa tjejen i ingången glatt igår när jag gick in. Och vinkade in mig. Jag stelnade till och funderade på om jag hört rätt. Tydligen inte, eftersom jag fick gå in. Hon måste ha sagt "3, 4 , 9" och inte "39". Det låter ungefär likadant på taiwanesisk kinesiska. "Sansijiu" eller "sanshijiu".

Dagens kroppstemperatur: 35,6 grader.

Nu är nedräkningen i full gång. Imorgon klockan 1910 går planet. Till Bangkok för vidareflyg till Amsterdam. Flygtid 16h15min. Huvva.

Som tur är sitter vi inte så länge i Amsterdam utan får flyga vidare 0740 efter att ha landat 0525. Landar på Arlanda 0940. Äntligen. Kommer i tid till Stockholm Marathon!

Sen ska vi ner till Christians papps i Gölingstorp i några dagar. Åter i Stockholm till midsommar, som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med. Sen är det pendling mellan Stockholm och Riddarhuset som gäller, och att försöka träffa så många trevliga människor som möjligt. Ni är varmt välkomna att hälsa på, antingen i stan eller på Riddarhuset! Telefonnumret är det samma som innan jag åkte, mobilen alltså.