Redan december.

Första decembers roligaste fynd: en adventskalender i soporna vid damtoaletten. Med alla luckorna öppna! Tänk er den besvikna minen på den kinesen!

I söndags, sista november var vi hos Wiebke och Thorsten på middag. Vi lagade middag åt dem och vi fick se deras fina lägenhet, som vi kommer att flytta in i när de åker hem till Tyskland i mars nästa år.

Vi skulle varit där klockan fem, men Wiebke ringde vid fyra-tiden och frågade om vi kunde komma senare, "för det är ju första december imorgon!". Visst kunde vi det, och när vi kom dit fick vi förklaringen: De hade gjort riktiga adventskalendrar åt varandra, med 24 presenter.

Det var ett mycket invecklat system det där, fick vi höra. Det gällde att väga presenterna mot varandra, på Wiebkes födelsedag skulle hon få en liten, för hon får ju en stor också, och då måste Thorsten få en större, för han fyller ju inte år... Där nånstans gav vi upp.

Men lägenheten är mycket fin och vi ser verkligen fram emot att flytta dit med den stora fina balkongen, högt i tak och stora rum. Och de kommer att lämna oss ugnen! Christian bestämde sig nog när han hörde just det.

Det har blivit kallt i Taipei, ca 14 grader. Det är inte så farligt. Eller skulle inte varit det om inte någon glömt luftkonditioneringen på jobbet på "Kallare än ute". Det är så kallt på jobbet att mina fingrar är som isbitar, trots att jag har mina nyinköpta vinröda fingervantar på mig! Fötterna är stelfrusna och jag nyser i ett. Det är nåt fel på luftkonditioneringen så det GÅR inte att ändra den. Hyresreducering?

Ikväll ska vi ut med Francis och äta indiskt. Det ska bli trevligt. Jag har i och för sig varit sugen på sushi hela dagen, men det kanske går lika bra med indiskt.

Igår gick vi till Marlboros nya jobb, en italiensk restaurang som jag varit på ett par gånger tidigare. De har en otroligt god pizza och jag var väldigt sugen på den. På vägen messade jag henne men hon svarade inte. Det betyder nog att hon jobbar, tänkte vi.

Jodå, när vi närmade oss dörren och hon såg oss genom fönstret blev hon dödsförskräckt! Att behöva servera vänner, och dessutom utländska vänner! Ojoj, det här var ett kraftprov.

Hennes pojkvän är en mycket kräsen ung man som alltid talar om vad det är för fel på maten han äter och hur mycket bättre han kan laga den, och hon trodde vi var likadana. Men det är vi ju inte.

Hennes första prövning var att förstå vad vi beställde. Hon höll på att lära sig de italienska namnen på rätterna och var mycket noga med att få det rätt när vi till slut hade bestämt oss.

Maten var god, som vanligt, men när vi gick var Marlboro mycket ledsen över att hon inte kunnat prata med oss mer...

Sen gick vi hemåt och bara rååååkade komma in på Eslite Bookstore... Hoppsan. Där hittade jag Brick Lane av Monica Ali som jag velat ha väldigt länge, och The Fish Can Sing av Halldor Laxness som en väninna rekommenderat. Det var trevligt, nu har jag något att läsa när jag läst ut/lyssnat klart på Harry Potter del fem som jag fick låna av Wiebke igår.

92-12-04

Nu har vi lånat en ugn. Här ska bakas hela helgen.

Pepparkakor, sockerkaka, kladdkaka och lussebullar. Och så ska det väl till en lasagne också, misstänker jag!

92-12-05

Oj vad kladdkaka är gott! Tur att vi inte äger en ugn!

92-12-08

Idag, efter helgens frosserier, gjorde jag slag i saken. Jag tvingade Christian och Van att köpa ett månadskort på gymet i huset tillsammans med mig och Van och jag gick dit på studs!

Nu har jag ont lite här och var, men det ska väl gå över snart, hoppas jag!

Igår när vi bakat muffins och lussebullar halva dagen kom vi på att vi skulle bjuda in på glögg. Sagt och gjort, vi messade Fredrik och Brenda, Wiebke och Thorsten och Van. Alla kom utom W&T som hade annat för sig. De har ju också blivit mutade med kakor för att låna ut ugnen, så de tyckte säkert att de kunde stå över.

Men, när vi kom på att vi hade bjudit in folk att dricka glögg och inte hade några glögg-glas blev det lite kris. Jag gav mig ut på jakt, och skulle dessutom köpa mandlar. Utan mandlar - ingen glögg! Inte utan glögg-glas heller...

Jag gick till en liten allt-möjligt-affär i närheten och hittade små fina temuggar.

- Vad kostar de där styck?
- Nejnej, dem säljer jag inte styck.
- Vad kostar de då?
- 170 pix för ett set, det är 6 stycken.
- Ok, då ska jag ha 12.

Varpå han drog fram en låda full med små koppar - inte alls i set om sex. Nåja, det kommer väl en dag när man har tolv pers på glöggbjudning, tänkte jag och plockade fram tolv stycken.

I ögonvrån såg jag några söta äggkoppar, något vi saknar.

- Vad kostar de här?
- De är för 'baibai'! (offerceremonier)
- Jaha, vad kostar de då?
*ohörbart mutter*
- Jag vill ha två stycken!
- Nej! Det går inte, de är för 'baibai', dem måste man ha tre av!
- Ok, då tar jag tre. Vad kostar de?
- 75 pix styck!

Nåväl, uppdraget slutfört iallafall. Nu gällde det bara att hitta mandlar. Jason's har det mesta, dark corn syrup till pepparkakor, till exempel, så de borde ha mandlar.

Det hade de. Skållade och skurna mandlar för 175 pix. Och organiska, vanliga oskållade mandlar för 279. Det blev o-organiska.

Kvällen blev mycket lyckad och Brenda tyckte att mina pepparkaksmuffins var de godaste muffins hon nånsin ätit!

92-12-09

Många frågar om vi kommer hem till jul. Det gör vi inte. Vi har läst i tidningarna, både de svenska och inhemska, att den fruktade Fujian-influensan härjar i Sverige och Europa och att 4 000 personer räknas stryka med, bara i Sverige. Vi är lite fundersamma över om vi vågar åka hem då, så vi har beslutat oss för att inte göra det. Man vet ju aldrig, den personen som sitter bakom oss i bussen kanske är smittad, och då dör ju vi också.

Istället åker vi till Palau.

92-12-10

Är kineserna helt dumma i huvet eller?

Dagens tidning:

Shanghai's bicyclists face new restrictions
China's biggest city plans to ban bicycles from all major roads next year to ease congestion brought on by a wave of private car ownership.

Har de inte hört sången:

Små cyklar de far omkring
Det hörs nästan ingenting
Lite rassel och lite pling
Rassel rassel rassel och pling.

Eller måste vi gå och tala om för dem: Cyklar - inga avgaser. Bilar - avgaser. Ta bort cyklar och gör plats för mer bilar: ännu mera avgaser.

92-12-14

Årets förhoppningsvis mest hektiska lördag är över.

Igår var vi uppe relativt tidigt för att hinna iväg till Ginas bröllop. Gina och jag jobbade tillsammans på Taipei Mission in Sweden för många år sen och har sporadiskt hållit kontakten. Hon träffade en trevlig man i Sverige och igår var det dags för bröllopsfest!

Vi tog bussen till gatan där det skulle vara men var lite tidiga så vi tog en promenad runt kvarteret. Vi hade inte riktig pejl på var vi var, men kom på det rätt snart. Det var klart en del av red-light district i Taipei. Gränden vi gick igenom hade hostess-barer på båda sidorna, vägg i vägg. Överallt. Det var säkert 40-50 barer på bara den gränden. Helt otroligt. Tack och lov var klockan kvart i tolv på dagen, så de var inte öppna...

Bröllopsfesten var rätt fascinerande. Förutom vi två var det två utlänningar till. Brudgummen och en egyptisk kvinna som var gift med en av Ginas kollegor. Tomas - brudgummen - åt all mystisk mat, klappade Ginas små brorsbarnbarn och drack snällt ett glas konjak vid varje av de 20 borden när de gick runt.

Vi hamnade vid ett trevligt bord med massor av MOFA-folk. Hon till höger hade bott i Singapore och på Salomon-öarna, de till vänster i Tyskland. Konferencieren hade tillbringat de senaste sex åren i Houston. Alla pratade engelska så även Christian fick föra konversationer, mycket trevligt.

Fantastiskt god mat var det också. Tio rätter, en soppa och tre efterrätter. Vi smet direkt efter maten eftersom Lucia-firande hemma hos Henrik och Louise väntade. Gina och Tomas var bjudna, men frågan var om de skulle orka, Tomas kom till Taiwan i fredags och eftersom han var nygift med jetlag och hade druckit ett par flaskor konjak tvivlade vi på att de skulle komma.

Bussen hem för att byta om och så bussen till Tienmu. Den går från busshållplatsen mittemot WTC Hall 3, det vet vi, så där stod vi. Vi såg bussen i korsningen till vänster och väntade på att få kliva på. När den plötsligt svänger en korsning för tidigt! De hade ändrat rutten och inte tagit ner skylten. Lagom skoj!

Det var bara att knalla en bit bort och vänta på nästa buss. Tack och lov kom den rätt snabbt, men vi var ändå sena eftersom det tar en timme att ta sig till Henriks hem.

Lussetåget hade inte gått än, iallafall.

Det var väldigt lyckat, massor av folk. Säkert 50 pers med alla barn. Barnen och chalmeristerna och några av de svenska studenterna sjöng i luciatåget som en bakgrundskör. Barnen var lite för unga för att klara det själva.

Vi minglade runt lite och åkte därifrån vid halv åtta eftersom dagens sista aktivitet, Wiebkes födelsedagsfest, väntade. Det blev tunnelbanan den här gången och med tre byten tog det ca 50 minuter. Rätt smidigt men det tar tid att ta sig runt i den här stan!

Det var fullt med folk även hos Wiebke och när vi kom in höll de just på att skratta åt en av hennes presenter - en bok med fotografier av nakna asiatiska män som hon fått av Chris. Den blev kvällens samtalsämne.

Som vanligt satte sig Chris nära, nära Christian och flirtade halva kvällen. Jag lät dem hållas och skrattade åt Staceys beskrivningar av hundens leksaker - det den hunden inte har behöver ingen hund. Ingen hund behöver heller en supermandräkt, men det har hennes hund!

De kinesiska gästerna gick tidigt, som vanligt, det var bara Vicki som stannade kvar. Hon brukar stanna kvar till det bittra slutet, dricka många drinkar och skratta glatt åt allt som sägs.

Idag är det slö-söndag och vi ska bara träffa Francis som kommer hit för att smaka lussebullar och pepparkakor.

92-12-15

Ni vet att världen är liten, va? Men hur liten är den egentligen? Jo, igår sa jag "Söderholmsskolan" till min kompis Francis Nyberg. Och han svarade "Ingrid Jernberg". Och sen sa han "Martin Wemhörner", "Sin-Hoj" och "Christina Curman" också. Och "Laxholmsbacken".

Kan världen bli mycket mindre än så? Att en person jag träffar i Taipei, Taiwan, har bott i samma område och gått i samma skola som jag. Haft samma fröken fast en kull tidigare. Gått i samma klass som min kusin. Pallat äpplen i samma trädgårdar. Det är rätt häftigt, må jag säga. Av alla de ställen man kan bo på i Sverige så har han bott i Vårberg, precis som jag.

Som jag sa till honom "Nu vet jag ju precis hur det såg ut hemma hos dig när du var liten." Jag har ju varit i de där radhusen tusentals gånger och de har alla samma planlösning.

Och Ingrid Jernberg, liksom! Vår allas idol. Världens bästa fröken. Det var vi rörande eniga om.

92-12-22

Grattis till Christina på födelsedagen!

Jag har just kommit hem och sitter och laddar för att sätta igång och packa. Strandklänningen är lagad efter en hårdhänt utflykt i tvättmaskinen, pengar är uttagna för att kunna inhandla baddräkt och badbyxor, biljetterna fick jag för en timme sen - Palau, här kommer vi!

En elak förkylning försökte sätta stopp för Palau-planerna men jag lurade den med mycket vila, mycket varmt vatten och mycket Pipagao - Taiwans egen häx-hostmedicin. Sötsliskig som tusan men den lindrar halsont och hosta. Och så länge jag inte har feber får jag resa ut ur landet.

Christian är och spelar in reklamfilm idag igen. En mobiltelefonreklam som drar ut på tiden nåt enormt. Först skulle han vara klar klockan två, nu är det tveksamt om han hinner hem före midnatt. Så länge han är hemma före klockan sju imorgonbitti, då bussen går, är jag nöjd.

92-12-28

Tillbaka i Taipei igen.

Palau var paradiset. För snorkling, dykning och vattensport. Det var kanske inte riktigt vad vi hade förväntat oss - att hotellet inte skulle ha en strand, till exempel.

Palau består av ca 300 öar och kanske tio är bebodda. Det är alltså inte så svårt att hitta en obebodd ö. Dock är det rätt ont om sandstränder, på huvudöarna finns det bara en och den är konstgjord. Vid den ligger Palau Pacific Resort, där våra medresenärer bodde.

När vi kom till flygplatsen välkomnades vi av en kvinna med hibiscuskransar - hennes vänner skulle inte komma förrän nästa dag, så hon hängde dem på oss.

Vår guide hittade snabbt oss och de andra tre kineserna. På pappret vi fick från resebyrån stod att om man beställde en resa för minst två personer så var man garanterad en kinesisktalande guide, så det fick vi. Xiao Lou var dock sämre på engelska, men det gick det också, i nödfall.

I resan var en dags snorklingsutflykt inkluderad och vi bestämde oss raskt för att även delta i den andra snorklingsutflykten - det var hänförande.

Vi var alltså fem personer som skulle umgås de närmaste fyra dagarna. Caroline och Sam var relativt nygifta och väldigt trevliga. Caroline talade ganska bra engelska, dessutom. Storebror Chen var mindre språksam på engelska, men mycket trevlig, så vi blev en bra grupp. Bara fem personer gjorde att vi fick längre tid på varje dykställe, kändes det som.

Först var det djuphavsfiske. Ut i båten med den jovaliske och lugne Ross som kapten. En fisk fick vi, men Caroline var tröttast i armarna när vi åkte tillbaka. En gång var tredje minut halade hon upp sin lina, för att kolla om det kanske varit någon och nafsat på bläckfisken hon petat på kroken. Det var det oftast inte.

Middag på hotellet - det ingick. En enorm mängd mat fick vi, och vi smakade på hälften. Det mesta var det lök i, så Christian fick inte så mycket olika sorters mat som jag.

När vi checkade in hade de naturligtvis missat att vi hade beställt rum med en stor säng, inte två små. Receptionissan sa "Det är vår policy för två personer. Dessutom är alla våra rum med stora sängar rum med havsutsikt!" Inte mitt problem svarade jag, kolla med resebyrån i Taipei. Det har vi skriftligt på att vi har beställt!

Det ordnade sig och vi fick en megasäng i en fin svit. Hotellchefen bad om ursäkt personligen.

Nästa dag var det morning call redan klockan kvart i sju! På Julafton!!!

Eftersom vi skulle ut och snorkla hela dagen var vi ovanligt pigga redan klockan sju, och satt snällt och väntade när guiden kom och hämtade oss.

Vi började lite lugnt i Mjölksjön - en lagun där vattnet var mjölkvitt pga avlagringar som följt med regnet. Där fanns också en lera som var bra att smeta in sig med, så det gjorde vi. Sen flöt vi omkring ett bra tag. Solen tittade fram bakom regnmolnen och vi njöt av vår julafton.

Vädret ja. I vanliga fall är det alltid fint väder på Palau. Men just den här veckan var det en tropisk storm i området, som skapade mycket besvär för Filippinerna. Den regnade av sig lite på Palau på vägen. Det gjorde inte så mycket - vi var ju ändå mest i vattnet.

Efter Mjölksjön var det lunch på en obebodd ö. Där fick vi också lära oss grunderna i snorkling, och kunde simma över ett nedskjutet japanskt krigsflygplan från andra världskriget.

Vi fortsatte sen till de riktiga snorkelställena och låg och beundrade det vackra havslandskapet. Fiskarna kom och åt ur våra händer, och på dem! Christian fick sig ett par rejäla bett.

Vi såg allt man skulle se! Hajar, sköldpaddor, Napoleonfiskar, muränor, koraller - allt, helt enkelt. Fantastiskt klart och fint vatten, vackra färger och fiskar precis överallt!

På julafton åt vi naturligtvis traditionell julmiddag. Eller nästan iallafall. Hummern var utbytt mot krabba, en romstinn krabba som serverades med en fantastiskt god ingefärssås.

På kvällarna somnade vi tidigt - vid halvtio-tiden redan - för att orka upp tidigt nästa morgon.

Fredagen ville vi ägna åt fria aktiviteter och inte leka med de andra hela dagen. Delvis för att utflykten de skulle göra skulle kosta oss 250 US-dollar... Det är ett otroligt dyrt ställe, Palau. Allt måste importeras, ingenting odlas förutom jams och taro. Det gör att prisnivån ligger hutlöst högt och man undrar hur lokalbefolkningen klarar sig då minimilönen enligt Ross ligger på 2,50 USdollar i timmen...

Så vi ville spendera våra pengar på annat och tog en promenad in till stan. På vägen stannade vi på krokodilfarmen och tittade på de stora krockisarna de födde upp där. Bakom ett plåtstaket.

Ön är rejält kuperad så vi var ganska trötta när vi kom in till stan, nästan två timmar senare. Där stod en husvagn som sålde hamburgare och vi beställde raskt varsin! Mycket goda!

Vi knallade vidare, uppfriskade, och hittade ett litet kafé som hade ok kaffe och stora glassar. Nästa mål var en strand... Det var svårare än väntat men vi hittade en park med en pir där vi kunde komma ner i vattnet. Där la vi oss och latade oss en stund innan vi påbörjade hemfärden.

Pizza inhandlades och eftersom guiden sagt att det kostade 15-20 dollar att ta taxi hem började vi åter knata. Det var inte riktigt lika roligt den här gången... På vägen in hade vi fått flera förfrågningar om vi ville ha skjuts, så vi hoppades lite på det nu också. Men ingen stannade...

Efter 40 minuters promenad och minst lika långt kvar började vi misströsta. Pizzan började kallna och luktade inte lika gott som när den var ny. Plötsligt stannade en stor jeep!

Inuti satt mamma, pappa och fyra småbarn. Barnen var mycket pratsamma och berättade att mamma hade klippt hennes hår, presenterade dockorna och alla leksakerna innan mamma och pappa ens hann öppna munnen...

Pappa lyckades bryta svadan och vi småpratade ett tag. De var ute och nöjesåkte och hade sett oss redan när de åkte in till stan. När vi fortfarande gick när de åkte tillbaka tyckte de att de kunde stanna. Sen frågade de varför vi inte tog en taxi - det var ju så billigt. Bara tre dollar för en vanlig resa, och tre dollar till om man skulle över bron! Ja, då undrade vi också varför vi inte tagit taxi!

Summa summarum var det en fantastisk, men dyr, julresa! Palau är verkligen ett paradis om man gillar att leka i vattnet, som kineserna säger. Om man vill ligga på en sandstrand och lata sig med en drink i handen ska man åka någon annanstans. Så nu vet vi det!

92-12-29

Födelsedag, igen.

Jag hade undanbett mig stora presenter, så Christians present fick plats under kudden. Ett par timmars behandling på ett spa i stan - det ska bli underbart! På jobbet bjöd Van på kaffe, annars var det mesta som vanligt.

92-12-31

Vi orkade inte göra någon stor middag på min födelsedag, utan det blev pasta med kyckling hemma, tillsammans med en flaska vin och en trevlig film.

Mitt under filmen började soffan skaka, så jag puttade till Christian och sa till honom att sluta skaka på foten. "Jag gör inget!" sa han, men han fick säga det tre gånger innan jag förstod att det var en jordbävning. En ganska mild en för Taipei, men den var på 5,9 i epicentrum.

Igår bestämde vi oss för att äta födelsedagsmiddag, så vi gick till favvis-sushi-stället och beställde sushi, som vanligt. Hon ger oss inte längre menyerna utan säger "Ni ska väl ha nigiri, som vanligt." Och det ska vi ju.

Den här gången tog det väldigt lång tid. Ovanligt lång tid.

När vi väl fick vår sushibricka förstod vi varför. Det var en helt fantastisk uppläggning med 26 bitar, varav två var på salladsblad med tärnad rå fisk på. Otroligt gott, helt enkelt!

Idag är det nyårsafton och snart ska vi ut och äta på People med Fredrik, Brenda och några till. Vi har aldrig varit där, och det är tydligen en dödssynd i den här stan... Fredrik förstod inte att vi inte visste var det var och när jag frågade Raylene stirrade hon på mig och sa "Vet du inte var PEOPLE ligger?!?"

Vi får väl hoppas att det är gott! Sen blir det väl någon lokal bar eftersom vi undviker de mest utlänningsfixerade ställena för tillfället. Ryktet går om terroristhot mot stan, men inget är bekräftat. Inte heller mot vem eller vilka, européer, amerikaner eller australiensare.