Imorse när jag klev ur sängen trampade jag i en vattenpöl. Jag fick flashback till när mitt rum svämmade över för att diskmaskinen hade gått sönder, en gång i Vårberg för hundra år sen. Men nu har vi ju ingen diskmaskin!

Christian sa att det måste vara jag som spillt när jag vattnade blommorna igår. Jag minns att jag bar kannan väldigt försiktigt, men tänkte att ok, det ramlade väl lite vatten just där.

När jag duschat klart kom Christian och sa att det var vatten över hela golvet, även på hans sida.

Killarna som installerat ACn gjorde ett mycket dåligt jobb! Det läcker in - de måste ha hängt den snett uppåt-inåt istället för nedåt-utåt. Fy vad arg jag blev!

Christian var förbi där på morgonen och de skulle kolla och komma. De sa dock att de skulle ha mer betalt och det går jag absolut inte med på. De har gjort en dålig grej och då får de åtgärda det. Herrejösses, nån måtta får det väl vara på krånglet i detta land?

Igår var jag iallafall på fotmassage med Jessica och det var väldigt skönt. Efteråt åt vi japanskt - stekt ål med ris - och det var smaskigt. Lite för fett för min stressmage, dock...

92-08-07

Igår fick vi åter besök av en såndär underbar "electrical repair man". Vi har ringt LG för att se om det är värt att laga ACn eller inte. De skickade en kille till oss men vi lyckades missuppfatta tiderna så när han ringde var vi inte hemma. Efter sex skulle gå bra, tyckte jag. Nja, han slutade visst klockan sex... Men han skulle höra av sig, han hade ju mitt mobilnummer, på kvällen eller imorgon.

Halvåtta igårkväll ringde det i telefonen. Det var LG-killen som var i närheten "Jag bor precis vid er och nu har jag slutat jobbet, så jag kommer förbi."

En 35-åring på max 150 cm kom och ringde på dörren, bärandes på ett par väskor och en ryggsäck. Han började slita ut ACn ur hålet och suckade då och då över klåparna som installerat den. Det visade sig att de gjort ett erbarmligt dåligt jobb vid installationen, både klantigt och fult - de hade dragit sladden utanför fönstret, tex... Praktiskt när det regnar, kanske?

Sen ryckte han till slut ur apparaten ur hålet och lade ner den på golvet. Han skakade på huvudet. "Fröken, den här ACn har många olika fel. Dels är fläkten trasig, det är den som brummar. Sen är kondensatorn trasig, du ser hur det har läckt här. Den håller ett par månader till, max, sen måste ni byta den. Och det kostar en tusing. Sen hör du det där klonkandet, det är kylaggregatet som snart ger upp."

Jag frågade om det var någon idé att laga den. Han drog lite på det och sa att om ni lägger ner 3000 på den nu så kanske den håller tills sommaren är slut. Men inte mycket längre än så, och kanke inte ens så länge. Kanske är det flera grejor som går sönder och som måste bytas.

Jag ändrade fraseringen lite och frågade om det var pengar i sjön att laga den. Då skrattade han och sa att det var det nog.

Vi funderade lite och frågade honom vad vi skulle köpa för nån om vi köpte en ny. Han ringde en kompis som kom med ett bud. En lite större AC - lite kallare, med andra ord - hemburen och färdigmonterad för 8000 pix. Tja, det var väl inte så mycket att tveka på. Vi slog till och de kommer idag och installerar den.

När vår underbara lilla reparationsman skulle gå frågade vi vad han ville ha. "Oh, nej, ingenting." Men... Du har ju varit här i en timme efter att du slutat jobbet, och nu får du säkert skäll av frugan. "Nejnej, jag har ju månadslön och ni hade ju köpt en LG-apparat och vi på LG är väldigt noga med vår service." Jo, där kan man snacka om service! Klockan var nio när han gick.

Det känns dock jäkligt surt att behöva köpa en ny! Man tror att man får en bra grej och blir grundlurad. Det var inte bara ACn som var dålig, de som installerade den hade ingen koll på vad de gjorde och vi fick vattenläcka in. Så nu blev det ju väldigt mycket dyrare än vi räknat med.

Man hör alltid folk som säger "Åh, jag köpte min jättefina mockajäng för bara tio kronor. Den funkar utmärkt och jag skulle aldrig lägga en massa pengar på nytt!" Och så gör man själv samma sak och blir grundlurad. Skittrist!

Idag var det invigning på Matmässan här bredvid. Jag satte på mig mitt fina tomat-kort där det står "Ärad gäst" och knallade dit. Ingen brydde sig om att jag var en ärad gäst, så jag fick sitta långt bak. Dock såg jag snart Mr. Wong och Armando, ambassadör respektive generalkonsul för Nicaragua, och gick och pratade med dem. Armando och jag brukar träffas på mässor och sitta och prata under de långtråkiga talen.

Så även denna gång. Jag underhöll honom med att översätta de roligaste delarna av talen - tex när ordföranden för bondesällskapet glatt påpekade att bönderna fick en ljusare framtid när alla åt tomater, samt att bönderna odlar en hel massa andra trevliga grönsaker som vi gärna fick sätta i oss.

I eftermiddag är det fullt program, dels är det Happy Hour med AIT - American Institute in Taiwan - och sen är det invigning på The Living Room, en restaurang i samma lokal som Christian hade kontor förut. Det ska bli skoj!

92-08-08

Usch vilken hemsk dag jag haft idag. Trött som tusan efter den trevliga festen hos Corbett igår och när jag kom till jobbet funkade inte mailen. Hysteriskt jobbigt eftersom Stockholm inte vaknar förrän ca 6 timmar senare.

Så jag körde webmail och det gick som att vandra i sirap. Frustrerande till max. Dessutom hade jag extra många mail att skicka idag, naturligtvis, till studenter och till Stockholm/UD. Suck.

Jag testade att ominstallera Outlook eftersom det bara var den som inte funkade. Jag kom åt mailen på servern, så uppkopplingen funkade. Exakt samma problem efter ominstallation. Jag gav upp och gick och satte mig i visumfabriken istället men kunde inte koncentrera mig ens på att skriva mitt namn i alla pass.

Sen skulle vi gå och fixa Internet ADSL eftersom en tjej vi träffade igår som jobbade på Eastern Broadband å det strängaste avrådde oss från att skaffa kabelmodem hos dem... Det som vi just beställt... Efter niten med ACn bestämde vi oss för att gå på det lite dyrare alternativet på en gång, istället för att kasta bort pengar på nåt som alla sa var dåligt.

Så vi knallade iväg till Chunghwa Telecom och fixade det. Det tog bara en timme, men jag var inte på mitt bästa humör så det var en väldigt lång timme! Nu ska de iallafall komma och installera det om tre till fem dagar. Och telefon får vi då också, gratis. Trevligt.

På eftermiddagen när Sverige vaknade fick jag tag på en fantastisk kille i Östersund (eller närheten) som löste mitt problem åt mig. Det är härligt med datasupport, synd bara att de sover så länge på morgnarna!

Ikväll är det fredag och jag tror att jag kommer somna vid niotiden ikväll!

92-08-12

Jisses, är det redan tisdagkväll? Vart tog måndagen vägen? Eller... Jo, förresten, jag kommer ihåg att vi irrade runt stan igår och letade efter en trevlig italiensk restaurang. Vi hittade den till slut, trots att 177 gränden låg före 161 gränden i räkneordningen. Mycket mysko.

Vi beställde en pizza utan ägg och en spagettirätt utan lök. Det var ju lönlöst. Pizzan kom med ägg och spagettin hade massor av hackad lök i sig. Jag blev lite besviken, ok på en billig sylta att de struntar i att man säger till vad man kan och inte kan äta, men på ett dyrt ställe...!

Så när de kom och dukade undan klagade jag. Efter en stund kom tjejen som tagit upp vår beställning och var förkrossad. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, det var mitt fel, inte kockens. Precis när jag tagit er beställning kom det massor av gäster och jag glömde säga till köket om era beställningar. Jag är hemskt ledsen, jag hoppas att ni inte bestämmer er för att aldrig komma hit igen bara på grund av detta!" sa hon och ställde ner två cheesecakes på bordet.

Betyget gick upp en smula och Christian tyckte att vi mycket väl kunde gå tillbaka. Jag är tveksam, men mest för att pizzan på ett annat ställe var mycket godare. Dessutom finns det ju tillräckligt med restauranger i Taipei för att man ska kunna gå på en ny varje kväll, och det kan man nog göra i ett antal år innan man behöver gå på samma igen. Fast det är ju trevligt med stamställen också, så vi får väl se.

Idag har det varit skytteltrafik här igen. En ansökan på förmiddagen - en liten pojke som ska åka till Sverige och spela pingis - och en brådskande visumansökan, samtidigt. Sen möte med ANTOR och pizza hut-takeaway och på eftermiddagen åter en ansökan och en student som kom för att hämta uppehållstillståndet. Nu har jag suttit och renskrivit intervjuer i två timmar så nu är det dags att gå och äta och dricka en öl med Anette, som tyvärr bestämt sig för att lämna vår vackra ö och åka tillbaka till Hongkong och jobba där igen.

92-08-13

Enligt den kinesiska kalendern är den sjunde månaden - den som är just nu - spökmånad och helvetets portar står öppna. Den här månaden springer gastar och demoner lösa på gatorna och alla måste göra sitt bästa för att mota ner dem igen. Hur gör man då detta? Jo, man går till sitt lokala tempel och offrar lite saker. Papperspengar på 1 miljon NT från Bank of Hell är speciellt populära. Dessa bränns. Annars går det bra med frukter av olika slag, bilder på hus och hem och båtar och annat som andarna kan behöva i nästa värld är också populärt.

I söndags var det massor av folk vid det lilla templet nere vid vår gata. Vi fattade inte riktigt och inte blev det bättre av att vi förstod att det är den 15 i den sjunde månaden man ska offra. Det var nämligen igår tisdag och inte i söndags. Jag fick förklaringen på ANTOR-mötet igår - kineserna är pragmatiska. De hinner inte gå till templet på en vardag och därför tjuvstartar de lite i förväg och offrar på söndagen. Köpslår med andarna, typ "Om jag offrar lite extra mycket idag kanske det inte gör nåt att jag inte hinner på tisdag, snälla?"

I tidningen var det en artikel om hur folk offrar mindre och mindre till andarna, för att de inte har råd helt enkelt. En kvinna berättade att hon brukade köpa två stycken spökmånadspaket med pengar och bilder till sina egna förfäder och till de andra andarna som sprang omkring. "Men i år hade jag bara råd med ett paket, så de får dela upp det sinsemellan själva."

Taipei dränks i åskregn. Det är mörkt som om natten utanför fönstret, förutom när blixtrarna lyser upp hela himlen. Just nu är det två blixtrar i minuten och smällarna är oupphörliga. Det vräker ner regn, härligt! Dock hoppas vi på att det vräker ner även i bergen och inte bara här nere i stan. De två tidigare eftermiddagsskurarna missade vattenreservoarerna och öste bara i stan. Gongguan, vid universitetet, fick 107 mm regn igår. På ca två timmar. Vattenreservoaren fick nöja sig med futtiga 40 mm. Den sjunker med 300 mm dagligen pga vår vattenanvänding, så vi behöver regnet akut. Annars blir det ransonering och vattenavstängning en dag i veckan. Inte roligt alls!

92-08-14

Igår vet jag inte varför Oscar och jag kom att tala om hår. Kanske var det för att han hade klippt sig som jag frågade om han fick lockigt hår när det blev långt. Jo, det fick han.

Men det var han inte helt nöjd med... De som har lockigt hår är nämligen inte att lita på, visste han att meddela. Killar med lockigt hår var väldigt opålitliga och ljög jämt för att få tag på kvinnor! Vi pratade en stund och jag lade fram tesen att det kanske var någon rakhårig man som försökt sprida detta rykte och det kunde Oscar nog sympatisera med.

När jag var på väg ut sa han "Men det ligger nog nåt i det iallafall. Det kanske är sant till 60%." Jaha, varför det då? "Jo, min pappa har nämligen lockigt hår!"

Idag när jag satt och kollade visumansökningar - tar de aldrig slut??? - tittade han på mig och frågade "Har du sett Christian i långt hår någon gång?" Jag anade vart det barkade och sa att han aldrig haft långt hår. "Tror du det blir lockigt om han låter det växa? Det tror jag!" sa Oscar och såg finurlig ut. "Honom får du nog se upp med!" sa han sen och skrattade.

Oscar börjar också tröttna på alla visumansökningar och idag bestämde han sig för att städa sitt skrivbord. Han har nämligen som jag ett väldigt stökigt skrivbord och det gillar han inte. "Så fort jag lägger nåt på skrivbordet kommer det någon och frågar om just det och då är det hopplöst att hitta det! Det bara försvinner. Men från och med idag ska jag ha ett rent och fint skrivbord, det har jag lovat mig själv!" När jag sa att jag trodde det när jag såg det såg han lite förnärmad ut.

Sagt och gjort, han satte igång och städa bordet. Men... På bordet låg det ju en massa saker som han måste fixa för att kunna städa. En ketchuppåse från McDonald's är ju bra att ha nästa gång han bara får en påse till sina pommes. Den måste gå in i kylen.

"Åh, titta här, en nyckel! Ja, den går nog till dörren här, den sätter vi i där. Men... Vad praktiskt, då kan jag ju låsa dörren när jag går ut på lunch, så ingen kommer åt visumen och passen som ligger här inne. Konstigt, det går inte att låsa. Det här måste undersökas!"

Nästa gång jag kom in till honom var det ett runt hål i dörren och han satt och pillade med låset och dörrknoppen. Efter en stund var låset demonterat i sina minsta beståndsdelar. Nyckeln gick att vrida om men när man tryckte in låsknappen gick det inte att öppna med nyckeln. Oscar är en envis person och han gav sig inte förrän han hade monterat ned låset helt. Dock var det inte lika enkelt att montera ihop det igen så nu ska man absolut inte låsa den dörren. Inte ens om den är öppen!

Skrivbordet är fortfarande ostädat.

92-08-15

Idag har jag tappat tron på mänskligheten. Iallafall den del av mänskligheten som har som yrke att översätta mellan olika språk, och alltså hjälpa resten av mänskligheten att förstå varandra. Jag tycker det är otroligt trist hur vissa delar av översättarkåren i Sverige beter sig!

Jag skrev till två olika översättarmailinglistor och bad om ett anbud på ett uppdrag från en taiwanesisk översättarbyrå. Jag nämnde vad det handlade om och att byrån var villig att förhandla om priset. Som tack får jag både privata och listmail som talar om för mig att de hoppas att jag inte hittar någon till det pris jag uppgett och att jag (Autentiskt inklipp av en professionell översättare. Vi får väl hoppas att han rättstavar sina översättningar innan han skickar in dem till uppdragsgivaren.)

"som arbetar som offciciell represenatnt inte begriper mer av översättning än att det är resultatet som skall vara bra".

Om jag inte hade brytt mig om resultatet hade jag väl inte frågat i första hand? Och vad gäller priset skrev jag att byrån var villig att förhandla.

Min fråga är: varför skjuta mig som budbärare? Jag får en fråga från en taiwanesisk uppdragsgivare som jag skickar vidare. Genast får jag ett drev efter mig som klagar på att man inte kan leva som översättare på dessa vansinniga priser. I Taiwan lever man gott på detta och kunde jag skulle jag göra det själv. Jag anser dock att jag inte kan eftersom det är en översättning från svenska till engelska och det är inte mitt gebit. Detta får jag också skäll för, inverterat:

Du får inte en bra översättning av en svensk som översätter TILL engelska. Det är alltid en nödlösning! (med några få undantag, där de flesta inte är översättare).

Nej, just det. Därför vänder jag mig till ett kollektiv av professionella översättare till och från olika språk. Jag förväntade mig vänliga och hjälpsamma svar, men tji fick jag. Bara skäll av en yrkeskår som sjunker lägre och lägre i mina ögon. Tyvärr, eftersom jag sedan jag varit liten velat bli översättare. Med sådana kollegor avstår jag dock och gör något annat.

Nej, ok, en vänlig kvinna var intresserad av arbetet och valde att inte skälla på mig. Tackar.

92-08-20

Igår när jag skulle gå hem sa Oscar "Det är en tyfon på väg, ta det försiktigt!". Jag tittade ut genom fönstret och se! det regnade. Oscar kollade den eminenta hemsidan och där stod minsann att det var en tyfon på väg. En liten en, sa de.

Det var bara att ta paraplyet och knalla hemåt. Jag mötte Christian på halva vägen och vi satte ut för att bunkra. Om det är en ordentlig tyfon kan man bli inblåst och -regnad i ett dygn eller två, så det gäller att ha mat hemma. Det hade vi snart.

Alla nyhetskanalerna visar tyfoninformation, antingen rullande nertill som på CNN eller i en ruta i rutan. Nu stod där att alla i Keelung skulle gå till jobbet som vanligt imorgon - idag - men att studenterna som var yngre än gymnasiestudenter slapp gå till skolan. Detta för att mindre barn blåser bort lättare, kom vi fram till.

Utanför fönstret vräkte regnet ner, men det blåste knappt nåt alls. Vi drog för gardinerna och satte oss och tittade på dvd, riktigt mysigt.

Imorse fanns det inte ett spår av någon tyfon! Den hade blåst bort och ändrat kurs under natten, så vi fick knappt 20 mm vatten! Vi som behöver det så enormt väl. Nåja, det är två tyfoner till på väg, vi får väl hoppas att de siktar bättre!

92-08-21

Imorse tittade vi på de kinesiska nyheterna.

Först var det en rapport om att man hade fångat en "vilde". Det var en man med långt hår som fångats då han gått in och vandaliserat ett hem. När han fångades satt han och tittade på porrfilm. När de intervjuade honom stod det "Vilde" i rutan. De intervjuade barnen som sa "Vi vill se vilden!". Tydligen hade mannen levt utomhus de senaste två åren.

Sedan byttes det raskt till nästa scoop. En ko hade blivit stulen och nu försökte ägaren få den tillbaka. Han måste först bevisa att det var hans ko, så han drog fram ett nosavtryck av sin kära "Kärlek-kärlek" som kon hette. Så nu var man tvungen att ta ett nosavtryck till, för att se att det var rätt. Experter tillkallades men de kunde inte riktigt avgöra om det var rätt ko. Fler bevis behövs.

Vadå? Har det hänt nåt i världen?

92-08-25

Idag är det en mycket speciell dag. Det är nämligen exakt ett år sedan jag landade i Taipei! Ett år sedan jag lämnade Stockholm för att bo i Taipei. Känns rätt häftigt!

Det firade vi med att gå till specialsushistället här i närheten. Vi satt länge och valde på menyn - men var överens om att inte ta specialmenyerna den här gången - och bestämde oss sen för att ta varsin sushi moriawase, några extra rullar och lite sashimi till förrätt.

Sashimin var fantastisk och rullarna likaså. När vi ätit upp dem kom sushin - helt otrolig! Nästan alla bitar var dekorerade - tonfisken hade en guldfyrkant av riktigt bladguld, laxen hade en senapsklick etc. Helt ljuvligt gott och hade inte restaurangen varit så fin hade jag skamlöst tagit fram kameran och fotat. Men hade den inte varit fin hade det väl knappast varit guld på fisken, så... Det blev inga kort.

De kände igen oss när vi kom och tyckte det var länge sen vi var där. Vi hade tur som fick bord, när vi kom vid halvsjutiden hade nästan alla bord en "reserverat"-skylt på sig. Vi satt vid bardisken och kunde hela tiden njuta av den otroligt vackra sushin som gjordes alldeles framför ögonen på oss. Fantastiskt trevligt, en tradition att fortsätta med!

Helgen var slö och skön. Lördagen spenderade vi på stan. Först letade vi efter en affär som kunde laga min ena gångstav som vi råkat dra för långt när vi skulle veckla ut den. I varje affär var det samma visa: En liten flicka som satt bakom disken och inte visste någonting. Jag var på väg att ge upp och sa till Christian att jag letade efter någon som visste vad han eller hon snackade om - en som hade klättring och friluftsliv som hobby, inte bara satt i en affär.

Efter några affärer till sa Christian "Han där kan nog!". Jag gav min stav till honom och hann knappt förklara vad jag ville förrän han vred till, drog och tryckte tillbaka. Jag stirrade på honom och sa "Var det så enkelt?".

Det var dock ett problem kvar - den yttersta leden gick inte att skruva ut, det var så problemet hade uppkommit från början. Han vred och bände men lyckades inte få loss den. Så rekommenderade han mig att gå till någon med riktiga verktyg och Christian föreslog att vi skulle gå till gymmet bredvid, och hitta någon muskelknutte...

Jag tittade på killen och frågade vart jag skulle gå nu - jag hade ju redan hittat honom efter så mycket letande... Han log generat och sprang upp en trappa. Efter några minuter kom han ner med en hel stav! Underbart och det gjorde mig verkligen på mycket gott humör!

Sen satte vi av mot blomstermarknaden och såg till att köpa massor av nya blommor och ny jord, för att åka hem och fixa iordning "blomrännan" som går längsmed våra två rumsfönster. Balkongen fick sig en uppfräschning med hjälp av utanpåhängande blomlådor. Det blev mycket större och rymligare.

De fem säckar jord vi köpte räckte dock bara till ca halva rännan, men där satte vi jordgubbar, minisolrosor och lite prästkragar. Sen ska det dit passionsfrukt, lizhi och annat skojsigt, men det får vänta tills vi får mera jord.

På söndagen skulle vi ut och gå i bergen. Vi var lite sena ut, kom hemifrån vid halvfyratiden. Det gjorde inte så mycket, det blir ju förhoppningsvis lite svalare då. Men... Det var ett åskväder på väg. Halvvägs upp på berget hörde vi ordentliga åskknallar. Blixtarna började komma närmare och snart låg regnet i luften. Ofta händer det dock att det bara åskar på håll och aldrig regnar, så vi hoppades på det.

Tji fick vi.

När vi gått i ungefär 40 minuter brakade det lös. Det vräkte ner, stormade och åskade som om himlen skulle rämna. Blixtarna kom med sekunders mellanrum och det mullrade oavbrutet. Det knastrade och mullrade och man kände sig ungefär lika stor som en myra...

Tur i oturen iallafall att vi hade regnkläder med oss!

Trodde vi ja. En regnponcho hade vi fått med oss, men det andra paketet innehöll... en ryggsäcksregnrock. Väldigt praktiskt om man inte vill att ryggsäcken ska bli blöt, men mindre praktisk när man inte har ryggsäck utan försöker skydda sig själv från vätan.

Christian tog den på huvudet och såg mycket snygg ut!

När bambun började braka omkring oss och grenar rasade ner bestämde vi oss för att gå tillbaka. Det var rätt häftigt att gå i det praktfulla ovädret, som snart gått över lika plötsligt som det kommit.

Det kom ca 70 mm vatten på en kvart. När vi kom hem såg vi att jorden från vår nyfyllda ränna hade stänkt en halvmeter upp på fönstret. Nere i downtown Taipei hade det kommit stora hagel, det slapp iallafall vi!

92-08-27

Media här är verkligen hemska. Man gottar sig i andras olycka till en grad som känns väldigt främmande för oss/mig.

Imorse såg vi på tv hur en man, extremt överviktig, bars ut ur sitt hem. Man rapporterade noga om vad som hänt - han vägde nästan 300 kg och man var tvungen att riva dörren till lägenheten för att få ut honom. När det gick tillbaka till hallåorna fortsatte de med att berätta att han bara vägt 170 när han gjorde militärtjänsten men att han fick åka hem efter tre månader för att han inte kunde klara av det. Hela tiden visas bilder på denna stackars feta man, utan att skydda honom på nåt sätt. Föräldrarna intervjuas, grannarna utfrågas och man sätter mikrofoner framför näsan på honom när han lyfts upp av en kran på ett lastbilsflak. Hemskt! Enligt någon har han vuxit upp hos farmor och farmor ser fetma som något positivt.

Sen läser jag tidningarna och naturligtvis har båda de engelskspråkiga tidningarna en artikel om detta. Den ena slutar med "The family's bathroom door has broken two or three times when Lu laid pressure on the doorknob she (the mother) added." Varför vill vi ha denna obetydliga detalj? Den andra artikeln slutar med "Lu's parents said they hope that Lu, who is their only son, could find a nice girl and get married after losing weight through a surgery and a proper diet." Jag hoppas att de får en snäll sonhustru, om de får någon.

Vill folket verkligen ha dessa nyheter? Varför gottar sig nyheterna i personliga tragedier, närbilder på brottslingar och gärna blodpölar på gatan efter bilolyckor? Om man ska döma ett samhälle efter dess media kommer domen över Taiwan inte att bli nådig!

92-08-28

Köpcentret i 101:an, världens snart högsta byggnad, öppnar den 14 november. Man säger sig i tidningen idag ha 96% av affärsytan uthyrd och märken som Christian Dior, Prada, Louis Vuitton etc kommer att ha stora butiker där.

Det säger man rimmar bra med den målgrupp man söker:
White-collared, affluent females aged between 21 and 35, making NT$51 000 to NT$80 000 a month, spending NT$40 000 a month on shopping fashion and food items and making purchases at a frequency of 45 times a year.

92-08-29

Idag när vi höll på att laga köttbullar och potatismos ringde det på dörren. Det är bara grannen som gör eftersom vi har säkerhetsvakter i porten, så jag tog hennes skålar och gick till dörren.

Jag vet inte vem som blev mest förvånad när jag öppnade dörren, jag eller polismannen som stod utanför. Jag vet inte riktigt vad han ville, men han var från folkbokföringen och frågade hur länge vi hade bott i Taiwan. Ett år sa jag och frågade om han ville se mitt uppehållstillstånd. Jotack, det gjorde han gärna.

Som vänlig polis måste han småprata lite när jag fumlade med plånboken så han frågade om jag var lärare här i Taiwan. Nej, jag är diplomat, sa jag. Då blev han ännu mer förlägen, tittade på mitt kort och sa hejdå.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad han ville, men jag har hans visitkort om jag skulle vilja träffa honom igen.

Idag är det ett år sedan jag började den här dagboken! Jag har varit i Taiwan i ett år och skrivit dagbok regelbundet! Mycket har hänt på ett år och jag trivs fortfarande bra här. Som tur är.

Jag tog mig i kragen och gick till en läkare idag, en kinesisk sådan. Jag har såna problem med magen och ryggen hela tiden och har länge tänkt gå till en kinesisk läkare för att se om de kan hjälpa mig. Vi har en stor traditionell mottagning en bit hemifrån så vi gick dit.

Doktorn tog pulsen och tittade på min tunga. Frågade några frågor och gav mig en massa kinesisk medicin och sen sa han åt mig att gå ut och få lite massage. Killen som masserade mig tyckte att jag skulle komma igen - jag var spänd som en fiolsträng eller tre, sa han. Så jag ska dit imorgon igen. Det kostar 100 NT per gång. Perfekt.

Ikväll ska Christian ut med Francis, eller Tok-Frans som jag kallar honom. En enormt pratsam och lika trevlig amerikan-sydamerikan-svensk som jag träffat via jobbet. Känner alla och pratar med ännu fler. Dessutom är han i Christians bransch så ikväll ska de ut och slå runt.

Fast än så länge pratar Christian med pappsen i telefon!