Jisses vad tiden flyger! Det känns nästan som om det var igår jag stod och väntade på Hanna vid bussen. Hon sa att hon skulle flyga från Vietnam klockan ett och vara framme klockan sex. Jag var lite misstänksam mot hennes tidsuträkning, så jag började vänta mig ett samtal vid fyra-tiden på eftermiddagen. Ingenting kom.

Vid sju-tiden ville jag gå hem och tänkte att jag tar iallafall och väntar på nästa buss, bara för att se om hon kommer med den. Kvart i sju stod jag utanför Hyatt och bussarna går ca en gång var tionde minut. I vanliga fall.

Kvart över sju kom två bussar på raken och i den andra satt hon! Tänka sig! Jättelänge sen vi sågs, ju!

Jag stoppade in oss i en taxi och så åkte vi raka vägen hem. Sen gick vi och åt lite och visade runt henne i vårt lilla område. Det var ju beckmörkt, men skyltarna lyser upp gatan ganska bra.

När jag har varit på jobbet har Hanna lekt turist. Hon har sett palatsmuseet, Sun Yat-sen Memorial, Chiang Kai-Shek Memorial, National Library och en massa annat. I lördags bestämde jag mig för att färga håret, innan Christians fest, och Hanna åkte till 228-parken för att titta på Pride-festivalen. När jag väl kom dit hade hon redan hunnit bli intervjuad av en journalist och sett hela paraden. Nästa dag stod det en replik i tidningen som avslutades med "says a female traveller from Sweden"! Det ni!

Chiwei som jag träffat förut var en av dem som höll i det hela, så jag ringde honom. Han sa att Mei och de andra var och åt is, så han följde med oss dit. Där var hela gänget från TGEEA som satt och åt is. Bokstavligen.

Vi beställde varsin tallrik isflis. Vi litade inte riktigt på Mei som sa att den godaste smaken var den med majs och gröna bönor, så det blev jordgubbar istället. Mango ska vara bäst men det är inte säsong för det nu. Smaskigt var det! Vi satt där, mitt i ett stimmande, lyckligt kinesiskt kompisgäng och kände oss som en i mängden. Häftigt!

Hemvägen tog vi över jade- och blomstermarknaderna och jag köpte en oregano som komplement till vår köksträdgård.

Så var det dags för Christians fölsedagsfest. Presenten hade han fått på morgonen och han var nöjd med den, tack och lov! Annars hade jag blivit lätt ledsen, så mycket jobb jag lagt ner på den. Täta kontakter med Anette i Hongkong, många samtal och många kollar på Internet. Vad han fick? En resa till Macau och biljetter till Macau 50th Grand Prix! Motortokig som han är lär han väl knalla på rosa moln en hel månad efter det, och då är det dags för Palau, så...

Christian hade kommit överens med Corbett om att ha sin fest på The Living Room, Corbetts nattklubb. Vi fick massor av mat och plockmat och satt och jättelänge. När vi väl hade sjungit för honom (sammanlagt på fyra olika språk, svenska, kinesiska, spanska och tyska) och viftat med tomteblossen kom Corbett och Irene in med en stor tårta! Fantastiskt. Dessutom fick han en trippel whiskey av Corbett, så han var rätt nöjd. Marlboro kom förbi också och förgyllde vår kväll med många glada skratt. När vi skulle gå fick hon en kram av Christian och sa "Åååh, vad det är mysigt att kramas! Ååååh, Peeeter!!!" Hennes pojkvän har åkt hem till Sverige, så hon fick en extra kram av Christian för att inte gråta. När man är 30 kan man vara generös med kramar!

Nästa dag ringde telefonen redan klockan sju. Det var Christians agent som ville se till att han kom upp och fick med sig passet till filminspelningen. Jojomen, ni läste rätt. Christian är numera filmstjärna. Eller kommer iallafall att vara med i hela två sekunder i en reklamfilm om lotter som börjar sändas på lördag...

Hanna och jag satte oss på ett café ett tag istället, framåt tolvtiden. Mera lagom tid. Sen tog vi en promenad i bergen och fick upp flåset lite. Det behövs!

Bilder från Christians inspelning finns här. Hanna har också lite bilder i sin resedagbok.

Imorse skickade jag Hanna ut i det okända. Hon ska till mitten av ön för att se den smalspåriga järnvägen och också till Taroko Gorge, ett fantastiskt vackert ställe. Egentligen skulle hon åkt redan i måndags, men då var det en tyfon som regnade av sig på södra delen av ön - en död och tre saknade - och vi tyckte det var onödigt att skicka ut henne med bara ryggsäck och paraply i den. Därför åkte hon imorse istället. Bussen till busstationen, bussen till Chiayi och sedan ytterligare en buss upp till Alishan eftersom tåget redan gått. Nu ska hon se på soluppgången och sen ta tåget ner imorgon! Spännande!

Idag har jag varit hos doktorn igen. Min massör sa "Fröken Wang, nu har du gått här ganska länge. När jag masserar blir du bra men så fort du inte kommer hit på några dagar är du lika spänd och stressad igen. Jag rekommenderar att vi skräddarsyr lite medicin åt dig, i pillerform. Ta dessa i en månad och kom hit ett par gånger i veckan, så ska vi nog få bukt med dig." Jag höll med honom och vi gick in till doktorn som skulle fixa lite skräddarsydd medicin åt mig. Om inte det funkar vet jag inte hur jag ska göra för att kunna slappna av och inte ha så ont i rygg och axlar.

92-11-11

Nu har Hanna åkt och här är tomt. Skönt, och tråkigt. Skönt att kunna springa omkring utan en tråd på kroppen och ingen som ser. Trist att inte höra "Åååååååh, titta på den där fina roooosa saken!!!" var trejde minut eller se Hello Kitty-saker över hela lägenheten. Och att inte ha någon att prata med, på det där sättet som man bara gör med nära väninnor.

Vissa bestående minnen har vi dock kvar: ett foto, en rosa burk, ett par pennor och inte minst två rosa handdukar! Fint ljusrosa hänger de i badrummet nu. Hanna - tvätta din rosa sarong ensam ett par gånger till innan du lägger den med ljus tvätt...

Annars är livet som vanligt. November är här och det har duggregnat oavbrutet i flera dagar. Det gör att man inte har lust att göra mycket alls, helst bara ligga på sängen och läsa böcker och äta kexchoklad. Fast den är ju slut nu, tyvärr. Inte finns det så skojiga substitut heller, så det blir väl att ligga på sängen och enbart läsa, misstänker jag.

Ett par skojiga projekt är på väg på jobbet, en turist- och designvecka i svenskt tecken, till exempel. Vi hoppas bara att allt klaffar!

Christian är på två auditioner idag. En för en kreditkortsreklam och en något annat. Hoppas han får dem båda!

Förra veckan var otroligt hektisk för hela kontoret med ett antal företagsbesök, en riksdagsgrupp, en professor, flera seminarier och utbildningsmässa! Att vi överlevde, allihop.

Fast ibland känns det som ingenting när man hör hur byråkratin är på andra sidan sundet. Fanny slåss fortfarande med både telefonväxlar och låsta dörrar - instruktionerna från UD hemma i Stockholm går naturligtvis stick i stäv med det som kineserna tillåter. Såklart.

92-11-13

JAG VANN!!!

Jag vann en resa till Cebu, Filippinerna. Tre nätters hotell ingår. Helt otroligt, jag tror aldrig jag har vunnit något förut!

Det var filippinsk turistkväll och de lottar alltid ut en massa saker på slutet. Jag vinner aldrig något, men förra året vann Vish en biljett och hans fru en mikrovågsugn. Och i år vinner jag det här, det var urskoj! Jag satt och sa till Eli som satt bredvid, varje gång de ropade upp ett pris "NU är det jag!" och plötsligt "Swedish Trade Council..."

Det löjliga var ju också att Eli och jag verkligen satt kvar och väntade och hoppades. Vi tänkte gå flera gånger men sa "Så fort vi reser oss och går drar de vårt kort och när vi kommit ner i lobbyn ropar de vårt namn, så vi inte hör." Så vi stannade!

Dessutom kom en trevlig person till kontoret idag och skulle smöra för Henrik. Hon hade med sig två biljetter till Berlioz "Romeo och Julia" som går upp nästa fredag. Den vill vi gå på eftersom Eli och Chris båda sjunger i kören. Henrik är turligt nog inte i stan nästa fredag, så han gav biljetterna vidare till mig! Perfekt!

Och imorgon bär det av till Hongkong och Macao och god mat, trevligt sällskap och en lika löjligt glad Christian som får se på bilar och motorcyklar hela söndagen!

Kan det bli mycket bättre?

92-11-17

Hemma igen. Det känns som om vi varit borta jättelänge. Fast det bara var några dagar.

Men vi har sett och gjort så otroligt mycket - hur hann vi allt det på bara några dagar?

Nu kan jag säga att jag har varit i Hongkong, men jag har inte gjort så mycket... Jag kom dit vid tolvtiden på fredag kväll, ramlade i säng efter att ha beundrat Anettes jättefina lägenhet på 27 våningen. Den var verkligen jättefin. Tre små rum, ett större vardagsrum och ett pyttelitet, men välutrustat kök. Christian blev grön av avund när han på måndagen upptäckte ugnen. Den var inbyggd i spisen. Trots att spisen var lika pytteliten som vår. Nu får vi leta!

Sedan väntade Macao, nästa morgon! Vi traskade ner till färjeterminalen och det är ungefär så mycket jag sett av Hongkong. Branta gator, smala gränder och medicinaffärer.

Svävarbåten var riktigt skojig, trots att det gungade ordentligt i Hongkongs hamn.

Resan till Macao tar ungefär en timme, och både jag och Christian var uppspelta. Jag för att jag velat åka till Macao väldigt länge, och Christian för att han snart skulle få se Formel-bilar. Anette tog det mesta med ro.

Vi hittade hotellet och när vi satt och funderade på om vi skulle orka gå ut igen ringde min telefon. Det var Anna - min kollega i Hongkong - som var på Fernando's, redan. Vi tog en taxi och satte oss vid deras bord 25 minuter senare. Sen följde en ätfest som var helt fantastisk. Utsökt portugisisk mat med aningens asiatisk touch och jättegott vin. Vi hade nog kunnat sitta där och prata hela eftermiddagen, men Michalis skulle träna inför söndagens golftävling, så vi satt nog bara 2-3 timmar...

Promenaden på sandstranden gick inte heller av för hackor och dessutom hittade vi två golfbollar åt Michalis.

På vägen tillbaka över öarna tyckte Anette att vi skulle gå och titta på ett ställe som hade gamla portugisiska hus, så där hoppade vi av taxin, efter att taxichauffören frågat mig "Har du fyllt 20 än?".

Tyvärr hade de rivit en del av husen och de som var kvar var avstängda för tillfället. Det var nämligen veteranbilsuppvisning just där, men vi tjatade lite på vakterna så vi fick ta en snabbtitt på husen. Bilarna tittade vi längre på.

Vi promenerade en bit tillbaka och hittade små underbara portugisiska torg med låga, vackra gamla hus runtomkring sig. Småaffärer som sålde nougat och turistkrafs, men ovanligt lite turister.

En lokalbuss tog oss tillbaka till Macaos stora torg där vi promenerade ett tag tills vi kom till den stora och ståtliga ruinen - Macaos stolthet (ja, förutom Macao Grand Prix). Det obligatoriska plåtandet tog vid och sedan knatade vi upp till borgen. Fantastisk utsikt över halva stan, och över till Kina. Fast det började bli mörkt så vi knatade hemåt. Trodde vi. När vi till slut fick tag på en taxi, efter att en taxichaufför kört ut oss ur sin bil med orden "Jag har slutat för ikväll!" och sedan försökte plocka upp dem som stod bredvid, upptäckte vi att vi gått åt fel håll. Vi hade ju inga tider att passa, så det gjorde ju inte så mycket.

Sen var det dags för en stunds vila och middag. Anette hade varit på en restaurang i närheten av hotellet tidigare, och hade kompisar som också varit där och lovordat maten. Efter hennes rekommendation av Fernando tyckte vi det var självklart att vi skulle dit.

Det stod massor av folk utanför men det fanns platser därinne. Men vi höll på att vända i dörren eftersom luftkonditioneringen var på högsta fart och det var svinkallt därinne. De sa att det var varmare en trappa upp och Christian gick upp och kollade. Något som vi sen skulle ångra.

Vi fick menyn och läste och valde och tvekade... Till slut bestämde vi oss för sparris med skinka, en halv kyckling på portugisiskt vis och stekt fisk med smörsås. Räkorna, megasaker som kostade 120 kronor styck (samma i svenska pengar) avstod vi från och valde istället portugisisk grönsakssoppa.

När sparrisen kom in började vi undra lite. Christian smakade av vinet som vi efter viss tvekan från kyparen beställt. Det smakade druvkärnor. Hemskt. Sparrisen visade sig vara burksparris med burkskinka och burkmajonäs. Vi övervägde faktiskt att lämna restaurangen och äta någon annanstans.

Servicen var otrolig - Christian kom fram till att servitriserna var fd croupierer som fått sparken för att de kastat saker och ting på gästerna. Tallrikarna flög över bordet och vi fick flera gånger skåda in i en armhåla när hon böjde sig över bordet för att hämta något.

Vi kom fram till att vinet var odrickbart och beställde in en annan flaska. Sen kom den portugisiska soppan och den var helt ok. Men lite fadd och tråkig och vi skämtade om att det nog var soppa från en burk, precis som sparrisen och skinkan. Som Anette sa "Burksoppa kan de ju iallafall inte misslyckas med."

När jag synade de små pastabitar som var i soppan upptäckte jag att det var bokstäver! Vi hade fått bokstavssoppa på burk! Det var inte många vokaler i soppan men många Z, V och B. Kanske det är vanliga bokstäver i portugisiskan?

Den stekta fisken var från ett paket och potatisen som skulle vara till visade sig vara pommes frites, från en mikrougn. Kycklingen var ätbar, men inte mer.

Den middagen gick till historien som den sämsta någonsin. Absolut ingenting var gott!

Anette var förkrossad och bad om ursäkt för att hon rekommenderat en så fruktansvärt dålig restaurang, men hon är förlåten. Skratten vi fick förlängde våra liv med många år!

Vi gick vidare till casinot - det största - via McDonalds och tittade en stund. Rätt trist, ingen av oss förstod hur Baccharat gick till. På vägen såg Christian en Formel1-stallägare och jublade lite till. Vidare till Club Militaire där Anna och Michalis skulle äta middag, men där var tomt. Det låg ett barn och sov på en soffa i baren - så lugnt var det!

Så vi tog en taxi till en bargata och satte oss där. Det var dock inte vår kväll eftersom Christians Long Island Ice Tea smakade rom och cola och min Vodka Lime smakade kokosnöt. Anettes drink var dock god. Snart gav vi upp och åkte hem - det var ju söndagen som var viktig, med Macau Grand Prix!

Vi övertygade hotellet om att de måste servera frukost från klockan sju, inte halv åtta, eftersom loppen började halv åtta. Tyvärr fick Christian näsblod klockan halv sju nästa morgon och tillbringade en bra stund med att försöka få det att sluta. Så går det ibland när man roar sig för mycket och sover för litet.

Anette fortsatte sitt korståg mot maten och försökte få frukostpersonalen att förstå vad stekt ägg var. Det tog ca 40 minuter och sen var de knappt halvstekta. Men vi var glada ändå eftersom vi snart skulle se på bilar! Speciellt Christian!

Äntligen var vi framme vid läktaren! Vi gick över broarna och hörde bilarna, såg folket. Christian var i upplösningstillstånd, redan. Vi hittade bra platser och gjorde oss beredda.

Jag måste erkänna att det faktiskt är ganska roligt att se bilar som åker runt, runt. Man rycks med av stämningen och vi skrek alla när favoriten Couto kraschade sin bil.

Det var fler än han som kraschade, favvisen Piquet Jr lyckades ha sönder sin bil redan på uppvärmningen och satt och såg ledsen ut mittemot läktaren.

En av kurvorna var otroligt svårkörd och mer än en gång låg det högar av bilar där. Vi såg inte den kurvan live men vi satt mittemot en jättetv.

Snart var vi hungriga och det McDonald's-stånd som fanns på området lockade inte sådär väldigt, så Anette och jag bestämde oss för att gå och leta reda på den bra italienska restaurangen som skulle ligga i närheten av färjeterminalen - och Grand Prix-målet. Vi frågade i turistinformationen och gick över gatan och till vänster, som hon sa.

Där fanns ingen restaurang, utan ett Grand Prix-lopp som var lite svårt att forcera. Vi gick tillbaka och upp igen och över till shoppingcentret hon pratat om. Där hittade vi till slut en ung kille som sa "nä, den ligger typ vid starten, ni vet de där gröna stolarna?" Jotack, dem hade vi just suttit på i ett par timmar!

Vi gick tillbaka och upptäckte att restaurangen faktiskt låg på GP-området, men dit var det helt omöjligt att ta sig utan rätt presskort. Anette hade inte utnyttjat sina kontakter för att skaffa ett sånt, så det var bara att snällt ställa sig i kö hos McDonalds.

Christian brydde sig inte så mycket, för nu var det dags för Formel1-bilen, efter Formel3, Porsche och andra skojsiga bilar.

Den gula saken rullade ut ur depån, till folkets jubel. Sen satte den fart. JISSES vad fort det gick. Det var stört omöjligt att ens följa den med blicken när den for förbi. Och som den lät! Formel3-bilarna lät som fågelsång i jämförelse.

Nu var Christian verkligen i sjunde himlen!

Sen var det dags för sista omgången av Formel3 och även denna gång var det många olyckor. Vi satt kvar till prisutdelningen och fick se vinnaren fullkomligt dränkas i champagne. De andra två var mer vana vid att öppna flaskorna och gjorde den lilla 20-åringen dyngsur innan han ens fått av korken på sin flaska.

Vid halvsex-tiden var det över.

Vi gick ut och funderade lite på vad som skulle hända nu. Vi hade färjebiljetter till klockan kvart över åtta - hur skulle man slå ihjäl tiden denna gång.

Vi gjorde ett nytt försök på den italienska restaurangen som ju faktiskt skulle vara bra. Även om Anette reserverade sig lite - hon vågade inte riktigt helhjärtat rekommendera något efter lördagens fiaskomiddag.

Denna gång lyckades vi komma in på den! Vi smet in, bakvägen. Utan att visa några kort eller andra fåniga saker.

Maten var fantastiskt god och stämningen bra. Där satt vi kvar nästan tills färjan gick.

Imorse var vi uppe alldeles för tidigt och det blev lite stressigt. Först kom det ingen taxi - eller, det kom taxibilar men det var andra som stal dem mitt framför näsan på oss. Sen när vi kom till Airport Express-tåget säger kvinnan i incheckningen "Den här biljetten var för igår, har ni bokat om?" Inte det man vill höra när man redan är sen till planet...

Hon var snäll och bokade om den till oss, men vi kunde inte checka in där, det fick vi göra på flygplatsen. Även det gick bra, tack och lov! Annars hade Christian varit kvar i Hongkong...

Efter jobbet gick jag till min massör igen. Han tyckte inte att jag bättrade mig så fort som jag borde göra, så han frågade om jag hade blivit baguan:ad förut. Nej, sa jag och undrade vad han nu skulle hitta på.

Han sprang sin väg och kom tillbaka med en låda som klingade och klongade. Det pös och hade sig och snart hade jag tio stycken glasdykarklockor på ryggen. Diameter ca 7 cm. Han pumpade ur luften ur dem och drog så blodet upp till huden. Nu har jag tio stycken käckt blåröda märken på nedre delen av ryggen. Svider gör det också, men själva ryggontet är nästan borta!

92-11-20

Idag har vi äntligen varit på Dim Tai Feng, stans bästa dim sum-restaurang. Det var verkligen supergott, men det mesta var det tyvärr lök i.

Vi var där med Gina som jag lärde känna på TMIS i Sverige - hon har nyligen flyttat hem till Taiwan igen. Hon gifte sig för ca en månad sedan och i december ska de ha stora middagen. Fast det blir en lunch. Egentligen skulle de gift sig den dagen - Lucia - men då de måste vara gifta för att ansöka om lägenhet blev det lite tidigare. Om de hade väntat hade de nämligen hamnat lite ofördelaktigt i lägenhetskön på UD och fått vänta tre år på lägenhet...

Så hennes dåvarande pojkvän tog en extraresa till Taipei och de gifte sig. Idag fick vi en jättefin inbjudan och en stor låda kakor! Där har vi att mumsa på framför tvn i många dagar framöver!

Sen gick för att laga Christians mobil som gått sönder i Hongkong. De tog av skalet och batteriet och gav oss det tillbaka, och så tog de mobilen och sa "Kom tillbaka på måndag." Utan att vi hade kvitto med oss. Här har man nämligen ett system med små klisterlappar som sätts i den apparat man köper, så att man aldrig behöver komma ihåg kvittot. Mycket praktiskt!

Igår fick jag ett brev som såg lite mysko ut. Jag kände inte igen handstilen på det och det var tjockt och prasslade. Jag öppnade det försiktigt - jag tror ju inte att någon vill skicka en bomb till mig, men man vet aldrig...

Det var ingen bomb. Det var två påsar Ahlgrens bilar och ett litet kort med tack för hjälpen. Från en tjej som jag inte ens hjälpt utan bara mailat instruktioner till. Men bilar är ju alltid välkomna och det tyckte både mina kollegor och Christian också. Van blev lite avis "Fan vad du får saker hela tiden!"

92-11-27

Tillbaka från Hualien. Vi har haft en "office outing" till slut. Det verkade inte som om det skulle bli någon, för fröken Liao hade ingen lust att ordna något. Efter en tillsägelse på skarpen från chefen blev det dock en utflykt!

Vi åkte tåg ner på tisdagsmorgonen, okristligt tidigt. Vi stod utanför Starbucks tills de öppnade - så tidigt var det!

Sen hade vi en väldigt pratsam guide som knappt gjorde uppehåll för att andas och pratade om en massa ovidkommande saker. Om hur lata urbefolkingen är för de får ju allt gratis, behöver inte jobba för att sätta barnen i skolan utan kan springa omkring och grilla hela dagarna. Jag bet mig hårt i läppen för att inte starta en diskussion, det hade varit lönlöst. Han visste ju att han hade rätt.

Vi bodde på ett fantastiskt fint och nybyggt hotell som låg på en bergsrygg. Åt ena hållet såg man Stilla havet - utan slut - och åt andra hållet såg man staden. Fantastisk utsikt hur man än vände sig.

De hade byggt hotellet åt ett "Water world" som låg nere vid stranden och dit gick det en väg. Den var väldigt brant, så killen i dörren sa att det nog inte var någon bra idé att ta en promenad där. Det regnade ju (duggade), var brant och dessutom var ju waterworld redan stängt!!!

Vi - jag, Van och Henrik - trotsade vädrets och hotellpojkens makter och knallade bortåt. Det var nog en av de brantaste vägar jag någon gång gått på. Mallorca och Port de Valldemosa, släng dig i väggen! Det gick knappt att gå nedåt. Sedan kom ösregnet och mörkret och det var inte lättare att gå uppåt!

Henrik höll humöret uppe på oss genom att tala om att han minsann hade ombyte med sig - något både jag och Van saknade.

Middagen blev ovanligt trevlig och vi delade på två hela flaskor Beaujolais Noveau, det är mycket när det är många kineser i sällskapet. Sen gick vi upp till Henriks svit och bänkade oss för att dricka Pauls whisky och äta medhavda räkchips. Kinesiskt så det förslår och jag tror att alla kollegor var nöjda. Vi var klara redan vid 21:30.

Dagen därpå var det sovmorgon, bussen skulle inte gå förrän klockan tio. Frukosten var väldigt bra och några var uppe tidigt för att kunna simma och njuta av hotellets faciliteter innan vi skulle åka.

Färden gick först till ett nunnekloster, Taiwans största religiösa välgörenhetsorganisation. Buddistisk, förstås. Otroligt intressant. Det var en fabrik där de tillverkade ljus, gjorde olika mystiska och nyttiga kosttillskott som de sålde i en butik och naturligtvis hjälpte folk i nöd. Organisationen finns i många olika länder och dagarna innan hade det varit en svensk syster där som ville ta organisationen till Sverige. Vi får väl se hur det går!

Vi var också i deras tempel, eller samlingshall. En enorm byggnad med massor av sittplatser - för vadå? De har inga gudstjänster som de kristna kyrkorna utan det är för något annat. Möten, till exempel.

Sammantaget var det en mycket trevlig utflykt och alla höll sams. Klart lyckat!