Hemma igen. Eller? Har jag någonsin varit borta? Jag åkte ju hem till Stockholm, sen hem till Fiholm och Riddarhuset. Och sen hem till Christians pappa. Och så tillbaka hem till Taipei. Det är trevligt att ha många hem!

Nu är vi iallafall i Taipei, jag sedan i tisdags och Christian sedan igår. Resan är lång och jävlig och att komma hem till tom lägenhet var inte det roligaste. Den Stora Hemlängtan (TM) slog till med full kraft tisdag kväll. Usch, vad ynklig jag var. Dessutom funkade inte tvn, så jag kunde inte ens titta på en fånig film och låtsas att det var det jag grät över.

Till slut tröstade jag mig med att jag faktiskt är 900 mil från alla jag älskar och bryr mig om (ok, Christian var lite närmare, typ 650 mil bort eller nåt) och att jag inte kommer att träffa någon av dem förrän om många, många månader! Så det var ok att vara lite emlig.

Taipei är varmt som en bakugn. Det känns som att få våtvärmande omslag varje gång man går ut genom dörren, för att sedan återvända till ett kylskåp. Inte konstigt att folk blir förkylda med den temperaturskillnad som är överallt! Fast inte hemma hos oss. Vår luftkonditionering är sämst i hela världen. Den låter konstant som ett lågt flygande flygplan, men några gånger under natten går den över till helikopterljud, så att man måste gå upp och stänga av den. Dessutom blir det knappt svalt ens. Vi har lokaliserat en ny, billig en, som den guatemalanska ambassadören säljer när hon flyttar. Fast hon flyttar inte förrän den 31 juli... Så det blir till att sova i vardagsrummet, tror jag!

SARS är över och slut, tack och lov. Det gör att folk har börjat resa igen och det är högtryck på visumavdelningen. Flera timmar om dagen går åt till att kolla folk i datorn och sedan öva på namnteckningen i alla pass. Lagom skoj, men tiden går ju fort. Dessutom kommer alla de små söta studenterna och hämtar ut sina uppehållstillstånd.

Idag var det två här, två killar i 20-årsåldern. Jag gav dem visumen och varsin bok och tänkte sedan gå tillbaka till min dator. De såg lite blyga ut och klämde sedan ur sig "Fröken Wang, har du några råd till oss. Vi ska ju vara borta så länge..." Det var bara att sätta sig ner igen och försöka lugna de små liven som skulle till en så skrämmande plats som Göteborg. Jag är övertygad om att det kommer gå bra, dock!

När jag berättade för Oscar vad de sagt fnös han: "Phö, de kan ju ta på sig högklackat och kjol om de ska vara sådär mesiga!" vilket naturligtvis ledde till en lång diskussion mellan honom och mig. När han sa "Jag hoppas att min dotter aldrig gifter sig med en sån man!" kontrade jag med att såna män, som vågar erkänna att de är lite skraja, säkert är mycket mera lyhörda för när hon är skraj och hur hon mår. Det fick honom att tänka till, men han deklarerade iallafall bestämt att han tyckte de var mesiga! En man är aldrig rädd, punkt slut! Kvinnor däremot...

92-07-21

Bits syrsor?

Detta är helgens stora fråga. Nu menar jag inte såna där små svenska syrsor, eller ens stora vårtbitare med långa håriga bakben. Nej, här talar vi om fyra cm långa flygande cigarrstumpar, med vingar som är dubbelt så långa. Ögonen sitter ca 1,5 cm isär och munnen ser ut som en pussmun. De är svarta med guldgröna tecknen och ser ut som förhistoriska monster!

Vi hade en fullkomligt surrealistisk upplevelse med dessa varelser i fredags kväll. Jag gick ut på balkongen för att hämta tvättmedel och när jag skjuter balkongdörren åt sidan är det något som klämmer sig, och skriker. Det låter som ett litet litet nyfött barn som skriker - superläskigt! Jag hoppade snabbt in igen med mitt tvättmedel och stängde dörren. Pulsen hade redan flugit upp till 190...

Vi lokaliserade monstret - precis utanför dörren, i skjutdörrens skenor. Vad tusan var det för nåt? Det rörde sig väldigt långsamt, gillade inte alls den glatta kakelbeläggningen på balkonggolvet eller stålskenorna där den var. Till slut lyckades den få fäste med sina kloliknande ben och började klättra uppåt. Vid det här laget hade vi hämtat både ficklampa och kamera, och stod fascinerade innanför dörren och tittade. *Plonk* så slog en till mot glaset!

Efter några minuter hade vi fyra monster på balkongen. De klättrade, gick eller bara satt. Inte ett ljud hördes från dem efter det där första skriket. Förrän de mötte varandra när de passerade åt varsitt håll... De ser tydligen väldigt dåligt, så de träffades inte förrän de nästan klev på varandra. Den ena - den som Christian döpt till Göran - hoppade på den andra - benämnd Sylvia, av någon anledning - och så skrek de. Då förstod vi att det var syrsor, vi hör dem dagligen och de skriker med många decibel. Nu var det tydligen parningstid och dessa hade valt just vår balkong för sina amorösa äventyr!

Vi tröttnade på att titta på dem efter ett tag - de var så långsamma - så vi gick och la oss. Vi sover just nu i vardagsrummet eftersom ACn i sovrummet är trasig. Balkongen går ut från vardagsrummet. Så, i gryningen när de andra syrsorna, de som stannat kvar i träden som snälla djur, började skrika, började våra också. Det var helt öronbedövande med två syrsor som låg på balkongen - på rygg - och skrek. Vi flög upp ur sängen, båda två, och undrade vad det var. De struntade fullkomligt i att vi knackade på fönstret, så till slut gav vi upp och försökte sova i oväsendet.

På morgonen ville vi ha bort dem, för att kunna gå ut på balkongen till tvättmaskinen. Vi vet ju fortfarande inte om de bits eller inte... Christian öppnade dörren bara en liten springa och stack ut sopborsten. Så fort han snuddade vid syrsan som bara spelade död skrek den och flög sin väg. Samma sak med den andra.

De kom tillbaka även på lördagskvällen men nu visste vi ju vad det var, och kunde ignorera dem.

På lördagen åkte vi till Patricia från Guatemala som ska flytta hem och säljer hela sitt hem. Vi ska köpa hennes AC! Tyvärr får vi den inte förrän hon åker, i slutet på månaden, så det blir till att sova i vardagsrummet ett par nätter till. Men det går ju, och det är rätt trevligt att titta på tv tills man somnar.

Eftersom vi ändå var uppe i Tianmu knatade vi iväg till en av alla de butiker som säljer överskottskläder från Hongkong. Jag köpte mig några Björn Borg-trosor till men bestämde mig för att inte ta den blåa klänningen från HM som kostat 29,90 Euro i Tyskland. Christian köpte skjortor.

Dagen avslutades med Bruce Allmighty (halvbra film, lite rolig och inte alltför mesigt amerikansk) och sen en tur till IKEA för att fixa arbetsbord och -stol till lilla rummet.

Igår tog jag upp en av mina traditioner, att klättra i bergen med Meiman och de andra. Den här gången var vi bara fyra som gick, alla damerna hade gått på konstutställning och någon av herrarna var i Kina. Weiming gick med Qingqing eftersom Meiman är i åttonde månaden och inte kan gå i bergen.

Det var jobbigt som tusan - det märktes att jag inte varit ute i bergen på väldigt länge. Eller sportat på nåt annat sätt heller, för den delen. Meimans storebror tröstade mig hela tiden: När Mr. Chang blev förvånad över att jag druckit så mycket vatten sa storebror "Vi tjockisar behöver mycket vatten." och när jag flämtade som värst sa han "Det är jobbigt med värmen för oss som är tjocka.". Mycket uppmuntrande, må jag säga!

Kaizhong, den autistiske killen, hade fått en ny hobby. Varje gång pappa drack ur sitt öl- eller spritglas fyllde Kaizhong på det. På det sättet fick pappa väldigt mycket öl och sprit och han och storebror var duktigt berusade när klockan närmade sig åtta. Tack och lov körde fruarna hem!

92-07-23

Oscars manlighet har fått sig en knäck.

Igår när han gick för att köpa sig lite lunch hörde han en tjej viska bakom sig: "Kolla, den där mannen använder paraply!" Mycket riktigt, Oscar hade ett paraply mot solen. Solen bits här och när det redan är 37 grader i skuggan undviker man gärna solen.

Oscar var mycket indignerad när han sa "Jag kan bli solbränd, trots att jag har byxor på mig!" Alla våra diskussioner handlar numera om byxor och kjolar.

Igår när jag gick hem såg jag att hans paraply stod kvar bakom visumdisken.

Det är helt klart ett underskott på unga västerländska kvinnor här i stan.

Idag kom ett mail från en kille jag träffade igår på invigningen av EUs kontor. En spanjor i min ålder, charmör med lockigt hår och bruna ögon. Jag fick hans visitkort och nu skickade han ett mail med alla sina privata uppgifter - ett par tre mailadresser, hemnummer och mobilnummer - och frågade om jag inte ville gå och fika med honom någon dag.

Nicaraguas generalkonsul, en fager ung man på ca 30, ringde innan jag åkte och tyckte det var tråkigt att jag skulle åka hem, Taiwan skulle sakna mig.

En av killarna på filippinska kontoret jagar mig ständigt med sms och lunchförslag. Det är ju trevligt, men det vore skoj med lite konkurrens...

92-07-24

Vi hade en väldigt trevlig WINDin igår. Vi blev bara fyra pers - de flesta är väl på semester - så det blev väldigt personligt och mycket roligt.

Anja avslöjade massor ur sitt privatliv som vi inte hade kunnat gissa. När vi gick sa Constance "Oj, hon var på bra - eller dåligt - humör idag. Jag har känt henne i tre år och aldrig hört dessa saker från henne!". Måhända var det vinet som lossade hennes tunga. Eller den väldigt informella atmosfären som började när Elaine på frågan "Vad gör ditt företag?" svarade "Vi producerar sex och lycka!"...

Hon är vd på Organon som gör preventivmedel, hormoner och lyckopiller!

Nu är tyfonen över Hongkong och Macao och missar alltså oss. Tack och lov. Den såg inte skojig ut på väderkartorna eller på bilderna från Filippinerna. Vi är glada så länge vi slipper den. Dock har vi naturligtvis påverkats. Vädret har varit kvävande hett och fuktigt nu i en vecka. Idag, äntligen, kom det lite regn. Vi får se om det fortsätter att regna eller om det blir hett igen.

Imorgon blir det middag med Peter och Marlboro. Det ska bli kul!

92-07-25

Haha. Tänk att folk inte tänker sig för det minsta! Nu kom det en ung kille - född 1977 - och ville ha visum till Finland. Hans flickvän är ryska och de var här tillsammans igår. Nu ansökte han om visum hos oss för att hälsa på flickvännens kompisar i Finland. Han hade överhuvudtaget inga uppgifter med sig, ingen flygbiljett, inget telefonnummer till dem han ska besöka osv. Dessutom hade han väldigt lite pengar på banken - en månadslön för mig.

Nåja, han hade ett australiensiskt visa i passet och det betyder för det mesta att de är gröna. Australien, NZ, USA och Canada är de som har hårdast kontroller på sina visumsökande, vilket innebär att vi andra litar på dem. Men... När jag bläddrade i passet var det nåt som inte stämde. Det kändes inte rätt i handen när man flippade sidorna fram och tillbaka. Det var nåt som inte stämde - fyra sidor längst bak var urklippta! Dessutom var det klottrat bla "Kasenia love forever" på den sida som nu var den sista.

Alltså var passet manipulerat och ett sånt pass kan vi inte ta emot. Jag förklarade för honom att det kan bli svårt att få visum i det här passet och att Ryssland troligen skulle protestera ännu mer högljutt.

Jag frågade varför han hade klippt ut de där sidorna och han sa "Jag hade klottrat så mycket på dem, så jag tyckte det var lika bra att ta ut dem. Jag trodde inte att jag skulle resa så mycket." Efter en stund bestämde han sig för att gå till Utrikesdepartementet - de som utfärdar passen - och byta pass, istället för att riskera att nekas visum till Schengen (nekas du av ett kontor nekas du av alla) och i Ryssland. Han kommer nog tillbaka, förhoppningsvis med ett nytt pass.

Som Peter på tyska kontoret sa "Nåja, han sa iallafall sanningen!".

92-07-29

Puh!!! Nu har jag varit jätteduktig. Jag har beställt internetabonnemang hem och fick kabeltelefon på köpet. Jag har ringt hyresvärden och fått ok på att köpa ny AC - installeras ikväll - och slänga en del grejor och jag har fått undan en del här på kontoret!

ACn var en historia för sig! Först bestämde vi med Marlboro att hon skulle köra oss upp till Tianmu och Patricia och hämta den på lördagskvällen. Dock hade hennes syster norpat bilen så vi väntade en halvtimme förgäves... Nåja, det gjorde inte så mycket, vi hade ju trevligt ändå, i värmen. Så bestämde vi att vi skulle hämta den på måndag kväll istället, och Marlboro skulle möta mig vid kontoret efter jobbet.

Jag funderade lite och undrade om det var så smart att åka dit med Marlboro. Hon är rätt liten, kanske 1,50 lång. Smal men säkert rätt stark, men ändå... Så jag kollade om Oscar möjligen hade tid att köra mig upp och det hade han. Så jag ringde Patricia och sa att vi skulle komma på måndagen och det var ok.

När vi kom dit upptäckte vi att vi hade talat förbi varandra... Jag trodde att hon skulle ha tagit ut ACn ur fönstret och att jag bara skulle kunna plocka upp den och gå. Och hon trodde att jag skulle komma tillsammans med någon som kunde plocka ut AC:ar ur fönster. Som tur var hade jag ju Oscar med mig! Oscar fixar om inte allt, så åtminstone det mesta!

Beväpnad med de vapen vi kunde uppbringa - en skruvmejsel och en spackelspade - tog han sig an fönstret och ACn, iförd kontorskläder. Patricia lovade att det inte gjorde nåt om vi spräckte fönstret, hon skulle ändå byta ut det, så vi ryckte på. Efter att ha lossat ett antal liter silikon som satt fast ordentligt både i apparaten och i fönstret fick vi faktiskt ut den, utan att mer än spräcka fönstret litegrann. Puh!!!

Oscar körde mig hem med den och jag dumpade den i sovrummet och sa till Christian att jag vägrade ta i den mer idag. Det fick bli imorgon, dvs ikväll. Vi hittade en kille som var villig att göra det åt oss och efter ett par missförstånd bestämde vi att han skulle komma ikväll.

Jag blev lite förvånad, för jag hörde följande: "Om vi ska göra det bra kostar det 1000 NT, om vi ska göra det dåligt kostar det 1500 NT!". Såklart sa han "Om det är lätt att sätta upp den kostar det 1000, om det är svårt kostar det 1500." Mysko språk det här, flytta på ett ord och sätt det på ett annat ställe så vips! betyder det nåt helt annat.

92-07-31

De gjorde det dåligt, men det kostade bara 1000 pix. Det var tydligen rätt enkelt att göra.

Nu är det en fem cm glipa mellan ACn och den två millimeter tjocka pappskivan som är "isolering". Denna glipa - på båda sidor om apparaten - är tätad med det osvikligt bästa isoleringsmaterialet i hela världen. Tejp.

Vilket innebär att det låter som om vi har en högt brummande maskin rakt i sovrummet, hela natten. Vilket vi nästan har, i och för sig.

Första natten var olidlig, men igår verkade det som om vi vant oss. Eller så lät den inte lika högt, jag vet inte. Nåja, i helgen blir det utflykt till B&Q som är ett byggvaruhus. Kan själv.

Igår åt jag lunch med Caitlin som jag träffade när jag just kommit hit förra året. Hon var ansvarig för ett projekt om världskulturdagarna och var här på kontoret och pratade om det. Strax efteråt bytte hon jobb från kulturministeriet till en reklam/eventbyrå som råkar ligga på fjärde våningen i det här huset. Vi har sprungit på varandra i hissen flera gånger och igår gjorde vi slag i saken och gick och åt lunch.

Det var väldigt trevligt och kul att hitta en ny person att umgås med. Just nu är det dessutom lite tråkigt på kontoret när Peter slutat och Henrik gått på semester. Ingen av mina kinesiska kollegor äter lunch ute så det är ensamlunch och läsning av Isadora Wings äventyr i "Rädd att flyga" varje dag. Om jag inte går långt bort så jag kan äta med Christian förstås.

Caitlin hade också en del bra information om hur man gör för att söka till Taipei Artist Village eftersom hon hade varit ansvarig där... Jag måste dit och prata med dem och dricka en kopp kaffe där en dag.

Annars rullar livet sin gilla gång. Vi börjar vänja oss vid värmen, otroligt nog, och dricker litervis med vatten varje dag.