Helgen har gått i tyskt tecken. I fredags var det tyska återföreningsdagen så det var stor baluns på Sherwood. Det var min andra tyska återföreningsdag i Taipei och det kändes väldigt roligt. Jag kände massor av folk och kunde mingla runt ordentligt. Dock var jag totalt slut efter veckans jobb och vi gick hem redan vid kvart över nio.

På lördagen tog vi först ut Gunilla från Stockholms-kontoret på en shoppingrunda. Hon är här i två veckor för att lära Oscar allt om bokföringssystemen. Stackars Oscar sliter som ett djur för att få rätt på alla de nya systemen och siffrorna!

Gunilla gillar att shoppa, har vi förstått, så vi lovade att ta ut henne på lördagen. Först tog vi dock henne till vårt favviscafé på en kanna kaffe i mässingsbehållare. Hon var mycket fascinerad och gillade kaffet.

Sen var det dags för shopping och vi började med rekommendationen från Lonely Planet, Huayin Street. Där fanns det väskor, skor och plånböcker i överflöd, men inga LV-kopior som var det hon främst var ute efter. Så som lunchunderhållning gick vi till Nova och köpte henne en mycket söt och mycket rosa Panasonic-mobil. En minimobil som är jättefin. Hon var glad som en tok när hon gick därifrån med sin nya rosa mobil. "Min syster kommer bli sååååå avundsjuk!" kom hon fram till!

Därefter åkte vi till Ximen-området. Där blir även den mest inbitne shopparen trött på butiker efter ett tag och så även Gunilla. Fast inte förrän hon fyndat två par skor och en stor LV-väska att ha badkläderna i, förstås! Jag hittade också lite saker men ingen väska som var det jag var ute efter.

När vi kom hem slocknade vi som två ljus innan det var dags för att göra sig iordning för nästa tyska fest. Den här gången var det det tyska kulturcentret som hade inflyttningsfest. De har fått nya stora lokaler - fantastiskt fina - och hade ett heldagsprogram. Vi kom lagom till att ha missat alla de tråkiga talen och till bufféns start. Det var tjockt med folk men inte så många vi kände.

Fantastiskt ambitiöst program men en del var lite för pretensiöst. Dansen var rätt tråkig och "blinddaten", dvs två musiker som inte träffats förut, var urtrista. Sen var det dock ett rockband bestående av folk från urbefolkningen och de var svängiga så det räckte.

Halva deras show stals dock av en liten pojke som satt på golvet med oss framför scenen. Han klappade i händerna, sprang omkring, lekte med allt och fick oss alla att skratta. Till slut fick han tillstånd att ta Christians mobiltelefon och då var han tyst en lång stund. Eller lugn kanske var rätt ord för han babblade ordentligt i telefonen hela tiden, när han inte satte den mot mammas öra!

Sedan var det dags för mera dans, denna gång på takterrassen. En fantastisk terrass med utsikt över hela stan. Där hade de ställt upp bar och "dansgolv" där en modern dansgrupp först uppträdde. Medan de gjorde sig iordning sprang Jojo, Wiebkes företrädare, omkring och spelade dragspel, bytte kläder och var allmänn clown. Han gjorde ett jättejobb för att hålla publiken på gott humör!

Disco sen på taket, det var rätt häftigt. Vi träffade en del folk, bland annat en kanadensare med lite skojiga idéer om företagande och uppehållstillstånd i Taiwan.

92-10-08

Jag har blivit med internetbank! Jag gick in på banken häromdagen för att uppdatera mina bankböcker - man använder såna här fortfarande - och där stod det en liten väska. På skylten stod "Om du ansöker om internetbank idag får du en fin väska på köpet." Klart jag vill ha en kombinerad rull- och ryggväska!

Jag har försökt en gång förut men gett upp pga den krångliga blanketten. Så när jag gick fram till luckan frågade jag om hon kunde hjälpa mig att fylla i den också. Jomenvisst! Så hon fixade och donade och trixade så att allt skulle bli bra.

När hon fyllt i ordentligt så frågade hon om jag kunde klara allt själv nu eller om hon skulle hjälpa mig. Tja, tänkte jag, det kan ju vara bra att ha hjälp första gången, jag har ingen aning om hur deras internetbank ser ut, så.

Vi gick till en terminal och hon fixade så jag kunde logga in. Allt såg ut som jag var van ungefär, fast på kinesiska, förstås.

Så sa hon "Nu är det ju inställt så att du kan föra över pengar direkt till ett konto i en annan bank, det är inte bra, det tar vi bort." Jag tyckte det var rätt bra att kunna, så jag frågade varför. "Jo, för att om någon får tag på din kod kan de bara gå in och föra över alla dina pengar till sitt konto i en annan bank!". Det här är nämligen en internetbank utan finesser utan det räcker med användarnamn och lösenord för att komma in...

Sagt och gjort, hon tog bort det för mig. Sista kommentaren var obetalbar: "Om du skulle behöva den här tjänsten någon gång, för att betala en kompis eller så, är det bara att gå in och slå på den igen!"

Annars allt bra men nu är det lite hektiskt. Schemat denna vecka och nästa:

- idag sushimiddag med vänner, smask!
- imorgon - vila
- på fredag cocktailbjudning med utrikesministern med anledning av nationaldagen. Christian och jag har varsin guldig namnbricka som vi måste ha på oss.
- på lördag morgon Afrikautställningsinvigning. Den här skippar vi nog...
- på lördag kväll bröllopsfest och sedan vidare utgång - en svensk och en kinesiska som gifter sig. Samma dag gifter sig en annan väninna med en svensk, men de har inte sin fest förrän i december, tack och lov.
- samma dag inbjudan till en konsert med Taipeis symfoniorkester. Denna måste vi nog skippa.
- på måndag spanska nationaldagsfirandet
- på tisdag åker jag till Bangkok på en veckas kurs
- Christian på fredag Absolut Mandrin release-party
- finns inbjudan till Nya Zeeländskt silverparty nästa lördag...

Vi har ju inte tråkigt iallafall! Christian är rätt nöjd med sin roll som diplomatman.

Idag är det alltså nationaldagen och ikväll är det cocktailbjudning i Chiang Kai-Shek memorial. Megaparty! Vi har fått fina guldiga namnlappar så att vi ska komma in. För en gångs skull har de lyckats skriva Ms. Inger Ridderstolpe utan några stavfel. Men lyckan var kort, Raylene kom in igår och sa "Vilka puckon de är på UD!" och visade mig Christians namnlapp: Chis Tian Holm får han heta. Men det står ju "VIP-gäst" på, så han klagar inte alltför mycket.

Just nu ägnar vi oss båda åt våra favoritaktiviteter: jag läser böcker och Christian är på supermarketen och handlar mat. Alla nöjda!

92-10-12

Vi tog en taxi till Chiang Kai-Shek memorial och var där i god tid, Christian var orolig för att det var för tidigt. Det var dock bra eftersom vi inte hade en aning om vart vi skulle. Det är ett jättestort ställe med två enorma hus och ett lite mindre som står runt ett stort torg. Vi tog sikte på några kostymklädda nissar och följde efter dem på lite avstånd. De stod först utanför Konserthuset, mittemot Nationalteatern. Till slut hamnade vi dock i det tredje huset, ett vitt hus med kupol på taket och byggnadsställningar runtomkring.

När vi kom runt det insåg vi att vi var på rätt ställe. Det stod flickor i gula kläder och röda hattar på var sida om ingången och dignitärer av alla slag vandrade upp mellan dem. Vi smet mellan åskådarna och slog följe med Rod Bunten, den brittiske vicerepresentanten, och gick in och hälsade på utrikesministern.

En enorm buffé stod uppdukad på flera olika bord inne i huset och vi gick runt ett varv, hälsade på Vish och Arthie och många andra. Den holländske rep:ens fru var klädd i rött, precis som jag, men vi kom fram till att vi nog skulle lyckas hålla koll på vem som var vem.

Fantastiska isskulpturer stod här och var och vattenmeloner skurna som vackra näckrosor stod brevid. En isdrake spottade ur sig bål i små champagneglas och Haägen-Dazs-glassen serverades i pyttesmå kulor.

Tyvärr hade vi ingen kamera med så vi kan inte bevisa att vi verkligen var där. Vi har inbjudningen och namnkorten men inga bildbevis...

Christian var superfin i kostym och väst och många var de flickor som ville flirta med honom.

Vi minglade runt och träffade alla vi skulle träffa, fransmannen och hans vackra ukrainska fru, ögongodiset Armando och hans korta chef Mr. Wong, lilla Feny från Indonesien och många fler. Feny som på utflykten för ett par veckor sedan gick fram till Christian, strök med ett finger över hans arm och sa "How come you are so hairy?"...

Partyt varade i två timmar och vi fick en glimt av presidenten när han hastade förbi oss, förekommen av ett antal tv-kameror och säkerhetsvakter och följd av lika många afrikanska diplomater och hans bräckliga fru i sin rullstol.

Sen stod vi ute på torget igen, övergivna och finklädda. Vi ringde runt för att se om någon ville ta en öl med oss och hittade Van på Dan Ryan's, tillsammans med en tjejkompis. Vi gick dit och diskuterade kreditkort - jag fick avslag på min ansökan - flirtmetoder och nya möbler ett par timmar. Sedan skulle Van avbeställa ett tv-ställ han beställt så vi gick skilda vägar.

Francis var på väg så vi gick till Spaceman, ett riktigt litet hål i väggen här i närheten och tog ett glas i väntan på honom. Han hade spelat basket hela dagen och var lite mosig men ville gärna prata lite svenska och umgås, så han hoppade på moppen och kom.

Sen gick vi till Aliang and friends, ett annat litet hak som är väldigt trevligt. Aliang själv blandar drinkarna och poppar mikropopcorn och hennes vänner spelar lite musik när de känner för det. Vi satt där och goffade popcorn när Martine plötsligt kom förbi med några kompisar, bland annat en som importerar belgisk choklad - bra person att känna!

Nästa dag var det Jonas och Vivians bröllop så vi spenderade dagen med att göra ingenting fram tills det var dags att göra sig iordning. Vi tog bussen till United Hotel, ett designat sparsmakat hotell en bit bort.

Det var ett relativt litet bröllop med taiwanesiska mått mätt, bara 20 bord med 10 gäster på varje. Vi placerades vid bordet "Ericsson och brudgummens vänner" trots att vi hävdade att vi var vänner till båda och ingen av oss jobbade på Ericsson. De visste väl helt enkelt inte var de skulle göra av oss. Efter en stunds väntan kom bruden och brudgummen, båda mycket vackra.

Sen var det dags för allehanda tal, först naturligtvis av både brudens och brudgummens fäder. Översättaren var tyvärr undermålig och missade 90 % av alla poänger i båda talen. Sen var det en sak som tedde sig lite underlig för oss svenskar - tal av hennes nuvarande chef, hennes nuvarande vicechef, hennes tidigare chef, etc. Alla naturligtvis på väldigt höga positioner i mycket stora företag. Detta för att "ge ansikte" åt bröllopet. Nåja, sista talet var Fredriks och det var riktigt skojigt, han lyckades få in Ericsson i talet, trots att han började med att säga att han till slut förstått att han inte skulle tala om Ericsson utan om Jonas Ericson...

Banketten sparkade igång med massor av fantastiska rätter. Första gången Christian åt både hajfenssoppa och sjögurka. Den senare fick dock underkänt.

Vivian bytte kläder två gånger och var mycket söt i alla tre klänningarna. När festen så såningom avklingade och personalen började dammsuga flyttade vi upp till deras rum på 16 våningen.

Där var det livat ett par timmar till, förutom för japanen som somnade i soffan och inte rörde en min när folk lade sig bredvid honom och tog kort. Fredrik var mycket glad i hatten och en något bister Brenda fick honom att ta sitt förnuft till fånga och dyka in i en taxi istället för att fortsätta till Champagne. Vi tog också farväl men Jennifer och Nasser hävdade att de skulle stanna till det bittra slutet och se på när bröllopet fulländades. De hävdade nämligen att man aldrig har sex sedan man gift sig. De har varit gifta i ett halvår nu, efter att Nasser vände sig om i sängen och sa "Jennifer, what do you say, why don't we get married?" och Jennifer svarade "Hmm, okay." och släckte lampan...

92-10-23

Hemma igen efter en vecka i Bangkok.

Det var en kurs i migrations- och konsulärkunskap, anordnad från UD. De hade naturligtvis glömt bort "lilla Taipei" från början, men Tokyo skickade papprena vidare till mig, så jag kunde vara med också.

Väldigt skojig vecka, måste jag säga!

En konstig sak, dock: Bangkok är väldigt billigt. Maten är billig (något billigare än i Taipei), massagen är billig och kläderna är billiga. Hur kommer det sig då att alla pengar bara försvann? Jag förstår inte riktigt...

Vi var ett 20-tal lokalanställda som samlats till en kurs i Bangkok. Nästan alla ambassader i Asien var representerade, från New Delhi och Colombo till Taipei och Tokyo. Flera svenskor, flest infödingar och en man. Mr. Khai hette han och var från Vietnam. Han kom med en flicka från Ho Chi Min City som genast döptes till Miss Saigon, såklart.

Det var fantastiskt roligt att träffa alla dessa människor, lära känna dem och veta att jag kan ringa Gunilla i Colombo nästa gång jag får problem med ett Sri Lankesiskt pass. Eller slå en pling till Sally i Kuala Lumpur nästa gång jag ska byta flyg där och har ett antal timmar att slå ihjäl.

Fanny från Kanton och Anna från Hongkong var båda i min ålder och vi hade väldigt kul ihop. Lördagen och söndagen fnittrade vi oss igenom - men det är svårt att låta bli att fnittra när någons seglarsko ger upp i sömmarna och sulan lossnar så att hon får gå och lyfta ena foten väldigt högt hela tiden. När hon dessutom får ett tuggummi - gentilt, Fanny! - och tuggar och sen stoppar in det i skon, är det väldigt svårt att stå rak!

Vi såg fantastiska saker i Bangkok! Eftersom det var APEC-möte samtidigt så hade de ordnat en stor föreställning med "The Royal Barges" - de kungliga sluparna. 50 vackra båtar som roddes fram på floden under traditionell sång. Vi var och såg genrepet i torsdags, hänförande häftigt.

Inte riktigt lika hänförande var det stora planket de satt upp utefter floden, mittemot huset där APEC-mötet hölls. Det stod "Bangkok welcomes the APEC-delegates" och var uppsatt enbart för att dölja slumområdet som låg där. De som bodde där sa i tidningarna "Ja, vi förstår ju att de sätter upp det, för de kan ju inte visa oss för hela världen, det är en skam för Thailands rykte. Men jag hoppas att de tar ner det snart, för jag har redan förlorat väldigt många kunder på min lilla restaurang".

Det kungliga palatset var vackert och guldigt. Vissa av oss fick låna väldigt mystiska skor eftersom de egna inte var tillräckligt fina för att ha i palatset. Bilder kommer snart.

Vi var ett helt gäng som talade kinesiska, vilket var väldigt roligt. Colombo stirrade på oss när vi, Taipei, Kanton och Tokyo - en japan och två svenskar - tjattrade på kinesiska. Det gick inte riktigt ihop. Reiko från Tokyo har en kinesisk mamma och talar flytande.

Tjejerna från Peking mobbade mig "Inger, du snackar ju så jääävla mjukt och runt!" på bästa Pekingmål. Dessutom skrattade de så de nästan grät när jag sa "hundvalp" och "lillebror". Helt annan intonation än i Pekingmålet. Reiko sa "Hundvalp" så ofta hon kunde, så roligt lät det.

Det är ganska skoj att sitta sex tjejer runt ett bord och prata kinesiska, när bara tre av oss har det som modersmål. Praktiskt också när Fanny och jag tröttnade på den svenska turisten som ville etablera kontakt med oss i hotellbaren. Vi bytte språk, helt enkelt, tills han gav upp.

Det var också bra att ha tillgång till så många experter. Vi kunde ställa väldigt krångliga frågor och ofta fick vi raka svar tillbaka. "Gör så, sen så och sen så. Om det inte funkar ringer du mig!".

Jag var väldigt besvärlig stora delar av seminariet. När de sa att vi kunde gå in på intranätet sa jag "Och hur kan jag få informationen, jag har inte tillgång till intranätet." Om de sa att de skickade ut saker och ting månatligen påpekade jag milt att de gärna fick lägga till mig på den listan, för det hade de uppenbarligen glömt. Om de pratade om olika avgifter var min hand genast uppe och frågade hur Taipei skulle handskas med saken. Vi är ju ingen ambassad, inget konsulat och inget honorärkonsulat. Vi är Exportrådet. Vilket krånglar till det hela väldigt mycket.

UD har liksom inte tänkt till ordentligt. Eller så har någon tänkt men glömt att meddela resten av UD att det faktiskt finns ett kontor i Taipei. Som gör samma sak - visum och konsulärfall - som alla svenska beskickningar i världen. Men som inte får någon som helst information om hur dessa saker ska skötas, vad visumen ska kosta, hur lång tid det tar att få uppehållstillstånd etc. För att vi inte finns i UDs system.

Det gör mig lätt irriterad.

92-10-24

Idag har jag köpt en ny mobiltelefon! En äppelgrön! Jättefin!!! Det är en Nokia 8250. Den gamla var en Nokia 3210. Den får gå i pension nu. Det var min första mobiltelefon.

Det enda tråkiga är att den inte har svensk ordbok, så det kommer att gå mycket långsammare att skriva sms. Men fördelen är ju att den kan skriva på kinesiska, så nu gäller det att lära sig bopomofo så jag kan skriva med den också!

92-10-27

Dagen D närmar sig. På lördag fyller Christian 30 och jag har inte avslöjat för honom vad han ska få i present än. Duktigt, va! Jag tror och hoppas på att han blir nöjd med sin present, men jag tror inte han har någonsomhelst aning om vad det är!

Igår var vi ute och vandrade i bergen med våra tyska vänner och idag är vi sega i benen. Vi var ute i sju timmar, inklusive resväg med buss och tunnelbana. När vi kom ner från berget möra och trötta smakade ångade dumplings smaskens!

Imorgon kommer vårt första riktiga besök! Hanna är i Asien sedan några månader och tar en tur över till Taipei för att hälsa på. Det ska bli urskoj att träffa henne igen och att sitta och prata strunt på kvällarna!

Vi hoppas på flera besök!