|
92-09-03 Idag fyller Kamilla (till vänster) år! Grattis! I förrgår var det en tyfon på besök. Den missade dock oss och tog bara södra halvan av ön. På ett ställe fick de över 500 mm regn på en natt. Vi här, som har torka och vattenbrist, fick nöja oss med bara ca 120 mm. Livet börjar nu återgå till det normala på kontoret när resfebern verkar ha avtagit. Dessutom är Henrik tillbaka så det blir lite mindre stressigt framöver, hoppas jag. Dock har vi många stora projekt i höst, så jag kommer nog att ha att göra. Nu är det EMU-omröstning och svenskarna i Taipei går man ur huse för att rösta. Inte. Vi hade extraöppet idag fram till halv åtta och det kom tre personer. De första två kom dessutom på den ordinarie öppettiden, före halv sex. Den sista kom fem i halv åtta... Jag går till min massör troget varje kväll. Han bänder och knäcker och säger att jag ska sluta stressa. Han masserar de små, små musklerna i huvudet så att det känns som om han spränger skallbenet på mig. Helt otroligt vad han hittar rätt punkter. Och medicinen jag fick för magen äter jag också troget efter varje måltid. Men den är INTE god! Kinesisk medicin är värre än vilken västerländsk som helst. Jag minns med saknad min Rinomar som var riktigt mumsig. Det här jag äter nu skulle man aldrig få i ett barn! Förresten så har jag uppfunnit ett nytt ord. Att pottra. Det betyder att man lyssnar på Harry Potter-bok, på CD. Väldigt trevligt sätt att avsluta dagen, må jag säga. Fast Christian somnar alltsom oftast.
92-09-04 Idag har det varit trilskande datordagen. Först kom jag inte in i min dator imorse, eller rättare sagt inte in på nätverket. Jag slog fel lösenord EN gång först, men sen fick jag inte komma in. Henrik mailade Stockholm och sex timmar senare kom svaret "Den låser sig efter tre felaktiga inloggningar men den låser upp sig själv efter 15 minuter." Det hade ju varit rätt bra att veta... Sen trilskades ALMA-datorn, den där jag kollar alla visum. Den hävdade att mitt lösenord var för gammalt. Ett tips från Sverige (bara efter någon timme, faktiskt, det här var efter niotiden, svensk tid) var att sätta tillbaka datorns datum en månad eller två, men det löser ju inte problemet på sikt. Dock gjorde det ju att alla de 50 visum som låg och väntade kunde kollas. Detta har medfört enormt spända axlar idag, jag riktigt kände hur musklerna krullade sig i ryggen. Så när jag gick till doktorn sa jag att jag var väldigt spänd och så fick jag megabehandling: Först två akupunkturnålar i ländryggen, två i nacken och två i vänster armbåge. Dessa satt i ca tio minuter. Sen värmande heta kuddar över ländrygg och axlar, fortfarande liggande framstupa (eller "krypande" som det heter på kinesiska) och till slut en ordentlig duvning av min lilla söta massör. Ärligt talat är han varken liten eller söt men han är otroligt duktig på sitt jobb! Nu måste jag lyssna på gårdagens Potteravsnitt igen - repottra - för jag somnade innan vi kommit igenom ens halva!
92-09-06 Igår var vi på en helt fantastisk föreställning! För någon vecka sen kom den enormt pratsamma polisen, Mark, upp på kontoret tillsammans med en annan man. Han talade sig varm för en föreställning av kinesiska traditionella folksporter och tyckte att vi skulle komma och titta, och sen kanske bjuda in dem till Sverige för att uppträda där. Det var ju en fredag och det var i Keelung/Jilong en bit härifrån men efter att ha sett CD-skivan han gav mig bestämde Christian och jag oss för att åka. Vi kom dit och hade lite svårt att hitta in i jättehuset. Till slut var det någon som skickade oss rätt och vi kom in bakre ingången, mitt ibland alla barnen. Det var nämligen gymnasieelever som uppträdde. Så fort de upptäckte oss var vi omsvärmade av kineser som ville oss väl. Vi var ju representanter för Sverige och det är viktigt att behandla dessa rätt. Vi fick sitta på första raden, men inte förrän jag hade fått eskort till toaletten. När hon sa att hon skulle vänta på mig utanför tyckte jag det räckte och sa att jag hittade tillbaka på egen hand. Säkert 15 meter... Innan det började skulle de presentera oss alla. Först kanadensarna och sen tysken. Sen var det vår tur. Att säga mitt namn på kinesiska är ju inte svårt, men att säga det på svenska... Christians namn hade de inte ens, utan hon sa bara, när jag satt mig ner igen "And... And..." Christian fick också ställa sig upp och hyllas av en fullsatt aula! Sen satte de igång. Det var helt otroligt. Barn i åldrarna 14-17 som utförde fantastiska konster. Det var trissor på tråd, trissor på golvet, rockringar och hopprep, om vartannat. Otroligt skickliga och roliga när de showade. Vi har massor av bilder och filmer som ska komma upp här snart.
92-09-10 Idag är det middag och fest hos FOWPAL, Federation of World Peace and Love. Vi får se vad det blir...
92-09-11 Idag är det höstfestivalen, en av de viktigaste festivalerna här i Taiwan. Därför är kontoret stängt och därför tog det ett tag innan jag fick veta att utrikesministern dog av attentatet igår. Fruktansvärt. Middagen vi var på igår var för fred och kärlek i hela världen. Tyvärr lyckades den inte riktigt. Middagen var iallafall ganska trevlig. Vi fick två stycken qigongutövare som våra guider och de var klistrade vid oss hela kvällen. Lite frustrerande... Plötsligt, när vi står och äter, kommer en tjej fram till Christian och säger "You're so handsome!" Han vet inte riktigt vad han ska säga, men hon fortsätter snabbt: "Vi behöver en snygg man till vår show, vill du spela Armstrong?". Han har inte så mycket att sätta emot utan blir utsläpad från rummet. Efter en stund kommer showen igång. Först kommer en 16-åring från Swaziland, utklädd till jägare i pilbåge och allt. Han föreställer en antik kinesisk gud som räddade jorden från att brinna upp genom att skjuta ner nio av de tio solarna som brände jorden. Sen kommer haren i månen, en mycket söt flicka, också från Swaziland. Egentligen skulle Chang-E, gudinnan i månen, kommit, men hon var för blyg. Till slut lyckades de locka ut henne på scen, men hon gömde ansiktet i händerna en stund innan hon vågade recitera sin dikt. Liberias ambassadör kom också ut med en yxa i handen och högg ner alla träden på månen. Sist men inte minst kommer Armstrong/Christian iklädd en täckjacka, silverbyxor och motorcykelhjälm. Mycket vackert. Han fick säga sina berömda ord och sen var det allmän diskodans! Efter denna något hysteriska dans skulle vi gå upp en trappa och se på lite uppträdanden. Min skugga följde troget efter och satte sig bredvid mig. Den andra skuggan spelade fiol i orkestern, så honom slapp jag för en stund. Massor av vackra uppträdanden och danser följde. Sen började de ropa att folk i publiken skulle komma upp på scen och göra något "speciellt från sitt hemland"... Först upp var Malawi som sjöng en vacker sång. Sen kom Swaziland, fyra stora negresser som sjöng och dansade, jätteskoj. Liberias ambassadör sjöng en stump han också, och sen började de ropa på mig och Christian... Jag vägrade. Jag kan _inte_ sjunga och jag var inte på humör för att säga nåt skoj heller - jag kan inga svenska månsägner. Christian funderade lite på att gå upp och sjunga en snapsvisa och sen säga att det var en traditionell svensk sång, men tack och lov gjorde han inte det - allt filmades! Till slut gav de upp och drog upp Gambia på scen istället. Malaysia var inte svår att övertala, och väldigt svår att få stopp på när han väl börjat prata. Klockan elva var det dags för gruppfoton och sen skulle vi ner igen och hoppa och dansa. Jag började bli rätt trött vid det här laget. Sen skulle de ha mig med på en videointervju men då sa jag tvärnej. Har ingen lust att delta hur mycket som helst i deras propaganda. Dessutom filmades vi tillräckligt under hela kvällen. Nästa år går vi inte dit, sa Christian! Idag var jag hos doktorn efter lunch. Jag äter ju redan en massa medicin och när jag tog fram min lilla pulverpåse på Friday's för att hälla i mig den kom kyparen direkt med en kopp ljummet vatten åt mig att skölja ner med! De tog till stora släggan idag. Jag tror min massör börjar tröttna på att mjuka upp mina muskler när jag är lika spänd igen nästa dag, så han sa åt tant doktorn att göra specialmedicin åt mig. Jag stod och såg på när de plockade ihop den: lite bark, lite torkad svamp... Lite nötter och några kardemummakärnor. Lite mera bark av en annan sort och nåt annat som jag inte vill veta vad det var... Sen förklarade de hur man skulle göra: Häll i fyra skålar vatten och koka upp det. "Hur stora skålar?" Såna där vanliga matskålar som man alltid äter i... "Ja, men såna har jag inte hemma." De lyckades lista ut att en sån skål innehåller ca 250-300 ml vatten och så kunde vi fortsätta med receptet. Koka ner detta tills bara en skål återstår, häll av dekokten och häll på nytt vatten, tre skålar denna gång. Häll sedan ihop de olika dekokterna och drick hälften på morgonen och hälften på kvällen. Det bästa kom sist: "Eftersom det är rätt läbbigt att dricka får du lite godistabletter här som du kan äta direkt efter att du har svalt, så känns det inte lika illa!" Nu kokar medicinen för fullt och när jag kommer hem från middagen ikväll ska jag hälla i mig den. Och hålla för näsan!
92-09-12 Det var en tung dag idag. Ovanliga göromål. Det började med ett mail från Henrik som rabblade upp vad vi behövde göra. Jag gick till fotoaffären mittemot och laddade ner ett foto på Anna Lindh från UD. Perfekt med Internet i fotoaffären! Klockan var halv tio och hon lovade att ha det klart klockan elva. Mot 20 pix! Vidare till bokhandeln för att köpa en kondoleansbok. Det hade de ingen utan hänvisade till de två olika begravningsområdena i Taipei. Jag gick tillbaka till kontoret och skickade ut Cora för att köpa ljus och ljusstake. På vägen hann jag tala med killarna som hissade flaggorna (och dratta på baken på de snorhala plattorna) och även med tjejen i receptionen så de skulle hissa den svenska flaggan till halv stång. Sen stängde vi visumenheten på förmiddagen och Oscar och jag tog bilen för att åka till begravningsområdena. Den första affären jag gick in i hade hemska ljusblåa böcker med plastpärmar. De hade andra, lite snyggare också men det stod deras namn över hela framsidan på dem. Jag frågade vad den första kostade och han ville ha 20 pix, han också. Jag hade bara en hundralapp så jag fick den gratis. Oscar godkände den inte så vi bestämde oss för att åka till en bokhandel och titta istället. Det var en lite längre fram på gatan och jag gick in och frågade. Han hade en röd. Jag frågade om han, personligen, tyckte att det var ok att använda den för en person som dött. Vår utrikesminister. "Ah, är du från Sverige! Hur kan ni låta er utrikesminister gå utan livvaktsskydd??" Bra fråga. Jag köpte boken. Oscar godkände inte den heller - det stod "dubbel lycka" här och var i den när jag öppnade den. Så vi åkte till det andra begravningsstället i stan, vid Xingtiangong. Där hade de en stor begravningsbyrå och jag frågade där också. Jodå, där hade de en som var exakt som den jag hade köpt, men svart. Tecknen inuti var neutrala så den här skulle nog Oscar godkänna. Japp, han tyckte den var fin så vi åkte hemåt. På vägen plockade vi upp fotot och det kändes så otroligt overkligt att den söta tjejen som log mot mig på bilden var död och det var för hennes skull jag åkte runt till begravningsbyråer och frågade efter kondoleansböcker. Vi röjde undan på bordet i väntrummet, satte fram en flagga och ett ljus. Det blev väldigt fint. Sen var det bara att vänta på att UD i Stockholm skulle vakna, för att vi skulle veta vad vi skulle kunna göra. Kan vi, som inte har diplomatiska relationer med Taiwan, gå upp till utrikesministeriet och berätta för dem att vår utrikesminister är mördad? Kan vi skicka ut ett brev till de andra kontoren och ambassaderna? Om vi kan, vad kan vi säga? Vilka formuleringar kan vi använda? Och vilka kan vi inte använda. Tyvärr var det bara att vänta. Vid halv fyra fick vi besked så då ställde vi oss vid faxarna och körde iväg brevet till allt och alla. På måndag ska Henrik till utrikesministern med brevet och visa upp det. Raylene är ju på kurs i Sverige så hon kunde inte ta fram listorna, så vi stod där med varsin "Taiwanbibel" och faxade och faxade... Hemgång och direkt till doktorn. En enorm mangling av den hårdhänta massören och sen kände jag mig som om jag blivit överkörd av en asfaltsvält. Jag fick en ica-kasse full med medicin med mig hem, så jag kokar en häxbrygd till nu. Det var lite annorlunda medicin idag, för det var ju en annan doktor...
92-09-22 Det var länge sen jag var på fastlandet. Länge sen jag kände mig skyldig bara för att jag var på flygplatsen. Länge sen jag blev illa behandlad av expediter. Oj! vad skönt det var att komma hem till trevliga, vänliga och underbara Taipei igen! Vi hade en migrationskurs i Kanton, en kille från ambassaden i Peking, en kvinna från GK Shanghai, en från GK Hongkong, en tjänsteman från MiV och så Fanny och Ulf från GK Kanton som inte ens öppnat än. När jag hörde hurdana viseringsfall de har blev jag lätt förvånad. De har otroliga problem med falska papper, falska pass, falska anledningar till att söka visum och uppehållstillstånd... Det vimlar av skenäktenskap, folk som vill komma till Europa och hoppa av och till och med anställda på svenska företag som förfalskar sina chefers namnteckningar. De har ett heltidsjobb bara med att upptäcka allt detta! Kände mig rätt lättad över alla våra snälla taiwaneser som alltid kommer tillbaka hem igen! Vi fick lite sightseeing i Kanton på lördagen, efter konferensen på fredagen. Skoj att se en ny stad och framför allt rätt skoj att resa i Asien utan att ha fruktansvärd jetlag hela tiden! Maten var väldigt god och jag åt inte civetkatt. Inte mycket konstigt alls, faktiskt. Gunilla var lite fundersam när hon glömde regel nr ett och fick svaret "ankhals" på vad som befann sig mellan hennes ätpinnar. Men hon tuggade lite på den iallafall. Hotellet var fantastiskt! Fanny hade lurat oss alla genom att skicka ett mail som sa "Jag har beställt singelrum åt er alla" och sen ett till som sa "Hotellet vill ge er VIP-behandling när ni kommer, så tala gärna om när det blir." Vip-behandling, jojomen! Vi hade alla varsitt hörnrum och det var inte bara ett rum utan en svit! Mitt var på 51a våningen av 63. Det är högt upp! Sviten var nog större än vår lägenhet här i Taipei, det fanns till och med en klädkammare som man kunde stå och klä på sig i! Två tv-apparater naturligtvis, en i vardagsrummet och en i sovrummet. När vi kom upp på våra rum stod dessutom en flaska vin på bordet tillsammans med en stor fruktkorg. Vi blev bortskämda, helt enkelt. Eftersom det var länge sen jag var på fastlandet växlade jag in rätt mycket pengar för att kunna betala hotellet och kunna shoppa lite. Nu var folk så otrevliga i butikerna och vi hade inte så himla mycket tid, så det blev inte så mycket shopping. Alltså gick jag tillbaka till banken efter att ha checkat ut på söndagsmorgonen och ville växla tillbaka mina RMB. Icke sa Nicke! Det gick inte. Valutan är nämligen inte konvertibel, vilket jag inte alls hade tänkt på. När jag bodde i Kina hade jag aldrig problemet att behöva växla in RMB mot andra valutor, jag gjorde jämt slut på dem. Man var tvungen att tala med tullen när man kom in i landet, sa pojken på banken. Samma pojke som skrivit av mitt taiwanesiska id-nummer när jag växlade pengar på lördagen. Ett land, tydligen... Så jag tog en taxi till flygplatsen och tänkte att det ordnar sig väl, om inte annat kanske Fanny kan ta dem från mig när vi ses i Bangkok i oktober. Flygplatsen var alltså ett äventyr i att känna sig skyldig. Alla stirrar på en som om man gjort nåt hemskt, kollar pass och visum tusen gånger innan man ens får checka in och dessutom stod det "Ingen alkohol i handbagaget!" med stora bokstäver vid den första säkerhetskontrollen och jag hade ju med mig flaskan från hotellet med "Great Wall Cabernet Sauvignon" från 1999 i väskan. Jag kom på planet iallafall och fick gå av i Hongkong, naturligtvis. Man kan ju inte flyga direkt mellan Kina och Taiwan, det skulle ju kunna gå snabbare och det vore ju hemskt. Att ha direkta flighter mellan två länder som båda anser att de kontrollerar det andra - vad skulle det kallas? Inrikes? Utrikes? Kvasi-inrikes? Detta diskuteras på fullt allvar, på högsta nivå. Nåväl. I Hongkong var jag tvungen att vänta i en halvtimme på incheckning så jag var inte på mitt bästa humör eftersom jag inte heller ätit någon lunch. Så hittade jag en bokhandel som sa att det tyvärr inte gick att växla RMB på flygplatsen, men det gick att handla för dem! Andra tröstäter, jag tröstläser! "Life of Pi" och "The sexual life of Catherine M" slank lätt ner i en påse! Sen hittade jag faktiskt ett växlingskontor och ställde mig i kön. Killarna framför såg ut att växla RMB så jag höll tummarna. Tittade på tavlan ovanför killen i luckan och såg till min lycka taiwanesiska dollar! Han gav mig NT$ för mina icke-konvertibla RMB, visserligen via HK-dollar men ändå! Ingen av valutorna NT$ och RMB är egentligen konvertibla men i Hongkong funkar allt! Gissa om jag var glad att återse mina kära sedlar! Idag fick vi en ny kollega, Van. Han har varit här som student ett år och talar bra mandarin. Dessutom talar han hakka och kantonesiska eftersom han är uppvuxen med dem. Han är utlandskines, alltså. När vi satt och pratade med en datakille för att köpa en ny dator fick jag som vanligt höra "Gud vad du pratar perfekt kinesiska" och jag sa till Van på svenska "Det där får du sällan höra, va?" Nä, till honom säger de "Är du från Hongkong?" för han ser ju ut precis som dem. Men talar flytande göteborska!
|
|
|
